Bild
Nästa artikel
Krönika

”Rover dog med stövlarna på”

Publicerad 2022-01-08 06:15
Rover var i mina ögon både uppseendeväckande och diskret, skriver Calle Carlquist.

Detta är en krönika. Det innebär att innehållet är skribentens egen uppfattning. Krönikan publicerades första gången i tidningen Automobil 2007.


På samma sätt som läkare vill undvika sjukvårdsrådgivning åt obekanta bordsgrannar under långa middagar vill jag slippa svara på vad jag tycker om olika bilmärken. Men nu var jag fast. Mannen i stolen mitt emot ville mellan tuggorna absolut höra min åsikt om Rover.

– Rover är okej, jag har periodvis varit sugen på att skaffa en sjuttifemma. En snygg, annorlunda bil, löd mitt avsiktligt intetsägande svar. Jag ville fortsätta äta.

Vad jag hade kunnat säga var följande:

»Det fanns en jordbruksegendom mellan Skara och Lidköping. Ingen herrgård men heller inte vilken sketen bondgård som helst. Ett lätt bedagat nästan-chateaux med stora ägor och en maskinpark från 1950-talet och i behov av att bytas. Fram till den gula, fuktsjuka mangårdsbyggnaden i ockrafärgat trä ledde en smårutten och utglesad men dock allé. En gräsrundel prydd med fundamentet till det som en gång varit en springbrunn markerade att man nått entrén. Ett gistet fönster på glänt stöttades av en gammal golfklubba i hickory, ett provisorium som i sin enkelhet karaktäriserade stället. Man föreställde sig att det var P G Wodehouse som bodde här, ivrigt sysselsatt med att ljuga ihop historier om livet på landet.

”Mannen i stolen mitt emot ville mellan tuggorna absolut höra min åsikt om Rover”

Men det var familjen Öberg och deras tillvaro var dagens sanning. Husets herre Lennart var Bonde, en kort, senig kropp märkt av decenniers slit på feta leråkrar. Tyst, allvarsam, en man som motvilligt lät sig transporteras in till stadsbruset i Skara eller Lidköping. Hustrun Birgit var Lennarts diametrala motsats. Yvig, parant, en lång kvinna som klädde sig i ozelotpäls och stora hattar med vajande fjäderplymer i och som rökte cigarriller i munstycke som ackompanjemang till ett oupphörligt pratande genom det knallröda läppstiftet. Det var därför hon hade så markerad basröst, tänkte jag. Till de sociala tillställningar hon begav sig, och genast dominerade, medförde hon alltid en egenbakad schwarzwaldtårta med kaloribestånd som räckte för ett regemente.

Eller åtminstone för sonen Kurt, en drasut i 20-årsåldern som nästan bara bestod av händer och fötter och vars huvud dominerades av en lortig gratiskeps med texten ”Piggfor”. Kurts gummistövlar hade av formatet att döma börjat sitt liv som två dräneringsrör.

Denne arvtagare till gården sågs dygnet runt i maskinhallen, i något åkerdike med en rulle taggtråd i famnen eller justerande sprutventilerna i dyngspridaren. Ibland kom han in i det av flugtejp dekorerade köket för att lassa in vad nu Birgit hittat på. Kurt parkerade dräneringsrören i farstun och sparkade vant undan de strävhåriga taxar som med sina propellersvansar ville hälsa honom välkommen över tröskeln. Så satte han sig med en skräll, snöt sig i en ljudlig fanfar i köksgardinen och högg sedan in medan jordbruksrapporten, Kurts fönster mot omvärlden, mumlade i radion på bänken i det stora lantköket.

”Rover var i mina ögon både uppseendeväckande och diskret”

Om söndagarna körde Birgit till domkyrkan i Skara, Lennart tyst i högerstolen. Jag sjöng i kören och såg från orgelläktaren hur paret Öberg nästan undantagslöst var sist innanför de tunga ekportarna under kyrkklockornas sista inringningar. På så vis syntes de av alla högmässofirare när de skred till sina platser, längst fram förstås. Lennart i högrött förtret, Birgit nickande än till höger, än till vänster åt alla väninnor i bänkraderna och så prästen diskret trummande med fingrarna mot predikostolens kant tills ordningen infunnit sig.

Öbergs körde alltså Rover och ingenting annat än Rover. P5 med V8-motorn och reservhjulet på bakluckan, senare P6 med V8-motorn och reservhjulet på bakluckan. Det kan inte ha varit Lennarts bilval. Han var mer Volvo PV 1957, den där grisskära som knappt syns.

Rover var i mina ögon både uppseendeväckande och diskret. En lyxmellanklassare för folk med sociala ambitioner, svikna och infriade. En säregen klassresenär som aldrig kom ur sina gummistövlar. Kongenial för Öbergs och en del andra men hittills aldrig för mig. Fast osvuret är bäst.«

Så hade jag kunnat säga till mannen i stolen mittemot, men jag föredrog att smutta ytterligare på vinet.

Ämnen i artikeln

Kommentarer till artikeln (0)

Läs kommentarer och diskutera

Missa inget från Vi Bilägare

Genom att anmäla dig godkänner du OK-förlagets personuppgiftspolicy.