
Test: Ford Focus, Renault Megane och Skoda Octavia (2020)
En vettig vardagskombi, hur ska en sådan vara beskaffad år 2020? Kanske som nya Skoda Octavia, Renault Megane eller Ford Focus, tre storlastare för vanliga plånböcker. Bara en kan vara bäst!
Ägaren till en röd Octavia Scout av förra generationen dyker upp på macken och har sin åsikt klar när jag sköljer ned lite pandemibillig bensin i nya Skoda Octavia Combi.
”Den där lär härja som en räv i ett hönshus”, säger han tvärsäkert.
Scoutmannen är en av få som under testperioden har noterat testbilen, den fjärde Octavia i ordningen sedan mitten av 1990-talet. Inte så konstigt, nykomlingen är snarlik den utgående modellen, även om någon centimeter lagts till här och där, och baklamporna fått samma stuk som på de senaste Skodamodellerna.

Grunden i bygget är förstås samma som i nya Golf som vi testar här. Octavias folkliga popularitet kan förklaras av bättre utrymmesutnyttjande än konkurrenterna, vettigare pris, smarta detaljer och bra tillval till anständiga påslag.
Med förra generationen växte bilen helt ur stämpeln ”budgetval”, ett intryck som ytterligare förstärks nu.
Testbilens grundpris är 274 400 kronor. Då ingår den konventionella 1,5-bensinmotorn på 150 hk (med cylinderavstängning men utan mildhybridteknik som i Golf), manuell växellåda och välvalda utrustningen ”Style”.
Generalagenten har sedan kryssat för det mesta i utrustnings- och paketväg så slutpriset är knappt 350 000 kronor. Påkostad klädsel till svällande elstolar, instrumentpanel delvis täckt av alcantara, digital instrumentering och ställbara stötdämpare bidrar till en lyxig helhet som är svår att skilja från exempelvis en påkostad Audi A4 Avant. Inbördes rollfördelning var ordet …
Konkurrenter finns det tretton på dussinet, exempelvis Ford Focus kombi och Renault Megane Sports Tourer.
Vi fick denna gång använda oss av förra årets långtestbil Ford Focus Active kombi med trecylindrig enlitersmotor och åttaväxlad dubbelkopplingslåda, eftersom en tidningskollega som av en händelse hade plåtknycklat det tänkta testexemplaret så att det inte blev klart i tid.
Det gav i alla fall tillfälle till ett par intressanta observationer i förbrukning och fartresurser efter ett års brukande. Den gamla långtestbilen har just passerat 5 000-milastrecket. Megane kommer inom kort i ansiktslyft version.
Den hade varit att föredra men vi ville ha med bilen i alla fall, dels för sin 140-hästars bensinmotor som vi inte kört tidigare, dels för att Megane är Volvohandelns enda alternativ i klassen.
Testets Focus kostade oss alldeles under 300 000 kronor som ny men grundpriset är 18 000 kronor lägre än Octavias, 256 000 kr.
Megane betingar 259 900 kronor i grundpris för GT Line TCe 140 (standardutrustad med sjuväxlad dubbelkopplingslåda) och 267 000 i testutförandet med metallic-lackering som enda tillval. En skillnad på över 80 000 kronor till test-Octavia, en given favör före start.



Utrymmena kan vara en ”deal breaker” för bilar som dessa. Skoda och Ford har ett tydligt försteg trots att Renault har det största axelavståndet i trion. Meganekarossen är dock sex centimeter kortare än de andras och profilen över bakpartiet sluttar mer.
Baksätet är trångt att kliva in i och på plats är benutrymmet markant sämre än i Focus och framför allt Octavia, där till och med en två meter lång testförare sträckte ut utan att knorra. Synd att Megane känns så förhållandevis trång bak, själva baksätet är fint utformat och skönast att sitta i.
I framstolarna erbjuder alla tre ordentligt med plats, här är skillnaden mot ”Volvoklass” knappt märkbar och det finns över två decimeters skjutmån för stolarna i alla tre bilarna. Alla testförare hade också lätt att hitta en bra körställning och stolarna fick genomgående bra betyg.

Lastmatchen mellan Focus och Octavia är jämn, med liten fördel för att Octavias lastutrymme sväljer ett par läskbackar ytterligare, både med upp- och nedfällt baksäte.
I den grenen är Megane klart distanserad, framför allt beroende på att lastgolvet är kortare. Men den tillåtna maxlasten i test-Octavia är lägre än i Focus och Megane.
Mer subjektiva intryck av kupéerna går i Octavias favör. Precis som i nya Golf har förarmiljön rensats på en del konventionella knappar och flera funktioner har flyttat in i pekskärm eller till två elegant formade ”rattrullar”.
Klokt nog har en del funktioner också lagts i en rad lättskötta tangenter under pekskärmen. Volymkontrollen är en ”list” man enkelt kan dra pekfingret efter, om man nu inte använder ena rattrullen.
Panelen är, liksom i Golf, lågbyggd och helheten utstrålar en tilltalande finish, långt över den melerat grå känslan i Megane eller det ganska stökiga helhetsintrycket i Focus.

