Bild
Nästa artikel
Ett rymdskepp som landat på åkern? En robot som vill ha en kram? Malmberga drivstation styrde linbanan.
Ett rymdskepp som landat på åkern? En robot som vill ha en kram? Malmberga drivstation styrde linbanan.

Sista sucken för imponerande Kalklinbanan: ”Det är som science fiction”

Resor

Högt ovanför landskapet guppade korgarna fram. Under mer än 50 år tog kalken vajervägen till Köping. Vad finns kvar av världens längsta linbana?

Sväng av den slingrande grusvägen från Västermo och kör förbi bondgården och plötsligt står linbanans moderskepp där ute på åkern.

– Speciellt när man kommer runt hörnet så är det: wow! Nu är vi ute i rymden!

Klaus-Jürgen Schmidt letar efter ord för att beskriva den säregna byggnaden som utgör Malmberga drivstation.

– Det är lite science fiction. Vad heter de där filmerna? Star Wars. De hade kunnat spelas in här!

Han vrider runt nyckeln och öppnar en tidskapsel, precis så här lämnades stationen när linbanan togs ur drift 1997.

– Det vore en skam om allt hade rivits. Någonting måste vara kvar som en hyllning till alla som jobbat och slitit här, säger Klaus-Jürgen Schmidt.

Snabbspolning tillbaka till 1930-talet. Efterfrågan på cement skjuter i höjden och det behövs stora mängder av den viktiga ingrediensen kalk. Skånska Cement hittar en fyndighet i sörmländska Forsby och bestämmer sig för att börja bryta.

Det finns bara ett problem: hur ska kalkstenen transporteras till den nya cementfabriken i Köping, 38 kilometer rakt norrut?

En utredning tittar på olika alternativ. Järnväg med sex mil spår anses för dyrt att bygga. Sjötransport med pråmar kräver för mycket personal och kanalerna fryser på vintern. Frakt med lastbil bedöms som orimligt eftersom vägarna inte tål mer än sju tons last, den oroliga situationen i Europa kan också strypa tillgången på däck och bränsle.

Kvar återstår ett alternativ, som enligt kalkylen ska ge den lägsta driftkostnaden på längre sikt. 1938 tar man beslutet: kalken ska gå på lina.

Bygget drar igång mitt under brinnande krig och 1941 står världens dittills längsta linbana färdig. Nästan lika lång som ett maratonlopp, 41,2 kilometer.

Sedan dess har otaliga vägfarare passerat under linorna på E20, före detta E3 och Riksväg 6, mellan Kungsör och Arboga. Hur många har inte undrat vad det är för märkliga korgar som rör sig där ovanför vägen?

Förtydligande: Den är längst – nej den är längst!

Vilken linbana var egentligen längst? Flera läsare har hört av sig med anledning av det här reportaget om kalklinbanan Forsby–Köping och påpekat att linbanan som transporterade malmslig mellan Kristineberg och Boliden var den längsta.

Det är helt rätt. Med sina 96 kilometer över det västerbottniska landskapet var Kristineberg–Boliden, invigd 1943, mer än dubbelt så lång som Forsby–Köpings 41 kilometer. Den senare var dock den dittills längsta linbanan, som vi skrev i artikeln, när den stod klar 1941 och den blev också längst igen när Kristineberg–Boliden revs 1987.

En skillnad mellan de två är att persontrafik blev verklighet på Kristineberg–Boliden. Under många år kunde man åka fyrsitsig kabin längs den 13 kilometer långa sträckan som har bevarats. Tyvärr upphörde trafiken häromåret, en besiktning visade att linbanan behövde kraftigt underhåll. Nya ägare tog över anläggningen 2020 men än så länge finns inga planer på att återuppta turerna.

”Det vore en skam om allt hade rivits. Någonting måste vara kvar.”
Över Hjälmaren – inget kunde stoppa linbanan!
Över Hjälmaren – inget kunde stoppa linbanan!
Tio vägskydd byggdes, i dag är alla rivna.
Tio vägskydd byggdes, i dag är alla rivna.

Doften av smörjolja är fortfarande tydlig i Malmberga drivstation. Strax innanför tröskeln till den eternitklädda byggnaden finns två av de fyra motorerna som satte den väldiga anläggningen i rörelse.

– Det är rena rama ingenjörskonsten, säger Klaus-Jürgen Schmidt som är ordförande i föreningen Kalklinbanans vänner.

– Plus, om vi pratar miljö, så var linbanan redan i början av 40-talet det mesta miljövänliga man kan tänka sig. Fyra elmotorer som tillsammans motsvarar en lastbilsmotor. Och de drev hela banan!

En brant trappa upp finns den kraftiga bärkabeln och den tunnare draglinan, här gled järnkorgarna fram med ungefär 45 sekunders mellanrum. Malmberga var banans mittpunkt, hela resan från Forsby till Köping tog fyra timmar och 34 minuter.

Anders Ellner, linbanans andra och sista chef, visar runt bland rostiga korgar och grova balkar och kommer snart fram till den gula personvagnen.

