”Den är alltför perfekt – tack och lov finns småfel”

Jag såg verkligen fram emot att ha Honda Jazz i min vårdnad som sista anhalt långteståret 2021, efter att i dess inledning blott ha nosat på bilens fina utrymmen, den smarta drivningen, den sköna fjädringen och det lockande ”tänk” helheten representerar. En rationell och intelligent bil snarare än en dryg och dum pösmunk som så mycket annat numera. Jazz ska blir riktigt kul att ratta sade jag till mig själv och så sade jag till andra.

När jag började köra märkte jag till min förvåning hur denna teoretiska entusiasm förvandlades till viss likgiltighet. Jodå, bilen har enastående utrymmen på liten yta. Jodå, den går att köra supersnålt (något över fyra deciliter milen i slöpendling Uppsala–Stockholm). Jodå, den är praktisk som snickarbyxor och jordskor. Tyvärr är den också lika spännande som snickarbyxor och jordskor. 

Men hellre småtrist än opålitlig. Honda Jazz bara finns där varje morgon och tar sig an vilket uppdrag som helst med orubbad mittbena. En präktig och superrationell bil, jag borde ha fler känslor inför den. Är Jazz kanske alltför perfekt? Jag tror det. Tack och lov finns småfel också. Vindrutetorkarnas evinnerliga pipljud. Knarrandet från obestämd plats i kupén. Motorljudet under gaspådrag.

Hittills i år har Honda klämt ut 264 Jazz i Sverige, plats 139 i statistiken. Med piggare linjer hade det nog blivit fler, det alldagliga utseendet döljer den inre skönheten.