Bild
Nästa artikel
Volvos taxi – som aldrig kom fram

Volvos taxi – som aldrig kom fram

Reportage

Redan 1976 presenterade Volvo en framhjulsdriven minibuss med dieselmotor som kunde förses med turbo. Men den var långtifrån någon produktionsbil utan ställdes istället ut på Museum of Modern Art i New York.

Den gula taxibilen stannade framför den fashionabla bostadsadressen på Femte Avenyn på Manhattan. Chauffören hade inga problem att parkera den nya Volvotaxin mellan två bilar. Den var bara 4,38 meter lång till skillnad från den 5,53 meter långa Dodge Coronet han haft tidigare.

Den rullstolsbundna kvinnan som väntat på trottoaren höjde nu handen avvisande – hon behövde inte någon hjälp med att ta sig in i bilen. Chauffören hade fällt upp den högra delen av baksätet så att hon skulle få plats, men att rulla in i taxibilen var enkelt med den elektriska skjutdörren och golvet var helt slätt och saknade dörrkarmar. 

Det var en het och hetsig dag i New York-trafiken, men i kupén var det svalt tack vare den effektiva luftkonditioneringen i taket ovanför chauffören. Till höger om honom fanns ett litet bord med plats för en karta och dessutom ett litet kylskåp. 

Att vara taxichaufför var fortfarande ett tufft jobb i New York City, men de nya taxibilarna hade gjort jobbet mer attraktivt. Inte minst ur en säkerhetsaspekt, många i yrket blev rånade och en del till och med mördade.

Mellan chauffören och kunden fanns en avdelare av skottsäkert glas och stål. Dessutom sköttes betalningen genom ett fack – som även det var skottsäkert. Pengarna förvarades sedan i ett litet kassaskåp.

Att taxibilarna skulle vara tillgänglig för den med ett handikapp var en viktig komponent i projektet. En vadderad bom skulle ersätta säkerhetsbältet i baksätet, frågan är hur ren den hade varit i slutet av ett arbetspass?
Att taxibilarna skulle vara tillgänglig för den med ett handikapp var en viktig komponent i projektet. En vadderad bom skulle ersätta säkerhetsbältet i baksätet, frågan är hur ren den hade varit i slutet av ett arbetspass?

Så här kunde det ha blivit om ett ambitiöst projekt lett av Museum of Modern Art i New York också lett till verklig förändring. På 1970-talet hade de amerikanska taxibilarna nästan 70 procent mer passagerare än alla andra kollektiva transportsystem i USA.

Men utformningen av taxibilarna var kraftigt eftersatt ansåg Museum of Modern Art. Varför skulle inte taxibilar vara konstruerade specifikt för sin uppgift när alla andra kollektiva transportsätt var det? 

Tillsammans med en myndighet under det federala kommunikationsdepartementet och New Yorks taxikommission bjöd man 1973 in de stora amerikanska biltillverkarna att ta fram prototyper. Alla tackade nej och istället fick de två mindre företag i Kalifornien uppdraget. Både American Machine and Foundry, AMF, och Steam Power Systems, SPS, hade tidigare byggt säkerhetsexperimentbilar på uppdrag av amerikanska myndigheter.

Även utländska biltillverkare fick vara med om de var på väg att etablera fabriker i USA. De som till slut ville vara med var Volkswagen och så Volvo som vid den här tiden byggde en bilfabrik i Chesapeake, Virginia. Volvos fabrik kom i slutändan aldrig att användas för bilproduktion.

Ett femte företag kom med på ett hörn: Alfa Romeo fick på grund av regeln om produktion i USA inte någon inbjudan men tog ändå fram en prototyp som ställdes ut bredvid de fyra andra taxibilarna när utställningen öppnade på Museum of Modern Art i juni 1976. 

»Volvos fabrik kom i slutändan aldrig att användas för bilproduktion.«

Redan hösten 1972 började Volvo arbeta på det som skulle bli Volvos experimenttaxi. Volvodesignern Håkan Malmgren minns hur han fick uppdraget att ta fram en lermodell i skala 1:5 utifrån en sidvy som chefsdesignern Jan Wilsgaard tagit fram. 

– Janne jobbade sällan med perspektiv utan jag fick tolka bilden som jag ville, berättar Håkan Malmgren. Jag minns exakt när det var för jag stod och jobbade i en liten skrubb och lyssnade på radion som sände från OS i München. 

Ett år tidigare hade Rolf Mellde kommit över till Volvo från Saab och blivit teknisk direktör. Hans uppdrag var just att ta fram olika idéprojekt som inte direkt behövde leda till nya modeller men som kunde ge bitar av kunskap som kunde föras in i kommande produktionsbilar.

Med honom fick Volvo en djupare kunskap om framhjulsdrift och Rolf Mellde var också med att ta fram experimenttaxin. Volvo var alltså redan på väg att utveckla prototypen när projektet i New York kom igång på allvar 1974. 

Idéer uppstår sällan i tankemässiga vakuum och experimenttaxin som Volvo tog fram påminner inte så lite om Dodge/Plymouth Voyager som tillsammans med Renault Espace startade vågen av minibussar 1984. Volvotaxin var högbyggd med lång hjulbas och korta överhäng som maximerade kupéutrymmet.

Tre till fyra passagerare skulle få plats. Framhjulsdrift gjorde det plana golvet möjligt, det var till och med lite konvext vilket skulle hjälpa vatten att rinna ut ur bilen. Stötfångarna och sidolisterna var konstruerade utifrån erfarenheten att taxibilar i storstäder ofta var inblandade i småkrockar.

