Rubriksättaren tog i från tårna i sportvagnstestet i Vi Bilägare 18/1987. Några F1-bilar för vägarna var den ingående sextetten inte, däremot representanter för en klass som är i stort sett borta: sportbilen för vanliga plånböcker.
Redaktionskassan tillät att sex bilar med förare och en fotograf åkte 200 mil genom Europa ända till Hungaroring i Ungern, där Grand Prix i Formel 1 nyligen avslutats.
På startlinjen:
- Volvo 480 ES, nykomling, märkets första framhjulsdrivna modell och en länge emotsedd ”uppföljare” till Volvo P1800.
- Toyota Celica 16V, modellen som fördubblat försäljningen av sportvagnar i landet från 2 000 bilar per år till 4 000.
- Honda Aerodeck, ”originalet” som den kallades i annonserna eftersom Honda tyckte att 480 ES var en kopia av deras bil.
- Nissan 180 ZX, en modernisering av en 1970-talsmodell, en nödlösning för att ha ett alternativ i klassen till bra pris.
- Mazda RX7 Turbo, unik med sin wankelmotor med turbo och med antydan till Porsche 928 i linjerna.
- Slutligen Porsche 944 S, testets dyraste, starkaste bil och med ett namn som förpliktigade.
Mazda/Porsche gick i ”racerklassen”, Toyota/Nissan i ”glidarklassen” och Volvo/Honda i ”familjeklassen”. Honda kostade 130 298 kronor, Volvo 130 600, Toyota 138 530, Nissan 129 500, Mazda 235 900 och Porsche var dyrast på 288 000 kronor.
Nio delmoment avhandlades och poängsattes: förarplats, instrument, baksäte/bagage, motor, prestanda, väghållning, körkomfort, utrustning och ekonomi. Varför inte varvtid, kan man undra?
Saxat ur testet: ”Porsches förare känner sig strax som en äkta tävlingsåkare. Men det går inte att åka hur fort som helst ens med en Porsche. Från att stadigt ha hållit sitt spår – möjligen med något stönande framdäck – slår bilen om. Baken slänger ut och den som inte reagerar ögonblickligen med ratten åker plötsligt baklänges med ylande däck.”
”Mazdas lilla wankelmotor (2x654 cm3) sitter praktiskt taget bakom framaxeln och det ger en utomordentlig viktfördelning. Efter några härliga varv med Mazda är vi nästan beredda att förlåta att vi tvingats stanna och tanka var 40:e mil på väg ned till banan.”
”När man blir van vid Toyotas lätta styrning och lär sig att hålla igen rörelserna går det att åka fort. Fjädringen är dock på gränsen till för mjuk.”
”En klass som är i stort sett borta: sportbilen för vanliga plånböcker”
”Nissans turbomotor passar för racerkörning men karossen hänger inte alls med i svängarna. Bilen kavlar trögt med framhjulen och vill helst gå rakt fram i kurvorna.”
”På racerbanan förvånar Volvo. Den kan köras lika snabbt som betydligt starkare bilar. Hemligheten ligger i väghållningen. Bilen kan helt enkelt köras så fort som den orkar gå.”
”Honda passar inte alls för racerkörning. Fjädringen är på tok för mjuk, karossen kränger och framhjulen drar sig gnälligt tuggande genom kurvorna.”
I summeringen fick Mazda 25 poäng, Nissan 26, Honda 27, Porsche 29, Volvo 30 och Toyota 32. Celica var ju en stormande succé och en högst vanlig syn på svenska vägar de här åren.
Skillnaderna mellan bilarna till trots har du kanske noterat en gemensam detalj? Just det, strålkastare av typen pop-up! Var inte det tidstypiskt så säg!
