Bild
Nästa artikel
Han har åkt bil på månen

Han har åkt bil på månen

Reportage

Sex människor har åkt bil på en annan himlakropp än jorden. För Vi Bilägare berättar rymdfararen Charles Duke om sin åktur – och något som grämer honom. Han fick inte köra månbilen.

V issa av människans framsteg är svåra att begripa. Titta bara upp mot himlen en klar natt – på det där lysande klotet har vi varit. På månen. Att fem bilar står parkerade långt där borta, det är inte heller lätt att förstå.

– Om du vill ha en bil för åtta miljoner dollar med ett tomt batteri, då vet jag var du ska leta, tipsar Charles Duke och blickar uppåt.

Den här dagen är ”Charlie” i Stockholm för att föreläsa på Tekniska museet i samband med en rymdutställning. Han är i utmärkt form, fortfarande av det rätta virket. Och trots att han svarat på likadana frågor i snart fyra decennier är han ivrig att berätta om de där 71 timmarna och 14 minuterna han tillbringade på månen i april 1972.

– När jag såg den vackra jorden där ute, den bara hängde i mörkret, då tänkte jag: vi är långt hemifrån. Jag kunde täcka jorden med handen.

Som amerikansk astronaut på rymdfärden Apollo 16 kan Charles Duke sälla sig till den skara på sex personer som både promenerat och åkt bil på månen. Han minns de där dagarna som i går.

Bilen gick att lyfta
Han pekar på den fullskaliga replika av månbilen som står bakom honom och förklarar hur originalet var fäst på utsidan av månlandaren. Som ett paket. Duke och kollegan John Young fick dra i rep för att veckla ut bilens hopvikbara chassi.


– När den kom till ytan var den redan monterad. John tog tag på sin sida och jag på min, vi plockade upp den, vände den, fällde upp stolarna och hoppade in, säger Charles Duke och får det att låta som den enklaste saken i världen.

Plockade de verkligen upp den? Jo, bilen gick att lyfta. Eftersom månens tyngdkraft är en sjättedel av jordens vägde den bara 35 kilo. Hemma skulle fjädringen säcka ihop om man satte sig med all utrustning.

För att kunna träna att kliva upp på bilen simulerades i stället månens gravitation i ett flygplan som flögs i en särskild båge.

– Du var tvungen att vara ute ur bilen innan du fick tillbaka jordens gravitation.

Uppe på månbilen tog Charles Duke plats till höger, på passagerarplatsen. Det var John Young som skulle köra.

– Vi hade tränat på att John skulle köra och jag navigera. Så jag hade en uppsättning kartor som förhoppningsvis skulle ta oss från punkt A till punkt B. Bilens antenn kunde inte hållas stabil för att peka mot jorden, därför hade vi inte tv-kameran igång när vi körde. Så var femtionde meter tog jag en bild och kommenterade vad vi såg till uppdragskontrollen, säger Charles Duke.

”Glad att jag hade bälte”
Omkring honom kunde han se en outforskad värld. Ett problem var att kartorna endast visade terräng och föremål vars längd, bredd eller djup var större än 15 meter.

– Och det finns många hinder som är mindre än 15 meter på månen. Om man kom över ett krön kunde det finnas en tio meter djup krater som man inte visste var där. Så det var många överraskningar, berättar Charles Duke och målar upp ett stup med en handrörelse.

Månbilen var inget fartvidunder, den var byggd för att leverera ett högt vridmoment. Hastighetsmätaren visade en skala upp till 17 km/tim. På grund av gravitationen, månens ojämna yta och den lätta fjädringen blev åkturen studsig. Den känsliga styrningen bidrog också till en känsla av att åka på is. Bakvagnen sprattlade som en fiskstjärt, säger Charles Duke.

– Det var kul, men jag är glad att jag hade bälte. Jag tycker att det var bekvämt att åka i månbilen. Man jobbar hårt på månen, dräkten är trycksatt och du arbetar alltid med ett motstånd. Det är tufft arbete. I månbilen hade du chansen att koppla av.

Var aldrig orolig
Till skillnad från vanliga personbilar som bara kan lasta en bråkdel av sin egen vikt klarade månbilen att bära det dubbla. Bland utrustningen ombord fanns kommunikationsteknik, tv- och stillbildskamera, verktygslåda, utrymme för att lasta sten, navigationssystem och instrument för olika experiment.

Bilen var helt eldriven, med en räckvidd på nästan tio mil. Ändå fick den inte rulla mer än sex kilometer bort från månlandaren, astronauterna skulle alltid kunna gå tillbaka om bilen slutade att fungera. Men Charles Duke var aldrig orolig. Varje hjul hade en egen motor, så även om två maskiner dukade under kunde man fortsätta. Både fram- och bakhjulen kunde svänga. Dessutom fanns dubbla styrsystem.

– Det skulle ha varit ett totalt elektriskt haveri som skulle fått oss att överge bilen och gå tillbaka. Eller om man snabbt körde över en ås och…

Charles Duke avbryter sig själv och slår händerna hårt mot varandra. Jag rycker till.

– ...krockade mot ett stenblock. Men det hade varit väldigt, väldigt osannolikt.

När det väl var dags för avfärd parkerades bilen 700 meter från månlandaren. Kameran lämnades påslagen så att Houston kunde följa uppskjutningen. 39 år senare står Charles Duke här i Stockholm. Han ger ett lågmält intryck och skiner upp när månbilen kommer på tal. Han gillar att köra bil.

– Det gör jag, jag är ingen racingförare, men jag gillar terrängkörning. I Texas finns många platser där du kan köra och ha kul.