Den 2,4 liter stora sexcylindriga dieselmotorn av förkammartyp hade utvecklats av Ricardo. Den var bränslesnål och renare jämfört med många andra dieselmotorer. Motorn var också konstruerad för att kunna förses med turbo. 

Taxin kunde enligt Volvo också utvecklas i andra versioner. Ambulans med högre tak, skåpbil, stor herrgårdsvagn med riktig kombibacklucka och en minibuss med längre hjulbas var modellvarianter man tänkte sig. 

Volvo Experimental City Taxi blev aldrig en produktionsbil, men en designdetalj som lånades till 700-serien var ­sidorutornas utformning.
Volvo Experimental City Taxi blev aldrig en produktionsbil, men en designdetalj som lånades till 700-serien var ­sidorutornas utformning.

Det var inte bara Volvo som såg en högbyggd minibussliknande form för framtidens taxi. Även taxibilarna från Alfa Romeo, AMF och den märkliga ångdrivna bilen från SPS såg ut så. Volkswagen hade redan karossen klar och kunde istället ägna kraft åt att göra bilen mer miljövänlig.

Deras experimenttaxi var en folkabuss men drivlinan var en hybrid mellan eldrift och bensinmotor. Den kunde köras enbart på el eller i kombination med bensinmotorn. 

I september 1976 stängde utställningen på Museum of Modern Art och istället för de framsynta konstruktioner som visats där kom den stora sedanbilen Ford Crown Victoria att dominera som taxibil i New York i flera decennier. Det skulle dröja ända till 2000-talet innan hybridbilar och minibussar blev godkända som taxi i New York.

Volvo tappade bollen på det som skulle bli en framgångsrik biltyp på 1980-talet. Även om prototypen fanns där hade man knappast ekonomiska möjligheter att förvandla den till en produktionsbil. En av de prototyper som byggdes finns i dag på Volvo Museum i Göteborg.


Volvos taxi – som aldrig kom fram

Det här är en artikel från vår förlagskollega Klassiker – tidningen för dig som älskar klassiska bilar!

Klassiker är Sveriges gladaste tidning om klassiska bilar – av entusiaster, för entusiaster! Vi på redaktionen brinner för 1900-talets bilar och här läser du om bilarna du älskar att minnas. Men även om prylarna, människorna och äventyren.

Vi bjuder på spännande resereportage, unika tidsdokument, intervjuer med personerna bakom de bästa klassikerna, produkttester, handfasta mekartips från våra experter och inspirerande köpguider. Klicka här för att bli prenumerant på Klassiker, och missa heller inte vår specialutgåva om Volvo!

Taggar: Reportage

Den gula taxibilen stannade framför den fashionabla bostadsadressen på Femte Avenyn på Manhattan. Chauffören hade inga problem att parkera den nya Volvotaxin mellan två bilar. Den var bara 4,38 meter lång till skillnad från den 5,53 meter långa Dodge Coronet han haft tidigare.

Den rullstolsbundna kvinnan som väntat på trottoaren höjde nu handen avvisande – hon behövde inte någon hjälp med att ta sig in i bilen. Chauffören hade fällt upp den högra delen av baksätet så att hon skulle få plats, men att rulla in i taxibilen var enkelt med den elektriska skjutdörren och golvet var helt slätt och saknade dörrkarmar. 

Det var en het och he

Är du tidningsprenumerant? Skapa din digitala inloggning.

Registrera
Digital prenumeration
Läs allt – Testa en månad för 1 krona!

Det här är en del av vårt premium-innehåll. För att läsa vidare behöver du starta en prenumeration eller logga in ifall du redan har ett konto.

Läs mer

FAKTA: VOLVO EXPERIMENTAL CITY TAXI 1976

MEKANIK: Rak sexcylindrig dieselmotor, 2,4 liter, 70 hk vid 4 500 v/min, treväxlad automatlåda, framhjulsdrift, fram triangellänkar, bak De Dionaxel och panhardstag.  

MÅTT: Axelavstånd: 300 cm. L 438/B 192/
H 172 cm. 

STYRNING: Kuggstång. Vändcirkel: 10,4 m.

PRESTANDA: 0–96 km/tim på 19,5 s.

TOPPFART: 136 km/tim.

KÄLLA: The Taxi Project – Realistic Solutions for Today, MOMA.

Kommentarer

#1
2020-02-28 16:17

Det finns en historia här värd att berätta. Alfa Romeo Taxin var designad av Italdesign (Giugiaro) och föregångare till stilstudien Lancia Megamma, som inspirerade Renault till Espace. Giugiaro lyckades inte få Lancia/Fiat intresserade så fransmännen tog över konceptet och vidareutvecklade det. Jättesuccen Espace började alltså som en italiensk stilstudie för en ny taxibil.

#2
2020-02-28 18:03

Det kunde ha blivit en stor framgång för Volvo.

#3
2020-03-01 18:41

Ett utmärkt koncept!
Själv är jag förvånad över att Londontaxin inte säljs över hela världen. Ett mer lämpat fordon för sin uppgift finns ju inte.

Hej!

Vi har förståelse för att du använder adblocker, men hoppas att du kan stänga av den för vår sajt. Annonser är en förutsättning för att vi ska kunna fortsätta att driva sajten.