Folk reste kors och tvärs i världen med tummen som enda medel men även enklare sträckor som Lycksele-Umeå avverkades på detta sätt. Mitt livs första tv-framträdande som gitarrist ägde rum just i Umeå 1973 och utan att ha hört talas om ordet reseersättning, sa jag att resan hem till Lycksele var ordnad. Jag skulle ju lifta!
Efter en oändligt lång promenad från TV-huset tog jag mig en bit utanför stan till en bra plats att stå, på E 79:an. Tre timmar senare (helt enligt vad jag räknat med) stannade en bil som skulle till Vännäs och jag fick åka tre-fyra mil till avtagsvägen mot Lycksele. Där blev jag stående men efter en timme fick jag skjuts ända hem.
Jag vet inte om du har tonåringar men tanken på att släppa iväg mitt eget barn ensam och liftande är helt främmande, men man var inte lika ängslig då, som man är idag. Dessutom var de flesta familjer i norra Norrlands inland så stora att det helt enkelt inte gick att hålla ett vakande öga på varenda en i hopen. I vår familj var det morsan som körde bilen och hon stannade och plockade upp alla tumviftande skäggfigurer med ryggsäck och hippiesandaler hon fick syn på fast vi redan hade fullt i bilen.
Det här var på den tiden folk tyckte det var spännande med vilt främmande människor, gärna från andra kulturer och länder. Det kunde vara holländare på vift i norra Sverige som luktade get och med hår och kläder som inte tvättats på månader. (Ingen obekant doft för oss som hade gott om gamla släktingar som bar på exakt den odören plus snus.) Vi lyssnade på hur morsan försökte etablera en konversation på ohyggligt dålig engelska, och fast ingen förstod någonting satt vi i baksätet och lärde mycket om hur man också kan resa, och framför allt; man ställer upp när någon behöver skjuts.
Men idag, hur tänker man nu? Handen på hjärtat, vad är din första reflex när du ser en liftare? - Oh men så trevligt, en människa jag inte känner, det kunde vara fint att göra en ny bekantskap! Eller är det foten på gaspedalen?
Intresset för det här sättet att resa har länge varit på neråtgående men jag har en känsla av att filmen "Liftaren" med Rutger Hauer var dödsstöten. Och, efter att ha sett Rutger i aktion grips man av panik vid åsynen av en tumme och idén att släppa in en okänd person i bilen upplevs som rena självmordet.
Jag antar att det länge i bilåkandet fanns en rest från hästskjutsens dagar. Att man med häst och öppen vagn bara skulle passera någon på landsvägen krävde ett stort mått av arrogans, speciellt om man tänker på den låga hastigheten. På den tiden frågade man om folk behövde skjuts och så var det länge med bilen också, åtminstone i Västerbotten.
Man bromsade in, tumme eller ej, och: - vars ska du?
Idag ser bilarna annorlunda ut. Man sitter som innesluten i en luftkonditionerad kapsel med favoritmusiken på hög volym. Det som pågår vid vägkanten är lika fjärran som om man passerade i en DC 9:a på tiotusen meters höjd. Att i det läget stanna och ta upp en liftande holländare som luktar get är naturligtvis helt uteslutet. Men lyckliga jag som hann uppleva det!
Ämnen i artikeln
Genom att anmäla dig godkänner du OK-förlagets personuppgiftspolicy.
Kommentarer
Också en liftande historia; när jag och en kompis hamnade mitt i skogen mellan Umeå och Lycksele och när det efter en timme i mörk vinterkyla till slut kom en bil. Som bara körde förbi!
Två minuter senare kom en bil från andra hållet som stannade. Samma bil visade det sig, han hade fått dåligt samvete för att han inte tog upp oss och vände efter några kilometer. Så kan det gå.
Ärligt talat så tror jag inte jag skulle våga plocka upp en vilt främmande människa längs vägen. Jag misstänker att anledningen till att man vågade förr var för att det var en helt annan tid och en helt annan värld. Förr i tiden så var människor mer vänliga mot varandra medans man idag känner sig mer rädd för att utsättas för rån, hot, misshandel o.s.v.
Min dotter som är 20år har liftat i flera år, mest till och från skolan. (Vi bor norr om Stockholm) Hon har haft många intressanta möten. Ska tilläggas att det tog lång tid innan jag som mamma fick veta.
Min "liftardebut" blev en skräckfärd med ett rattfyllo. Efter det inget mer liftande, men plockar själv gärna upp andra liftare!
Gick gymnasiet för några år sen och det hände att jag försökte lifta hem sena kvällar, och även ibland att någon stannade. Så det är nog kanske inte helt omöjligt även idag, för den som vågar pröva vill säga. Har blivit fegare sen dess...
Fin krönika, tycker det är trist att vi har blivit fångade i den här rädslan för främmande människor. Samhället har blivit ängsligt och mindre öppet känns det som tyvärr.
Observera att det konto du använder för att kommentera artiklar skiljer sig från det konto som används för att logga in och läsa Premium-innehåll.