Bild
Nästa artikel

Duettkyrkogården

Reportage

 Det står en hangar i skogen - ett kantigt monster med plats för en jumbojet bland tallar och granar.

Clas Ohlson bygger på höjden för att få plats med platta skärbrädor, askar för gipsplugg och Fiskars universalsax. Det är framtiden som höjer sig över grantopp och tallkrön.

Strax där bakom denna monsterbyggnad ligger gårdagen. Ett par kilometer in i skogen - en bit bortom Holsåkern och Knippbodheden - ligger en kyrkogård.

Man hör inte bruset från väg 70. Här inne i skogen är trafiktystnad - mest fågelkvitter och björksus. Och fårabräk. Bland hundkex och timotej, kvickrot och svingel ligger bilarna som svenskarna älskar mest av allt.

Här är Duetternas okända kyrkogård.

En tistel tränger upp genom instrumentbrädan på en 61:a. Björksly tvingar sig fram genom motorrummet på en 68:a.

Och grågrönbrun mossa och okända bakterier äter sig in i motorhuvar och galonklädsel.

Här är Duetternas sista viloplats. Det finns inget bättre ord…

Ingen annanstans finns det så många Duetter som i Dalarna - i lador och uthus, på bakgårdar och skogskanter. Och på vägarna.

Sören Hedlund i Leksand har en.

En rödvit från 1958 - sista året med delad vindruta och B16-motor. Men det är inte vindrutan eller lacken som lockar mest.

En kvinna på en p-plats bort mot Grytnäs kom fram till bilen och sa:

- Nä, men titta. Den har orginal-takräcke.

Vi har olika lustar här i livet. Årgångsviner, TV-serier, marschmusik, ko-bingo - och takräcken i original.

Hedlunds Duett är rätt välhållen men man får inte hälla i för mycket bensin - tio, femton liter åt gången ungefär.


Någonstans i röret finns ett hål och fyller man på för mycket rinner det ut bensin och ner i tröskellådan.

Tändningsnyckeln har en fin bricka som det står Caltex på. Där bak på fernissade träribbor ligger filtar från Tidstrands.

Man byter till helljus med en knapp på golvet och tutan är en halv ring i silverplåt.

Tutan låter rätt mjäkigt och skulle knappt gå genom en besiktning. Ratten är backelit och sprucken till höger.

Instrumentpanelen är plåt och blir ruskigt varm när man kör. Växelspaken är lång och smal och lite otydlig i lägena.

Det är väldigt trivsamt.

Det blir kö bakom på väg 70 men det gör liksom ingenting för man vet vad folk säger där bakom:

- Kolla vicken fin Duett. Är det inte original-tackräcke till och med?
Absolut!

Hedlund kör sin Duett som en bruksbil - inget pjosk eller överdriven hänsyn. Den går rätt hyggligt bra men någonstans runt åttio brummar det rejält och framvagnen känns lite glappig.

Hedlunds-Duetten kommer aldrig att hamna på kyrkogården borta vid Sätra.

Där satt Tore Maritz med ett välkammat silverskägg som en Jenny Nyström-tomte och läste Falukuriren och drack kaffe som nog kunde ha frätt sönder packningarna i oljetråget på en Duett.

- Anders Hall, sa Tore Maritz. Han som äger det här stället tycker att mitt kaffe är för dåligt. Man ser botten i koppen.

Jag ville ha mjölk i mitt kaffe för att mildra den värsta syra-attacken.

- Kalvdricka, sa Tore.

Det var ingen komplimang.

Tore har ingen aning om hur många Duetter det står bland björkslyet, tallstammmar, lador och diverse bröte.

- Men vi har sisådär femton får.

Fåren kom fram och trängdes runt mig.

- De känner igen en fårskalle när de får se en, sa Tore.

Tore är dalmas men har jobbat rätt mycket i Stockholm.

- Jaha du, sa Tore. Du bor på Ekerö, du. Drottningholm. Där har kungen en stor fäbod - kungabuan.

Tore har en gammal relation till Volvo.

- Pappa hade två Volvosuggor.  En var vinröd. Han körde taxi.

Solen kom upp bakom skogsridån och värmde på Hedlunds Duett och 745:orna och ett par Volvo-valpar och en gammal Fiat-buss, tror jag. Och en del annat som var fullkomligt omöjligt att se vad det var.

Det knäppte i plåten.

- Vi har en del gammal rämja…

- Va?

- Skit, bröte, skräp, sa Tore. Rämja här i ladorna men där borta står en Duett som Anders renoverar.

Det stod Bolinder Munktell på Duetten.

Jag tror inte Anders hade kommit så långt med den renoveringen. Utanför en lada stod en gammal bensinpump från Preem.

- Diesel, sa Tore. Jo, jo - den funkar. Vi har diesel i den.

En bit bort stod en moppe - en Hercules K50 från 1975.

- Den kör jag på, sa Tore.

- Och hur fort går den - 50?

- Njae, sa Tore. Lite fortare nog. Man får ju inte trimma men man får ju viktkompensera om de väger lite mindre än normalt.

Han ville inte utveckla
det där men han sa att polisen inte har så många fartkontroller på grusvägarna vid Nedre Helgnäs, Sätra och Knippbodheden.

Tore bytte ämne och sa:

- Nere vid klykan…

- Va?

- Klykan - korsningen.  Där står en fyrdörrars Duett.

- Äsch! Det finns inga fyrdörrars Duetter.

- Åjovars!

Vi satte oss i Hedlunds Duett med fina takräcket och körde ner mot klykan. I källaren på en röd kåk stod en fyrdörrars Duett.

Den stod instängd där inne i ett långt framskridet stadium av förruttnelse - som i en krypta i mörker och bland bråte och det var rätt svårt att se vad det var.