– Den var ute dagligen. Ena dagen åkte man till Forsby och tillbaka och synande linorna och pumpade olja på kabeln. Sen nästa dag åt andra hållet, säger han och konstaterar som ett motto:

– Fett och olja, det är det som håller banan vid liv.

Linorna hänger och dinglar vid Malmberga. Efter 56 år och 25 miljoner ton kalksten var det slutkört. I dag är det mesta av linbanan borta men ännu finns spår.
Linorna hänger och dinglar vid Malmberga. Efter 56 år och 25 miljoner ton kalksten var det slutkört. I dag är det mesta av linbanan borta men ännu finns spår.
Manöverrummet som det lämnades 1997, datorerna kom tio år tidigare.
Manöverrummet som det lämnades 1997, datorerna kom tio år tidigare.
Varje dag åkte linjevakten ut för att smörja och inspektera. Anders Ellner basade över banan.
Varje dag åkte linjevakten ut för att smörja och inspektera. Anders Ellner basade över banan.

Pappa Rudolf var med och byggde banan och själv är Anders Ellner uppväxt alldeles intill stationen i Malmberga. Det blev 60 år i linbanans tjänst, först som reparatör och från 1971 och framåt som ansvarig för drift och underhåll.

Viktigast var att korgarna gick nonstop, dygnet och året runt.

– Det var inget märkvärdigt. Det var ju mitt arbete, säger Anders Ellner.

Isbark och snö kunde ställa till det på vintern och ett ständigt gissel var att få banan i balans med precis rätt avstånd mellan korgarna.

Så här på hösten är stationen råkall och dragig, enda varma platsen är den lilla manöverhytten som är utrustad med ugn och kaffekokare. Härifrån styrdes hela banan, som redan från början var automatiserad i mycket. 1987 blev kontrollrummet med dator.

– Fast linbanan var gammal kunde man starta och styra alltihop från ett tangentbord. Vi var med riktigt bra då, säger Anders Ellner.

Själva uppförandet av banan var ett tuffare jobb, 300 man fick slita under extremt kalla vintrar. Anders Ellner antyder att man var av lite hårdare virke på den tiden. 

– De som byggde banan kunde cykla två mil på morgonen, ut och gräva hål för stolparna med spade och spett, och sen cykla hem två mil, säger han och fortsätter:

– Nu vid rivningen var det många som klagade, ”fy fan va jobbigt att riva det här”. Då kom de med sin fyrhjulsdrivna bil och åkte fram till grävmaskinen, klev i och satte sig och knackade betong. Och det var skitjobbigt!

48 meter över sjön – med invändig trappa. Spåren efter linbanan är högst tydliga ute i Hjälmaren.
48 meter över sjön – med invändig trappa. Spåren efter linbanan är högst tydliga ute i Hjälmaren.
Fast uppe i linbanan? Klaus-Jürgen Schmidt förevisar räddningsbojen: haka fast öglan, trä på dig selen och hoppa!
Fast uppe i linbanan? Klaus-Jürgen Schmidt förevisar räddningsbojen: haka fast öglan, trä på dig selen och hoppa!
”Det har pratats om persontrafik så länge att många hängt upp sig på det.”

Glansdagarna var under rekordåren på 60-talet, miljonprogrammet slukade enorma mängder cement och kalken från Forsby spelade en viktig roll. Men några år in på 70-talet minskade byggandet och 1973 var det tal om nedläggning av linbanan. Fabriken i Köping kunde dock ställa om till andra kalkprodukter och korgarna fortsatte att gå.

Fram till 1997. Linbanan var inte längre lönsam, meddelade ägaren Nordkalk och tryckte på stoppknappen. Lastbilar tog över transporten.

Anders Ellner minns sista dagen men är inte lagd åt det sentimentala hållet.

– Det var en vanlig dag. Inget märkvärdigt.

På satellitbilder ser man fortfarande linbanegatorna kryssa fram spikrakt genom terrängen. De flesta av de 235 stolparna är dock borta. Bara några enstaka finns kvar på land: en i Kungsbärkarö, en i Aspesten, en i Västermo och en precis vid Arbogaån.

Borta är också de tio vägskydden som med nät över vägbanan skulle skydda mot nedfallande stenar, det sista ovanför väg 214 revs häromåret. De tolv spännstationerna har mött samma öde.

Det mest spektakulära spåret är nog de fem stolparna som står ute Hjälmaren, 48 meter höga för båttrafikens skull. Fiskgjusen, Sörmlands landskapsdjur, brukar återkomma till plattformen högst upp i en av sjöstolparna för att häcka.

Tydliga spår finns också vid Knotberget och Granhammar, vinkelstationerna där linbanan bytte färdriktning står alltjämt kvar med nästan 80 års patina.

På väg till Forsby passerar man det lilla samhället Kalkbrottsvillorna och ovanför själva brottet finns en fin utsiktsplats över linbanans forna utgångspunkt.

Spikrakt färd för det mesta men...
Spikrakt färd för det mesta men...
...vid Knotberget gjorde linbanan en sväng.
...vid Knotberget gjorde linbanan en sväng.