Se bilden i större format här.
Riktigt hundraprocentigt är det ändå inte. Förr kunde man stänga av motorn och lämna ljusreglaget ”påslaget” för riktigt halvljus (med tända baklampor) så att allt tändes automatiskt när man startade bilen – det går inte nu.
Filbytesvarningen ligger i som ”default” varje gång man startar bilen och måste stängas av med knapptryck – irriterande, det borde vara tvärtom så att man slår på filbytesvarnaren om man önskar den. Av någon anledning har ergonomerna också förändrat och försämrat gränssnittet för de båda rattrullarnas funktion gentemot färddatorn i instrumenthuset.
Exempelvis sköttes förbrukningsvisningen (momentan, sedan tankning, långtids-) tidigare väldigt enkelt med upprepade enkla knapptryck på samma plats i menyn, men nu måste man gå i och ur menyer och byta visningstavla för att få samma information.
Laga inte det som inte är trasigt heter det väl?

Smarta detaljer hittar man här och var, i testbilen exempelvis ett paraply i dörren, en klädselborste och ett påfyllningslock till spolarvätskan som också tjänstgör som tratt. Skoda har mutat in det där området med ”påskägg” till ägarna så att man alltid frågar sig vad konstruktörerna ska hitta på nästa gång.
Ford och Renault är ändå inte heller renons på sådant, det dubbla lastgolvet i Megane eller de omtänksamma, automatiskt utfällbara dörrkantskydden i Focus är två exempel.
Bilar i den här klassen sticker sällan ut i kör- och komforthänseende, utvecklingen sker under stor omvärldsbevakning och det som förr var typiskt nationella särdrag är i stort sett utsuddade.
Det ska till verkligt känsliga testförarrumpor för att vaska fram riktigt betydelsefulla skillnader i slutresultaten. Testtrion har helt enkelt bra åkkomfort, trygga, lätt understyrda köregenskaper och över huvud taget mycket av den storbilskänsla man får i klassen ett stycke upp.
Men visst finns det skillnader. Testprocedurerna inleds med bullermätningar på grov och fin asfalt. I ljudmätaren ser det likvärdigt ut men för öronen låter det klart minst i Focus, klart mest i Skoda.
Det är inte så mycket själva nivåerna som skiljer som karaktären: Ford rullar med stram tysk dämpning, Renault har ett mjukare ljud och Skoda ett mer ”öppet”, resonansfyllt. Ingen har något tröttande buller, bara olika.
Denna gång kördes, på grund av pandemin och myndigheternas restriktioner, undanmanövertesterna på flygfält med endast föraren samt viktsäckar i bilen. Det blev cirka 230 kg last totalt (av vilka den absoluta merparten var viktsäckar, vill föraren tillägga).
Ford fick ge sig först, vid 72 km/tim bröt bakvagnen ut i definitiv sladd och bilen blev okontrollerbar från att tidigare ha varit påtagligt lättkörd i momentet.
Skoda var genomgående lätthanterlig men tappade greppet över framhjulen och gick rakt fram vid sista fållan vid ca 74 km/tim, medan Renault klarade testet klart bäst genom att rinna igenom i 75 km/tim utan problem, utan sladdtendenser.

Största skillnaderna finns i drivningen. Fords enlitersmotor är, kort och gott, alltför fjuttig för bilen. Vid helt normal körning utan last duger väl kraftkällan men så fort man behöver lite mer fallerar maskinen i styrka och fartresurser.
Bilen är långsam, helt enkelt, och drar alldeles för mycket bensin så fort den sätts under press. Lägg därtill att det fortfarande, efter 5 000 mil, knappast har skett någon förbättring av dubbelkopplingslådans ryckighet och sistaplatsen i drivning blir solklar.
Renault hade lätt tagit hem avdelningen om dess dubbelkopplingslåda varit bättre än Fords men det är den inte. Visserligen växlar den jämnare än Fords under normal belastning, men vid start kan den rycka väldigt.
Motorn i sig är annars en frisk och kul bekantskap, med snabb reaktion på gaspådrag och alert karaktär i alla lägen. Det visar sig också under fartmätningarna, Megane är klart snabbas.
Skodas motor och manuella växellåda lämnar inga egentliga avtryck alls, annat än att vridmomentet är ganska starkt och att förbrukningen är klart lägst i trion. Inte så illa, det är väl precis vad man kräver av en vardagsbil?
Märkvärdigt tystlåten tomgång är ett bonusplus.

