Mercedes T-klass har behaglig ljudnivå och lång räckvidd

Det är mot mina principer att bli personlig med långtestobjekten men långtestbil nummer 199 hann knappt ned i redaktionsgaraget innan vi slängde titlarna. Muntert dieselknatter, hederliga stålfälgar och en allmänt reko uppsyn. En sådan skapelse kan inte kallas mycket annat än Ture. Ture T-Klass.

Eftersom pandemiåren har lett till komponentbrist och ständiga justeringar av leveranstider visade det sig vara mer förutsägbart att leta efter en redan byggd bil på internets annonssidor än att beställa en bil enligt vår specifikation. Redan i oktober hittade vi rätt exemplar med noll mil.

Tjuvstarten på långteståret, en resa till Tyskland, vintertestet i Funäsdalen och vinterdäckstest i Älvsbyn har gett effekt. Vid bilbytet i mitten av februari visade Tures vägmätare nära 1 300 mil.

Jag uppskattar den höga sittpositionen, kupéns behagliga ljudnivå och efter en höst med elbil är det inte dumt att det går att komma över 100 mil mellan tankstoppen. 

De 116 hästkrafterna räcker fint. På autobahn nås toppfarten på sjätte växeln men ska man köra snålt bör det inte gå mycket fortare än 90 km/tim. Vid något enstaka tillfälle med kall drivlina har lådan slirat omotiverat mycket på ettans växel. Den hysteriskt känsliga spärren som hindrar växelväljaren att gå från ”D” till ”R” om inte bilen står blick stilla stör mer.

Lastkapaciteten är löjligt bra. Cykel, sågbord och julens pappersåtervinning, allt på en gång. En mindre hårdplastig kupé hade inte skadat men å andra sidan: till skillnad från den tidigare långtestbilen GLB är Ture fri från gnek och gnissel.

Några regelrätta fel har inte uppstått under perioden, men bilen har en egenhet att klaga på låg spänning i 12-voltsbatteriet. Redan efter några minuter med öppna dörrar plingar varningar i instrumentklustret och telefonappen. Batteriet har kontrollmätts och är i prima skick. Trots bitvis sträng kyla har Ture alltid startat snällt.