Efter nedläggningen har turerna varit många. Planen var länge att skapa en storslagen turistattraktion med högtflygande persontrafik och ända fram till 2010 gjordes provkörningar och underhåll för att hålla linbanan i trim. Det såg lovande ut men i sista stund började Eskilstuna kommun att tvivla om finansieringen och valde att hoppa av. Allt föll – och 2013 påbörjades i stället rivningsarbetet.

Klaus-Jürgen Schmidt får fortfarande frågor om det blir någon persontrafik.

– Man har inte fattat att banan är nedlagd och att stolparna är borta. Det har pratats om persontrafik så länge att många har hängt upp sig på det.

Ironiskt nog, påpekar han, har brytningen i Forsby ökat så mycket under senare år att transport med linbana återigen skulle bära sig.

– Linbanan är fortfarande helt funktionsduglig. Skulle vi sätta upp stolpar och linor igen skulle allt fungera. 

Kalken fortsätter att brytas i Forsby men fraktas numera på lastbil.
Kalken fortsätter att brytas i Forsby men fraktas numera på lastbil.
Konst på rostiga korgar, utställningen finns vid utsiktsplatsen i Forsby.
Konst på rostiga korgar, utställningen finns vid utsiktsplatsen i Forsby.
Naturen håller på att ta tillbaka sitt men än syns de gamla linbanegatorna.
Naturen håller på att ta tillbaka sitt men än syns de gamla linbanegatorna.
En utrotningshotad art men stolpen vid Arbogaån lever vidare som mobilmast.
En utrotningshotad art men stolpen vid Arbogaån lever vidare som mobilmast.
Miljonprogrammet i Stockholm är till stor del byggt av cement från Köping.
Miljonprogrammet i Stockholm är till stor del byggt av cement från Köping.
Sista sucken för imponerande Kalklinbanan: ”Det är som science fiction”

1. Forsby

480 000 kubikmeter urberg lades på hög och skapade en utsiktsplats över kalkbrottet. En samling linbanekorgar med målningar av lokala förmågor finns också att beskåda.

2. Knotberget

Linbanan bytte färdriktning på tre platser men gick annars spikrakt. Knotbergets vinkelstationen strax söder om Hjälmaren utgjorde första och största böjen.

3. Hjälmaresund

Kolla västerut på väg 56 över Hjälmaresund – där ute i sjön står fortfarande fem linbanestolpar. Fiskgjusen häckar uppe i en av dem.

4. Malmberga

Linbanans centralstation, spektakulär till sitt yttre och full av intressant teknik. Här finns två av fyra motorer. Åk via Västermo, de mindre vägarna är gropiga värre.

5. Arbogaån

De flesta av linbanans 235 stolpar är borta men den som står närmast Arbogaån har räddats. Att tacka är telefonoperatören som lämpligt nog satt upp en mobilmast.

6. Köping

Fabriken i Köping var järnkorgarnas slutdestination. Stationen där den krossade kalkstenen lossades finns kvar på Nordkalks område.

Kalklinbanan Forsby–Köping

Byggd: 1939–1941.

Nedlagd: 1997.

Rivning: Påbörjades 2013.

Längd: 41 170 m.

Högsta höjd: 48 m.

Stolpar: 235.

Korgar: 750.

Last per korg: 1 200 kg (tillfälligt 1 350 kg).

Hastighet: 10 km/tim.

Kapacitet: 90 ton/tim.

Drivning: Fyra elmotorer på 100 kW (135 hk) vardera. 

Besök linbanan: Linbanemuseet vid Malmberga drivstation är öppet för besök sista lördagen varje månad maj-augusti. Det går också att boka guidade turer på andra tider. Läs mer på kalklinbanan.se.

Taggar: Resor

Sväng av den slingrande grusvägen från Västermo och kör förbi bondgården och plötsligt står linbanans moderskepp där ute på åkern.

– Speciellt när man kommer runt hörnet så är det: wow! Nu är vi ute i rymden!

Klaus-Jürgen Schmidt letar efter ord för att beskriva den säregna byggnaden som utgör Malmberga drivstation.

– Det är lite science fiction. Vad heter de där filmerna? Star Wars. De hade kunnat spelas in här!

Han vrider runt nyckeln och öppnar en tidskapsel, precis så här lämnades stationen när linbanan togs ur drift 1997.

– Det vore en skam om allt hade rivits. Någonting måste vara

Är du tidningsprenumerant? Skapa din digitala inloggning.

Registrera
Digital prenumeration
Läs allt – Bli Premium-medlem

Det här är en del av vårt premium-innehåll. För att läsa vidare behöver du starta en prenumeration eller logga in ifall du redan har ett konto.

✅ Tillgång till alla artiklar ✅ Digital tidning ingår ✅ Exklusivt nyhetsbrev

Läs mer

Hej!

Vi har förståelse för att du använder adblocker, men hoppas att du kan stänga av den för vår sajt. Annonser är en förutsättning för att vi ska kunna fortsätta att driva sajten.