”Som en turistguide”
Till sist kan jag inte låta bli att fråga. Känns det trist att ha varit på månen utan att få köra månbilen?

– Inte då, men när jag ser tillbaka, säger Charles Duke. Jag får många frågor: hur var det att köra på månen? Jag brukar säga, tja, jag körde i alla fall tre meter. Jag provade den! Vi hade tränat på att John skulle köra och jag navigera och prata med uppdragskontrollen. Jag var som en turistguide med publiken flera hundra tusen kilometer bort.

Fakta:

Charles Duke

Ålder: 76 år.
Familj: Gift, två vuxna söner.
Bor: New Braunfels, Texas. USA.
Intressen: Fiske, jakt, golf, läsning, flygning.
Karriär: 1958: Pilot i amerikanska flygvapnet. 1966: Astronaut vid rymdstyrelsen Nasa. 1969: Höll direktkontakt från jorden med Armstrong och Aldrin under den första månlandningen. 1972: Månlandning med Apollo 16. 1975: Slutar på Nasa, startar eget företag.
Bil: Chevrolet Silverado, fyrhjulsdriven pickup.

Månbilen

Namn: Lunar Roving Vehicle, LRV.
Modell: Öppen, tvåsitsig månbil med fyra hjul.
Mått, cm: L 310/B 183/H 114.
Markfrigång, cm: 35.
Vändradie, cm: 305.
Vikt, kg: 210 på jorden, 35 på månen.
Motor: Fyra elmotorer på 0,25 hk vardera, en för varje hjul.
Strömförsörjning: Två silver-zinkbatterier (36V, 115 Ah).
Räckvidd, km: 92.
Hjul: 32 tum, kontaktyta av nät med flätad metalltråd.
Historia: Nasas månbil utvecklades på bara 17 månader, mellan oktober 1969 och april 1971. Flygplanstillverkaren Boeing stod för produktionen. Uppdraget måste ha varit lika utmanande som fantasieggande: skapa en bil för en annan värld. Bland annat behövde man ta hänsyn till avsaknaden av atmosfär, månens gravitation och att temperaturen på en dag skiftar flera hundra grader. Utöver de tre månbilarna som landsattes byggdes åtta testbilar.

Bilarna som rullat på månen:

Fem motordrivna fordon har rullat på månen:

1970: Lunochod 1. Sovjetunionen kom aldrig till månen med en människa, men var först med ett markfordon. Åttahjuliga Lunochod 1 var en solcellsdriven elbil som fjärrstyrdes från jorden. Den färdades totalt tio kilometer under 322 dagar. Toppfarten var två km/tim.

1971: LRV-1. Apollo 15 innebar att den första riktiga bilen landsattes på månen. Astronauten David Scott körde. Bilen var en revolution, tidigare hade rymdpromenaderna begränsats till några hundra meter från månlandaren.

1972: LRV-2. Charles Duke satt på passagerarplats i USA:s andra månbil, som kördes av John Young. Tre åkturer genomfördes, en för varje dag på månen.

1972: LRV-3. Nasas tredje bil på månen är den sista som framförts av en människa på en annan himlakropp än jorden. Körsträckan på Apollo 17 blev rekordlång: 35,9 kilometer.

1973: Lunochod 2. Liksom sin föregångare liknande Lunochod 2 en kastrull på hjul. Det obemannade fordonet landsattes en månad efter Apollo 17.

Taggar: Reportage,

Kommentarer

#1
Raymond K
2011-10-21 09:41

Undrar om dom hade dubbdäck?

#2
2011-10-21 10:42

"Till skillnad från vanliga personbilar som bara kan lasta en bråkdel av sin egen vikt ..." Hmmm, en bil som väger 1 500 kilo och transporterar fyra 90-kilospersoner och skuffen full av ölflak kallar inte jag för en bråkdel. I dagligt tal ger uttrycket "en bråkdel" intrycket av att vara något väldigt lite (och då känns beskrivningen i texten högst felaktig), men en bråkdel kan egentligen vara hur liten eller stor som helst - t.ex. 1/500 eller 1/3. En unge som har 1 000 puttekulor och tappar 900 av dem kommer att tycka att nästan alla kulor är borta (en vuxen hade resonerat som att bara en bråkdel är kvar). Men krasst uttryckt återstår 100/1000, alltså tio procent. Och motsatsen: Hade bara 100 kulor tappats hade det återstått 900/1000 och man skulle då kunna tycka att bara en bråkdel tappades när det egentligen handlade om så mycket som tio procent tappade kulor.

Liknande roliga tankeövningar ger ordet "uns". Ett uns innebär i dagligt tal något mycket lite. Rent viktmässigt handlar det om ca 27 gram och kan i de flesta sammanhang anses vara helt ovidkommande. Men det är sannerligen inte särskilt ovidkommande om det handlar om kokain eller guld.

Känns ju annars lite sorgligt att de där stackars bilarna lämnades där i kylan och mörkret. Stackarna ...

#3
2011-10-22 16:28

Det var väldigt intressant föreläsning Kapten :). Men vad är poängen?

#4
2011-10-23 11:33

Poängen står där, nämligen att termen bråkdel missbrukas för att alltid beskriva något som överdrivet litet.

#5
Raymond K
2011-10-24 11:19

Jag har åkt bil i Vellinge.

Hej!

Vi har förståelse för att du använder adblocker, men hoppas att du kan stänga av den för vår sajt. Annonser är en förutsättning för att vi ska kunna fortsätta att driva sajten.