Skodas ställbara stötdämpning kostar 8 700 kronor och visar verkliga skillnader i de olika lägena. I komfortläget får man till ett veritabelt gung som i jänkarbilar förr i tiden, medan det stramaste läget ger åtminstone en antydan till ”sportighet” i uppträdandet.
Hur mycket förare egentligen använder möjligheterna till ändrad fjädrings-/stötdämparkaraktär under ett billiv vore intressant att se en undersökning på. Efter att ha knappat ett par gånger på det hela återgick alla testförare snart till att köra på normalläge och tänka på annat.
Ekonomi till exempel. Våra kalkyler visar att Renault halkar efter i andrahandsvärde, den tyngsta utgiftsposten i bilägandet. Det driver upp milkostnaden, trots att bilen egentligen är ”billigast”.
När alla poster är inräknade får Meganeföraren räkna med att lägga ut fem kronor mer per mil än Octaviaföraren. Det är Renault inte värd, tvärt om har den knappt några speciella plusegenskaper andra än den raska motorn och hyfsade priser på reservdelar.
Ford kommer billigare undan, knappt två kronor lägre milkostnad än Renault, och dessutom en helhet som på de flesta områden är lite bättre – särskilt utrymmena. Men välj 1,5-motorn!
Skoda slutligen övertygar i nästan allt och tar hem det här. Nya Octavia erbjuder tilltalande utrymmen, välvald utrustning, bäst ekonomi (bra andrahandsvärde, fem kronor lägre milkostnad än Renault), modernitet och vettiga utrustningspaket.
Om det räcker för att vara räv i hönshuset får tiden utvisa, det är snarare vargatider i bilvärlden just nu.
Sammanfattning
Plats 1. Nya Skoda Octavia Combi må se bekant ut även om allt är nytt. Modellen har bevarat de egenskaper som gjort den så populär: utrymmen, utrustning, praktiska detaljer och bra komfort/säkerhet – allting är på plats.
Nya grepp återfinns främst i den digitala instrumenteringen, med bildskärmar och ett nytt mediesystem med närmast oändliga möjligheter till egna inställningar och val.
Adaptiv farthållare tillsammans med manuell växellåda kan ge bekväm, nästan ”automatväxlad” körning. Bra finish överlag, tilltalande ekonomi och inom kort ett bredare utbud av modeller med bland annat en laddhybrid. Det mesta talar för att det här är en vinnare, en ”Volvo” för vår tid.
Plats 2. Ford är ett starkt alternativ, inte minst när det gäller utrymmen och ekonomi. Välj dock en starkare motor än testets enliters trea, den är alltför klen så fort bilen ska rulla med lite last eller folk.
Plats 3. Renault har många egenskaper som inte står Skodas eller Fords efter men utrymmena är sämre. Motorn är trions bästa. Lite åldrad känsla, det kanske ansiktslyftningen inom kort kan bota.

Christian Ellmark, testförare
"Jag gillar de turkosa mätarnålarna i Ford Focus och den snabba styrningen, men i övrigt är bilen rätt slätstruken. Renault Megane känns hyrbil för hela slanten; en duglig transportör, men inte något som får känslorna att svalla. Min solklara favorit i det här testet heter Skoda Octavia. Den är trevlig att köra, känns påkostad och har en överlägsen sittkomfort jämfört med konkurrenterna. Bästa långfärdsbilen i testet, men lite bullrig."
Calle Carlquist, testledare
"Uppenbarligen är det svårt att få till bra dubbelkopplingslådor i den här klassen, både Ford och Renault behöver bli bättre på den punkten. Av dem sätter jag Focus före Megane, tack vare bättre utrymmen och högre åkkomfort. Renaults motor är dock inte dum alls. Nya Octavia är tämligen överlägsen testsegrare, tråkigt men sant. Bilen har utrymmen, utrustning och ekonomi som bildar en svårslagen helhet. Den något höga ljudnivån är enda svagheten."






