Mazda CX-60 bjuder på sportbilsljud och trång kupé

Med 2,5 tons dragvikt har vår Mazda CX-60 obekymrat fått rycka in och hjälpa systertidningen Klassiker att frakta äldre bilklenoder på släp. Att ge sig ut på en 90-milatur i vinterväglag med släpvagn fylld med däck till vinterdäckstestet var inte heller någon större utmaning. Fyrhjulsdriften skänker god stadga till ekipaget. Fast det gäller att lägga i körprogram ”Offroad” eller ”Towing” när man ska köra iväg på halt väglag då Mazdan tenderar att spinna med bakhjulen vid startögonblicket när den går i elläget.

Med ett stort släp på kroken noterar vi 10,8 l/100 km på längre etapper. Tanken rymmer bara 50 liter, varav 20 procent av dessa (tio liter) tillhör reserven, vilket ger täta depåstopp. 

Laddhybridtekniken gör dock att vardagspendlingen sker på el – drygt 3,5 mil på en laddning i vintermiljö. Samtidigt står 327 hästkrafter och 500 Newtonmeter till buds när det vankas omkörningar. Segdragningen mellan 70 och 110 km/tim sker snabbt som i en sportbil och med ett sportbilsliknande vrål från den högröstade bensinmotorn.

Snål i vardagen, kvick vid behov och ovanligt dragvillig – detta är en schweizisk armékniv på fyra hjul. Bara pluspoäng alltså? Nej, tyvärr inte. 

Nog borde en så svulstig suv rymma mer i bagaget? Även baksätet upplevs ovanligt intimt. Förklaringen finns under den långa motorhuven. Bensinfyran är monterad så långt bak i motorrummet att blocket ser ut att ligger precis bakom framaxeln. Detta är alltså något så unikt som en mittmotor-suv! Det dåliga utnyttjandet av utrymmet beror på att CX-60 även erbjuds med en rak sexcylindrig diesel på 3,3 liter, vilket kräver sin plats i fronten. En klen tröst för laddhybridköparen.

Samspelet mellan el- och bensinmotor är inte heller så smidigt som i andra hybrider. Den åttastegade automatlådan bjuder de åkande på ryck och markerade växlingsingrepp även under körning på el. Mazda säger att automaten ska efterlikna upplevelsen av en manuell växellåda. Tyvärr med karaktären hos en övningskörare som ännu inte behärskar dragläget till fullo. 

Drivlinans disharmoni matchas av den stumma fjädringen som ger CX-60 en klumpig gång i stadstrafik. I högre farter är färden acceptabel men aldrig riktigt bekväm. De tygklädda standardstolarna i ”Exclusive-line” är sköna men saknar svankstöd och ger ej fullgod avlastning på längre turer. 

Trots – eller kanske på grund av – de speciella egenheterna hade jag gärna kört vidare i Mazdan. Den har sin egen karaktär och högsta nivån är riktigt hög.