Liket där inne var nog en ombyggd 444 med påbyggnad av någon privat karrossfirma - föregångaren till Duetten. Det fanns många sådana firmor i Sverige för suget efter en liten varuvagn - som man sa - var stort på 40- och 50-talen.

- Vet inte vad det är för bil, sa Tore. Men fyra dörrar har den.
Visst hade den.

När vi kom ut ur likkammaren stod Lars-Olof Lidheim där och tittade på Hedunds Duett.

Om man vill ha kontakt med folk så funkar en Duett lika bra som en hundvalp. Alla vill prata. Lidheim sa inget om takräcket i original.

- Åh, vad fin, sa Lars-Olof. Sådana här minns jag. Men min första egna bil var en röd Renault Dauphin. Svansmotor och kostade 1 800 kronor.

Tore och jag åkte tillbaka till Duetternas hemliga kyrkogård och Tore hällde upp mer asfalt-avkok.

Då kom Anders Hall - han som äger stället.

- Fy fan vilket svagt kaffe. Man ser ju botten.

Anders tittade på Duetten och så sa han:

- Det där är ju Hedlunds Duett.

Jo ,visst!

- Hur går den, sa Anders.

- Bra, sa jag. Fast den hackar när man gasar.

- Accelerationspumpen, sa Anders.

Och så sprutade han någonting på accelerationspumpen.

- Vad är det där, sa jag.

- Dundergucka, sa Anders.

- Va…?

- Dundergucka. Passar allting. Pröva nu.

Nu gick Hedlunds Duett betydligt bättre.

- Du ser, sa Anders. Dundergucka, det är grejor det.

Han försvann in i det som kanske var ett kontor eller en anläggning för kaffekoncentrat.

- Måste kolla datorn, sa han.

Datorer - det kunde man inte tro när man såg bråten runt om.

- Vi har två burkar, sa Tore. Vi är uppkopplade på nätet. Jo, jo…

Anders Hall hade en svart T-tröja. På ryggen stod det Halls Bil & Mek Insjön. Och så fanns där en bild på - naturligtvis - en Duett. Två dörrar och delad framruta.

En av de finaste tröjor man kan tänka sig för folk som gillar Duetter.

- Jag har en kompis som heter Ankie och hon är flygvärdinna, sa Anders. Hon gick med min tröja på en strand i Australien. Då såg hon en karl som hade en lika dan tröja på sig - min tröja med Duetten. Det visade sig att det var Hasse som jobbade på Kylarservice i Borlänge. När man har min Duett-tröja så får man träffa folk.

Anders Halls tröjor är kända i både Dalarna och Australien.

Jag fick en Duett-tröja och jag ska ha den på när jag åker till Bondie Beach utanför Sydney.

Sedan körde jag till Insjön
med Hedlunds Duett med originalräcket och käkade en varm korv med bröd och stark senap. Men någon Pucko hade de inte.

Det är ganska svårt att få tag i en Pucko numera. Duett och Pucko hör ihop liksom. Duetten kom 1953. Och Bullens Pilsnerkorv. Pucko året efter.

En karl i en gammal jänkare stannade och fotograferade Hedlunds Duett med fina takräcket med en mobilkamera.

Jag körde längs Siljans västra strand och rätt många ställen hette Bystuga.

En bit söder om Gesunda träffade jag på Jörgen och Inger Ekstrand från Stockholm men de kör buss i Dalarna ibland.

- Åh, sa Jörgen. En Duett. Jag har krockat med en Duett.

Se där! Alla har vi en relation till Duett.

- Det var på Skeppsbron när man svänger upp till Slottet. Sexans spårvagn. Rakt in i höger flygel. Det måste ha varit 1965.

- Hur gick det?

- Bra, sa Jörgen. Det var basens bil. Jag jobbade på SL och det stod SL på sidan.

Som sagt - man får aldrig vara ifred med en Duett. Inte ens en hundvalp drar mer  folk.
Volvos första kombi luktade båt

Volvo tillverkade nästan hundra tusen Duetter.

De luktade som båtar.

I lastrummet skruvade man fast längsgående träribbor för att skydda plåten. Ribborna ströks med fernissa. Därför tyckte folk att bilarna luktade båt.

Den första Duetten byggdes av Volvo 1953 och kostade 11 715 kronor.

Men historien börjar några år tidigare. Redan på 1940-talet ville hantverkarna att Volvo skulle bygga en liten skåpbil.

Efter mycket tvekan tog Volvo ett chassi från en 444 och byggde om det med ram och bladfjädrar. Sedan sålde man chassina till diverse fristående karossfirmor som Valbo i Gävle och Grantorp i Västervik.

De här bilarna blev så efterfrågade att Volvo till slut började tillverka egna versioner - en skåpbil och en personversion med rejält lastutrymme. Samma bil i två varianter - Duett.

1953 kom den första Duetten och den sista tillverkades 1969. Den står på Volvos museum och har rullat tio mil.

Taggar: Reportage

Kommentarer

#1
Kjell-Åke
2009-11-02 21:57

Finns inte en sådan bil idag. Jag lånade en sån och körde ett par km. Den gick dåligt, ryckte och hoppade. Innan jag lämnade tillbaka den ville jag kolla anledningen. Ena cylinderns tändkabel satt i en bit av fördelarlocket en bit från fördelaren. Fördelarlockets resterande bit hoppade upp och ner på fördelaren utan att klämmorna var fastsatta.Vilken modern bil skulle ens starta med ett sådant handikapp?

Hej!

Vi har förståelse för att du använder adblocker, men hoppas att du kan stänga av den för vår sajt. Annonser är en förutsättning för att vi ska kunna fortsätta att driva sajten.