Läs mer om:
Redan registrerad? Logga in för att fortsätta läsa.
Logga inÄr du tidningsprenumerant? Skapa din digitala inloggning.
Registrera
Det här är en del av vårt premium-innehåll. För att läsa vidare behöver du starta en prenumeration eller logga in ifall du redan har ett konto.
✅ Tillgång till alla artiklar ✅ Digital tidning ingår ✅ Exklusivt nyhetsbrev
TILLVERKNINGSLAND: Tyskland.
MOTOR: Tvärställd 3-cylindrig rak bensinturbo med två överliggande kamaxlar, fyra ventiler per cylinder. Kompression 10,5. Borrning/slag 71,9/82 mm. Volym 999 cm3.
EFFEKT/VRIDMOMENT: Max effekt 125 hk (92 kW) vid 6 000 v/min. Max vridmoment 170 Nm vid 1 400–4 500 v/min (200 Nm vid ”overboost”).
KRAFTÖVERFÖRING: Motorn fram, framhjulsdrift. Åttaväxlad dubbelkopplingslåda. Varvtal vid 110 km/tim högsta växeln: 2 050.
HJULUPPHÄNGNING: Skruvfjäd-ring, krängningshämmare. Fram fjäderben med undre triangellänk, bak multilänk.
HJUL: Fälgbredd 7 tum, däck 215/55 R17.
STYRNING: Kuggstång, elmekanisk servo. Vändcirkel 11,0 m. 2,6 rattvarv.
BROMSAR: Skivor fram (ventilerade) och bak. Elektrisk p-broms.
PRESTANDA: Toppfart 193 km/tim. Acceleration 0–100 km/tim
11,4 s (fabriksuppgifter).
ÖVRIGA VERSIONER: Från Active 1,0 125 hk med 6-växlad låda, pris från 239 000 kronor, till 1,5T 182 hk med 8-växlad dubbelkopplingslåda, pris från 284 000 kr.
TILLVERKNINGSLAND: Spanien.
MOTOR: Tvärställd 4-cylindrig rak bensinturbo med två överliggande kamaxlar, fyra ventiler per cylinder. Kompression 10,3. Borrning/slag 72,2/81,2 mm. Volym 1 332 cm3.
EFFEKT/VRIDMOMENT: Max effekt 140 hk (103 kW) vid 5 000 v/min. Max vridmoment 240 Nm vid 1 600 v/min.
KRAFTÖVERFÖRING: Motorn fram, framhjulsdrift. Sjuväxlad dubbelkopplingslåda. Varvtal vid 110 km/tim högsta växeln: 2 400.
HJULUPPHÄNGNING: Skruvfjäd-ring, krängningshämmare. Fram fjäderben med undre triangellänk, bak halvstel axel.
HJUL: Fälgbredd 7 tum, däck 205/50 R17.
STYRNING: Kuggstång, elmekanisk fartberoende servo. Vändcirkel 11,2 m. 2,9 rattvarv.
BROMSAR: Skivor fram (ventilerade) och bak. Elektrisk p-broms.
PRESTANDA: Toppfart 205 km/tim. Acceleration 0–100 km/tim 9,9 s (fabriksuppgifter).
ÖVRIGA VERSIONER: Från Life TCe 115 hk med 6-växlad låda, pris från 201 900 kronor, till Bose TCe 140 med 7-växlad dubbelkopplingslåda, pris från 259 900 kr.
TILLVERKNINGSLAND: Tjeckien.
MOTOR: Tvärställd 4-cylindrig rak bensinturbo med två överliggande kamaxlar, fyra ventiler per cylinder. Kompression 10,5. Borrning/slag 74,5/85,9 mm. Volym 1 498 cm3.
EFFEKT/VRIDMOMENT: Max effekt 150 hk (110 kW) vid 5 000–6 000 v/min. Max vridmoment 250 Nm mellan 1 500 och 3 500 v/min.
KRAFTÖVERFÖRING: Motorn fram, framhjulsdrift. Sexväxlad manuell låda. Varvtal vid 110 km/tim högsta växeln: 2 200.
HJULUPPHÄNGNING: Skruvfjäd-ring, krängningshämmare. Fram fjäderben med undre triangellänk, bak multilänkupphängning.
HJUL: Fälgbredd 7,5 tum, däck 225/45 R18.
STYRNING: Kuggstång, elservo. Vändcirkel 10,6 m. 2,6 rattvarv.
BROMSAR: Skivor fram (ventilerade) och bak. Elektrisk p-broms.
PRESTANDA: Toppfart 224 km/tim. Acceleration 0–100 km/tim
8,3 s (fabriksuppgifter).
ÖVRIGA VERSIONER: TDI 150 med 7-växlad dubbelkopplingslåda, pris från 313 700 kronor.
Kommentarer
Jag är inte förvånad trotts vissa mindre bra nymodigheter.
Men att det finns dom som inte fattat att man sedan typ 5 år tillbaka kan växla med den manuella lådan med farthållaren på utan att röra gasen är ju förvånande.
Och att biltestare hittat funktionen på den nya modellen när det redan fanns på den gamla modellen.
Och att man även missat att spolning av backkameran som fanns redan på den gamla fl modellen.
Ja en otroligt vettig familjebil sedan tidigare.
Jag tycker det är ett sundhetstecken att allt fler tillverkare börjar återgå till helt runda rattar. Kunde man nu ta bort de onödiga knölar och utbuktningar i rattkransen som de förses med skulle det vara perfekt.
Provkörde en Mégane. Sämsta skiten jag kört, helt värdelös.
Skoda är bäst.