Bild
Nästa artikel

Jag gör inte så här längre

Krönika

"Nu kommer det säkert en insändare från någon om att sådana som jag är livsfarliga och borde skjutas."

Vinter. Jag älskar det.

Det knirkar under skorna på hundpromenaden, snoret fryser och täckbyxorna hänger framme i hallen som om vi bodde i Västerbotten och inte på Södermalm i Stockholms innerstad.

Till och med trafiken blir trivsam när bilarna mumlar omkring i snömodden.

Med det grå-gråa november i ryggen kommer människor med sammanbitna käkar, och tacksamma över de gnistrande snökristallerna brister man plötsligt ut i leenden mot varandra, och hjälps åt att skjuta på när det slirar åt alla håll.

Det är underbart.

Jag inser nu att den tystnad som fanns i min barndoms Lycksele inte i första hand bestod av brist på ljud, det var snön som gjorde det.

Den ljuddämpande matta som täckte landskap, hus, älv och sjö sög upp alla motorljud och det enda man hörde när raggarbilarna (okej då, raggarbilen) snurrade runt torget framför Tempo var knaket från rullande däck mot hårt packad snö.

Sådan pålitlig nederbörd får vi aldrig i storstan där det smälter ena dagen och fryser den nästa och håller på.

Parkerna är fulla av  isfläckar under nysnön och från taken hänger gigantiska istappar som lurar lömskt på aningslösa fotgängare.

Det är ett mirakel att inte fler människor bryter benen eller stryker med. Men, så var det definitivt inte i norra Norrlands inland.


Där var det ingen temperaturskillnad att tala om under fyra bitande månader och istapparna kom bara på våren. Det fanns andra saker vi kunde dött av där i vinterkylan.

Vi roade oss till exempel med att "tolka" efter bilar på skolrasterna i lågstadiet.

Jag hängde en gång i kofångaren på en bil ända från Johan Skyttes skola till kyrkan, åkandes på mina blankslitna näbbkängor.

Livsfarligt (och det är sådant jag tänker på när folk glider iväg i romantiska drömmar om att flytta till landsorten för barnens skull, för att komma undan storstadens faror. Visst sörru, lycka till).

När jag kom upp i tonåren och hade kompisar med bil brukade vi köra två mil till Tuggensele och hem igen.

Precis lika underhållande som det låter, vi tog helt enkelt för oss av de nöjen som stod till buds. Och när bilens helljus sköt en kägla rakt ut i mörkret var det vitt, vitt, vitt mot den omgivande skogens becksvarta mörker.

Någon av oss (säkert jag) kom på den idiotiska idén att vi på raksträckorna kunde stänga av ljuset, och vi hisnade i 110 km/tim under en sekunds totalt mörker innan vi tände igen.

Det fanns inget Gröna Lund med "fritt fall" i Västerbottens inland men skräcken där i bilens kupé mellan Tuggensele och Lycksele var densamma.

Ingen ren eller älg klev ut på vägen just då när vi kamikazetonåringar kom farande och det är jag glad och outsinligt tacksam för.

Nu kommer det säkert i vanlig ordning en insändare från någon, självklart anonym, om att sådana som jag är livsfarliga och borde skjutas, men jag gör inte så här längre.

Jag lovar och svär på heder och samvete, och vi ägnade oss inte bara åt självmordsexperiment.

Det åktes skidor, skridskor och kälke också, tills våren sprängde fram med takdroppet och lervällingen och vi smågrabbar dämde längs trottoarkanternas vårfloder.

Så kom sommaren med andra saker man kunde göra med bil, som jag inte tänker berätta här.

Det kanske räcker för nu, annars blir jag väl polisanmäld.

Taggar: Krönika

Kommentarer

#1
Markus
2010-02-12 13:32

Nu jobbar inte jag på polisen och inte lär jag anmäla heller. Johan Norbergs språk är nog för att uppskatta läsningen. Hans rättframma bekännelser kan också skapa debatt.
Tilltagen ifråga var naturligtvis rent livsfarliga, men hur många är det inte som kan berätta liknande historier.
Kommer inte andra på sätt att göra ens liv äventyrligt får man helt enkelt göra det själv!

#1
peeter
2010-02-12 14:09

Det var kalla vintrar även i Stockholm åren mellan 50-60tal. Vi hade två favoritsporter - att hänga i kofångarn efter bilar kallade vi att "sula" - det blev mycket blyade avgaser och en och annan snabb reträtt när arga förare hoppade ut ur bilen. Den andra sporten var att "jumpa" mellan isflaken på Värtan - givetvis utan dubbar eller livlinor till hands. Ingen som man kände kom dock till någon större skada i dessa vansinniga lekar även om det kanske stog om några olyckor i tidningen ibland. Föraldrar hade inte så stor koll på ungarna på den tiden.

