I 1972 års första nummer av Vi Bilägare fanns ett test av Volvos nya prestigemodell 164E. Bokstaven E betydde att normalversionens dubbla förgasare ersatts av bränsleinsprutning och att 30 extra hästkrafter tillkommit så att maxeffekten nu var uppe i 160 hk DIN.
Biltestare Jan Ullén hade en del positivt men desto mer negativt att anföra om skapelsen och inledde det hela på följande vis:
”160 DIN-hästar i en Volvo låter nästan som ett hån mot svenska bilister som är tvingade att hålla låga fartgränser.”
På utsidan var det inte så mycket som skvallrade om förändringarna, men liksom på den enklare 140-serien hade infällda yttre dörrhandtag tillkommit. De var av en typ som skulle följa hela 140/160- och 240/260-serierna ända till slutet 1993.
Ratten var ny (standardtrick 1A vid årsmodellbyten) och hade nu fyra ekrar som inramade ”signalringen”. Volvos ideliga förändringar av just rattens design under de här modellseriernas levnad borde bli föremål för en doktorsavhandling.
Växelspaken var också av ny, välkommet förkortad sort för mer precisionskänsla och under ytan märktes bland annat att de främre skivbromsarna blivit ventilerade.
Till inredningen förhöll sig biltestare Ullén tämligen sval, trots att läderkläseln såg snygg ut och doftade gott:
”Det ’lyxiga’ i 164s inredning inskränker sig (förutom klädseln) till förkromade låsknoppar på dörrarna (!) och några onödiga blanka detaljer i övrigt. Instrumentpanelen, med sin urmodiga termometer-hastighetsmätare (som f ö inte hann med i bilens våldsamma acceleration) ser precis likadan ut som i alla andra Volvobilar och körställningen är precis lika hopplös som alltid.”
Hur var det då med kraften och farten? Visserligen klarade 164E 0–100 km/tim på ”de magiska 10 sekunderna”, men det fanns avigsidor:
”Motorn känns definitivt ansträngd på höga varv och det finns heller ingen rimlig anledning att dra ur motorn på växlarna. På trean får man ett ordentligt skjut i ryggen när gasen trycks i botten i vanliga landsvägsfarter och smidigheten på fyran är utmärkt. Felet är att accelerationen inte kan utnyttjas. Börjar man en omkörning i 70–80 är man långt över fartgränsen innan man hunnit blinka. Den extra omkörningsförmåga, som skulle kunna vara ett säkerhetsplus, gör en till lagbrytare.”
En ny 164E kostade 31 500 kronor och under 1970 hade 2 925 exemplar av den förgasarförsedda 164 sålts. Det gjorde modellen till Sveriges mest sålda ”sexa”. I konkurrentjämförelsen förekom denna gång två tyska vagnar. Den ena var Mercedes-Benz 230 med sexa på 2,3 liter och 120 DIN-hästar, en bil som kostade 32 640 kronor och som hade sålts i 357 exemplar under 1970.
Den andra, Opel Admiral 2,8 H, alltså versionen med dubbla förgasare, kostade hela 35 800 kronor och hade 2,8-liters sexa på 145 DIN-hästar. Den hade sålts i blott 160 exemplar under 1970.
”Vad gäller utrymmen och inredning kan man dock lika gärna köpa en Volvo 142 för 8 000 kronor mindre – om man inte är speciellt intresserad av skinnklädsel och blanka låsknoppar”, slöt Ulléns test av Volvos flottaste.
Ämnen i artikeln
Genom att anmäla dig godkänner du OK-förlagets personuppgiftspolicy.
Kommentarer
Jag råkar ha erfarenhet av 264, den var ganska trång i sidled, små sidorutor högt upp, inte så angenämt (som dagens mode) och tanken tömdes i ett nafs.
Men ganska bra komfort och prestanda, fast karossen var väldigt gammalmodig.
Admiral var tydligen populär på grund av stora utrymmen och komfort men annars borde ju Commodore varit närmaste konkurrenten till 64, Admiral ligger ju närmare Mercedes S-klass.
Hade en chef som av någon besynnerlig anledning bytte bort en utmärkt Fiat 125 mot ett sådant här åbäke i väntan på en 240.
Väldigt understyrd, en snabb färd på en krokig grusväg var extremt svettdrivande och en törstig motor som passar bäst i FMs fordon där den ju förstås också hamnade.
Dåtidens lyx sexor med hk mellan 120-160 hk och 0-100 på 10 sek.
I dag klarar en 1,0 liters trea 0-100 på 10 sekunder förutom att den tar 70% mindre soppa.
Jag har kört en hel del 164 och det är vackert ljud i motorn, men en 142 svänger hellre.
Jag skulle gärna ha en 164 E 1972, guldfärgad!
Den var rolig att köra i långa motlut i södra Tyskland.Omkörda bilar som i princip såg en vanlig 144 passera gjorde sitt yttersta för att komma ifatt och köra om när det blev medlut. Den var ingen högfartsbil så dom lyckades oftast.
Vrida huvuden med stirrade ögon upprepades hela tiden!
Robban, exakt en sådan hade min farbror
FFM255 vill jag minnas var registreringsnumret. Han köpte den av sin brors svåger som jobbade på Volvo. Guldmetallic Amerikautrustad. Dessvärre bytte han den mot den sämsta bil han haft, en 244 GL automat. Den var inte bra på något vis.
Farsan köpte en 144E 1973, BTM124 av samma brors svåger. enligt Carinfo lever den bilen fortfarande men inte i trafik. Grönblå metallic. Vi var på tur med dessa bilar med husvagn till Nordkap. Farbrorn med sin värdelöst törstiga och slöa nya 244 som aldrig tog under 1,5l/mil med en Sprite Musketeer hängandes efter och blev alltid på efterkälken då farsan gasade på lite med 144:an.
"Opeln måste anses som prisvärd och mb gedigenhet överlägsen övriga."
När det gäller design av instrumentpanelen och exklusivt dyra material på och i instrumentpanelen vinner nog Mercedes även om själva instrumenthuset med mätarna är ganska blygsamt utfört, men gäller det generell "gedigenhet"... så är det inte så självklart, dött lopp blir nog resultatet jämfört med Admiral, det är en väldigt massiv historia.
Men som du skrivit tidigare N-Iklas
Det var Commodore som var jämförbar med 164:an. Min morbror hade en Commodore GSE en ännu fräckare bil. Metallic grön med svart vinyltak.
Jag har en släkting som äger en 4-d GS (en 68 tror jag det var) i perfekt skick med röd läderklädsel i just den färgen, med vinyltak som var standard på alla Commodore, om jag uppfattat det rätt.
Observera att det konto du använder för att kommentera artiklar skiljer sig från det konto som används för att logga in och läsa Premium-innehåll.