Vi som vuxit upp med en riktig bilskrot i närheten blir allt färre. Nu är det i bästa fall självplock som gäller, i övrigt har branschen städats efter ISO-certifierade principer med nätbeställningar och allt. Bra för miljön men andefattigt. Jag har haft några av mina allra största bilupplevelser på skrotar, bland annat på den i Gudhem (bra namn på en viloplats) utanför Falköping. Där fanns tusentals målgångare, många av fabrikat och modeller ingen hört talas om längre. Tack och lov har jag fotografier kvar, spåren efter detta paradis utgörs numera av gräskullar med kor på.
Jag hade skrotgubben Lindström i en grandunge intill vårt sommarställe ända in på 1980-talet. Han sålde inte så mycket men hade flera spännande A-Ford på tomten. Lindström bodde i ett hopspikat skjul och i ett träd hängde en varningsskylt till skattmasen att inte dyka upp.
»Jag har haft några av mina allra största bilupplevelser på skrotar.«
På skrotar har jag i ur och skur genomfört vad jag anser vara bravader. I hagelstorm i Gonäs skar jag med kaptrissa loss en framvagn till en Opel Rekord 6, bara för att komma åt ett stag som böjt sig på min bil. I Amsberg slaktade jag och min bror i trettiogradig värme en hel Triumph 1300 på delar och fraktade hem dem i en postgul, flång ny Renault Kangoo.
Jag blödde ymnigt i en björkskog utanför Heby, sedan jag fått syn på en Kadett 1965 på en skrot och i den såg ett värmepaket jag inte kunde se i min. Det satt som berget men jag gav mig inte förrän det var lossat. När jag med blodet drypande runt nävarna klev in i ortens ICA-affär kunde jag konstatera att den hade bra plåster.
Skroten danar och det är synd om dem som inte får sina lärospån av med- och motgångar av ett besök. Här intill har JLA 117 kört färdigt, en grön Volvo 245 av 1976 års modell. Eftersom förstasidan fanns på Vi Bilägare nummer 11/85 – för exakt 40 år sedan – kan jag misstänka att bilden är arrangerad för den utförliga artikel om skrotning som kunde läsas inne i tidningen. Skulle en tvåfyrtiofem ha gett upp efter bara nio år? Jag kanske läser artikeln en vacker dag, det som fick mig att fastna för bilden var förstås mängden bilar i den trivsamma högen bakom. Den vita Opeln, kan det ha varit den som rymde från ”Macken”?
Att det är 1970-talet som är på väg ut syns på karossfärgerna. Mossgrönt, kadmiumrött, senapsgult, hörapparatsbeige och så en obestämd mörkbrunmetallicbrons på Corollan till höger högt uppe.
Känner du igen bilarna? Först tänkte jag att en liten tävling kunde vara på sin plats men jag gör det enkelt för mig och levererar svaren direkt. Högst uppe en gul Fiat 127 av den tidiga typen med liten baklucka och strax under en kittfärgad Renault 4. VW Typ 1 ser jag två, liksom två fen-Mercedes. En blå Audi 100 har hamnat bredvid konkurrenten Mercedes W114/115, ”kompaktmärsan”. En tidig Saab 99 har tackat för sig, beige som de så ofta var. Den gröna folkapickisen var bara en av tusentals arbetshästar som kastades bort när de travat klart. I dag betingar även bedagade exemplar fantasibelopp och man undrar varför.
Volkswagens modernare tider representeras av en grön Passat Variant som kan vara av 1976 års modell. Intresseklubben noterar att jag körde upp i en sådan samma dag som den kinesiske ledaren Mao Tse Tung tackade för sig i september det året.
Jag brukar vara bra på att identifiera otydliga bilar men den gröna mellan röd DAF och folkapickisen – kan det vara en Saab 96 1970 i upplösningstillstånd?