Nästa artikel
Stora provkörningsdagen 1976 – med Volvo som bottennapp
Krönika

Stora provkörningsdagen 1976 – med Volvo som bottennapp

Publicerad 2022-06-24 15:10
Audi blev favoriten när Calle Carlquist gav sig ut på stora provkörningsdagen 1976. Mercedes tillät ingen provtur.

Den här krönikan publicerades ursprungligen i tidningen Automobil 2008.


Somligt var större förr än nu. Åtminstone ur oss småstadsbors synvinkel, när stora världen någon gång tittade förbi. Vi fick vänta månadsvis innan någon av Skaras två biografer Cosmorama och Grand drog undan ridån för Gökboet eller Hajen. Samtidigt läste vi i Dagens Nyheter att de i Stockholm gick för 22:a veckan.

Fenomenet var än tydligare för nya årsmodeller i bilaffärerna, av vilka det fanns en skön flora i staden på västgötaslätten. Väntan på premiärhelgerna kunde vara olidlig för min bror och mig, men nu stundande den septemberlördag 1976 då vi planerat en rejäl provkörningsrunda av höstkollektionen. Hans blå VW 1200 1964 stod nytankad på garageplanen när vi på slaget nio hoppade in och begav oss till station ett: VW- och Audihandlaren Björstigs.

”Gasa på nu killar! Jag var ute i morse och såg över 200 på mätaren!”

I sitt lilla kyffe spratt bilsäljare Elis J. till när dörrpinglan pinglade. »Ännu en kund« löd hans enkla motto. Det här var långt före allt snack om varumärkesbranding och dress codes, Elis J. kom oss till mötes i sedvanlig beigerosablårutig kavaj, lättgröna byxor, bruna skor och röda strumpor, händerna ivrigt smackande mot varandra och ett automatiskt »Hejsan, hejsan, vad ska jag sälja till er i dag då.« En jovialisk man.

Det gällde förstås nya Audi 100 GL 5E. Världens första bil med femcylindrig bensinare, 136 kusar och snabb som ett skott sades det. Det ville vi kolla. In med Elis J. i baksätet i ett pärongrönt exemplar, han satte sig mitt i och hängde sina stora labbar i respektive kurvhandtag, brorsan vid ratten och jag bredvid och så ut på vägen till Lidköping där det finns fina raksträckor.

– Gasa på nu killar! Jag var ute i morse och såg över 200 på mätaren!

Allt annat än nödbedd drog brorsan på allt vad tygen höll och jag hade aldrig tidigare känt sådan acceleration och fart, bortåt 190 förstod jag att det här var en bil som kört rakt in i hjärtat på mig. Tyst, bekväm, läcker inredning, att den blev Årets bil i Norden förvånade inte.

Audi 100 GL 5E var världens första bil med femcylindrig bensinare.

Lancia A112 var en italiensk hundkojekrumelur.

Nå, lika snabbt tillbaka och vidare till Bröderna Larssons Saabaffär som fått in Lancia A112, en italiensk hundkojekrumelur. Lyckligtvis är bilen så liten att baksätet bara förekommer i broschyrerna så vi fick åka själva. Därmed var rutten bestämd:
Stenumsrundan.

Ett stycke varierande grusslingor runt Skara som varje lokal rattvridare kände till, här kunde man få ut max spänning och hjulspinn ur varje bil. Mycket riktigt också ur denna ettriga knallhatt, men en plötslig rundpall i rullgrus mitt ute på en raksträcka avbröt varvet i förtid och vi pyste hemåt igen. Tur att A112 är så kort, den snodde runt utan minsta dikeskänning eller repor.

Av detta nedslogs vi inte ett smack, raskt vidare till Opel för en titt på vad som hänt med Rekorden. Det var lite ny dekor, nya fälgar, en läcker plyschinredning, inifrån justerbar backspegel (sakta i backarna, bara på vänster sida), men nyheten att avgasreningen kvävt maskineriet till 88 hk fick oss ut på en kortare sväng än tänkt. Det tog ungefär en halvminut från det att vi släppte gaspedalen på högvarv tills 1,9-motorn nådde tomgång igen, en rakt igenom anestiserad körupplevelse.

Besök fyra hade vi reserverat för Volvo och nya 343. Den visste vi inte riktigt vad vi skulle tro om, hur gärna vi än ville gick det inte att gilla de knöliga linjerna, de alldeles för små hjulen med sina lerduvenavkapslar och den där konstruktionen med remdrift och automatlåda. En Volvo? Tjenare.

Mercedes 280E fick Calle Carlquist och hans bror inte provköra.

En störlång säljare Axelsson iförd kostym lika brun som bilens kaross tog emot. Första intrycket var visset, 343 hade gapande karosspringor, stötfångare som hängde snett, kromade dörrhandtag som inte linjerade med dörren, slappa gummlister och en vederstygglig inredning i diarrébrunt. Frånvaron av finish var total. Axelsson, som skrutit om det rymliga baksätet, erbjöd sig att följa med och lyckades efter blott 20 sekunder i baksätet inta en sittställning som fick honom att se ut som en fågelskrämma med huvudet halvt nedfallet. »Jag sitter verkligen fint« försäkrade han med sammanbitna käkar.

Så skulle vi iväg. Finessen med Variomatic-systemet var att det fanns ett läge framåt och ett bakåt, men vad hjälpte det när inget av dem var hemma? Spaken, en lealös Butterickssak, vägrade flytta på sig med mindre än att vi uppmanades att bruka lite våld »så här i inkörningen«. Det enda vi hörde då var ett ljud som av nedfallande, avbrutna plastclips någonstans nedanför spaken. Ett totalt antiklimax, vi kom inte en meter med Volvos nya stolthet! Sverige har aldrig varit närmare Östtyskland än när Volvo försökte pracka på folket idén om 343.

Slutligen Mercedes-Benz 280E, toppversionen av nya 123-serien. Så fina bilar fick man åka till Skövde för att hitta så det gjorde vi och satt där och fingrade och förtjustes över allt det fantastiska så till den grad att klockan blev långt över två, kaffet var slut, ballongerna smällda och den siste juniorsäljaren lämnad ensam kvar bara för vår skull.

Och han hade förstås inte befogenhet att släppa ut några ynglingar på någon provkörning av en Mercedes.

Ämnen i artikeln

Kommentarer till artikeln (0)

Läs kommentarer och diskutera

Missa inget från Vi Bilägare

Genom att anmäla dig godkänner du OK-förlagets personuppgiftspolicy.