Saabs sluga knep som utmanade konkurrenterna

Saab 99 fick smak på stolpar i reklamen för 1972 års modell.

I början föll den av och gjorde ingen nytta alls, men snart nog fick stötfångaren göra skäl för sitt namn. Vi berättar historien om en av bilvärldens mest förbisedda detaljer.

Den här artikeln publicerades första gången 2020.

Amerikanska tv-tittare höll för öronen. I reklamsnutten kom Pontiacs chef John Z. Delorean (ja, han!) med en kofot i högsta hugg, gick mot en bil och sa: ”This is the new 1968 Pontiac GTO. It’s been restyled from bumper to bumper”.

Så drämde han kofoten tre gånger rätt in i GTO-fronten. Pang, pang, pang! Delorean fortsatte: ”This is the new 1968 Pontiac GTO. It’s been redesigned from bumper to bumper. It’s the biggest news since, well, bumpers.”

Förstörd bil? Yrde glas och plåt? Nix. Pontiacnosen återtog som genom ett mirakel sin form, om och om igen. Inte en skråma. Endura var presenterat, det nya, stötupptagande material som skulle få slut på eländet alla småkrockar orsakade USA:s bilister, i varje fall Pontiacförarnas. Endura var inte bara tåligt, det kunde gjutformas hur som helst till formgivarnas stora glädje.

Svenska tv-tittare fick en liknande upplevelse sommaren 1971 när Saabs stötfångande stötfångare på 72:orna presenterades på bästa sändningstid i statstelevisionen. En Saab 99 dunkade om och om igen in i en stolpe. De svarta stötfångarna med blanklist och dekaltexten ”Saabs stötfångande stötfångare” (minns du den?) fjädrade in men också ut. Stor sak i folkhemmet!

Blev bucklan alltför djup kunde enskilda element bakom gummit bytas ut och en ny blanklist kostade 16 kronor och 50 öre. I en reklamfilm kördes Saab, Volvo och Opel i slowmotion in i en stolpe, följda av prislappar för reparationskostnaden. Noll kronor för nittionian, flera hundra för de andra. Saab hade fått tuppkam och retades.

Stötfångaren kallades ju kofångare i bilismens barndom. Den påstås ha debuterat 1897 på en skapelse kallad Nesseldorfer Wagenbau Präsident 1897. Olyckligtvis hade den egenheten att falla av titt och tätt, innan den hade gjort nytta.

Länge var sedan kofångaren en plåt- eller stålbalk utan särskild design eller utprovad funktion, men i takt med att bilformgivning spelade större roll förändrades den.

På bilar som amerikanska Graham eller Duesenberg var stötfångarens form ett signum för märket på åtskilliga modeller, den förra en lätt v-formad kromhistoria i ett plan, den senare en dubbelkonstruktion med mustaschsvängd överdel och tydlig mittmarkering.

Oräkneliga varianter har konstruerats sedan dess, somliga utan att uppmärksammas det minsta av historien medan andra blev berömdheter. Erwin Baker, mer känd som Cannonball Baker, var en beundrad amerikansk multiäventyrare och den som efter sin död ärades med ”Cannonbal Run”, billoppet tvärs över USA. Baker anlitades av företaget ”Balloon Bumpers” på 1920-talet och gjorde reklam för, som namnet antyder, uppblåsta gummistötfångare. Det lät verkligen bra, antalet sålda lär dock ha varit försvinnande litet och funktionen högst oklar.

På 1940-talet bredde kromet ut sig, särskilt på USA-bilar. Lincoln 1946 fick en nosuppsättning vars metall hade räckt till att banka ihop en hel europeisk bil. Under 1950-talets första år växte även stötfångarhornen till aggressiva dimensioner, särskilt på Cadillac. Förlagan påstods vara ”bombshells” från stridsflygplan, men när Virginia Ruth Egnor med sin omfångsrika byst över en natt blev känd som ”den dumma blondinen Dagmar” i en tv-serie 1950-51 fick Cadillacs prominenta stötfångarhorn samma namn, särskilt på 1955:orna: Dagmars. Snacka om bombshells.

»Lincoln fick en nosblaffa som nog hade räckt till en hel europeisk bil.«