#1
Tobbe
2010-02-12 14:52

Jag kan nog ge mig f*n på att det var roliga förr som unge. I dagens IT samhälle där "storebror ser allt" och man känner sig ständigt övervakad var man än sätter sin fot, så finns det inte lika mycket svängrum för skojiga, underhållande och livsfarliga sysselsättningar som det fanns förr.

#1
Björn Johansson
2010-02-12 15:21

Välkommen tillbaka Johan!
Nu kan man börja se fram emot dina krönikor
igen, som är skrivna med humor och finess och
där man känner igen sig i många stycken.

#1
Jägaren
2010-02-12 15:37

Ja, vem fan har inte agerat självmordsaspirant i liknande upptåg i ungdomen!

#1
Janne Wiklund
2010-02-12 17:23

Påminner om när jag som 18-åring med mina kompisar köpte en 58 Mercury Cab av skrothandlaren dan före midsommarafton för att ha nåt att åka i över helgen. Den hade en 454 cui V8 tror jag med tryckknappsautomat, och den var så rosanlupen att dörrarna inte riktigt gick att stänga. Bilen hade rostat av på mitten så den hade bultats fast på två riktigt stadiga ekplankor. När man tryckte ner kicken så höll bilen på att skruva ihop sig som en korkskruv. Jättekul var det dock, trots att råttorna som bodde i baksoffan åt upp våra prickig-korv mackor... Ölen fick vi dock behålla..

#1
Janne Wiklund
2010-02-12 17:25

P.S. Om krönikan var det visst vi skulle diskutera ja... Tror säkert inte att du törs säga allt, eller hur :-)

#1
Konservator
2010-02-12 18:10

Pffft! Good for you! De enda ni riskerade att skada var er själva, precis som vi alla gjorde när vi var snorungar.
De som däremot skall skjutas är de som i vuxen ålder verkar TRO att de tolkar -- med sin bil på framförvarande bil med ett två meter kort rep! Rätt avstånd + rätt tecken i rätt tid = i princip alla olyckor mellan två eller fler fordon eliminerade.

#1
Bertil
2010-02-13 10:20

I början på 60-talets Uppsala "sulade" vi efter bussarna, det kunde hänga 4-5 ungar i bredd. Att "jumpa" på isflak var ändå den största utmaningen i.o.m att vi gjorde det i en damm som bara var 1-1,5 m djup tog vi större risker och det var många gånger man kom hem dyblöt, stelfrusen med hackande tänder. Det var inget som "morsan" uppskattade...

#1
Stig-Olov
2010-02-14 15:49

N´Johan ha bleve märksvärdig, ve tokglassygga och propeller.
Nu sitt N´te soffen och tyck allt han säg ä bäst!!!
Onga ha skaffe ve lössingen han feck tag på märkcnen. Hu ä glöpp!

#1
Henke
2010-02-14 22:24

Ja, vem har inte kört rattfull?

#1
Filosofisk betraktelse
2010-02-15 15:52

Kan man förstå sina barn och lära dem om livets fasor utan att ha varit där själv. Är det inte det som gör oss till goda förstående föräldrar. Att vi själva vet hur det går till i tonåringarnas verklighet?

#1
Jossi
2010-02-15 16:16

Själv minns jag en episod från lekskolan på 70-talet. Vi grabbar hade hittat en rulle järntråd i ett skåp, och den utmanade vi varann att peta i eluttagen med - det kittlade rejält! Sen var det en kille som skulle vara tuffast och peta i bägge hålen på en gång, och då skrek han så högt att lekisfröken kom och avbröt leken. Jäkla skvallerbytta!

#1
J.Hundt
2010-02-16 15:22

Välkommen tillbaka, Johan och grattis!
Efter att ha läst Din krönika, väcktes gamla minnen till liv och jag har skrattat så gott, att kära hustrun kom och frågade vad som stod på! Men hon har ju aldrig "pjäxat" bakom en buss!
Tack för den krönikan och berätta gärna resten också. Vi är nog många som känner igen oss och berättar inte Du, såååå gör jag det! Hahaha!

#1
Harry
2010-02-16 18:09

Tack för en underhållande verklighetsskildring till oss insnöade Stockholmare som inte har en aaaaning om hur det är utanför tullarna (åtminstone en del av oss). Jag laddar definitvt mitt gevär -- med geléhallon och andra läckerheter ....:-)

Hej!

Vi har förståelse för att du använder adblocker, men hoppas att du kan stänga av den för vår sajt. Annonser är en förutsättning för att vi ska kunna fortsätta att driva sajten.