Morris Minor var en britt mitt i prick

Något charmigare, vänligare och mer engelskt än Morris Minor är väl svårt att tänka sig?

Italien har Fiat 500, Tyskland har VW Typ 1, Sverige har Volvo PV 444 och England har sin Morris Minor.

Folkbilarna, de anspråkslösa modeller som satte sina mer eller mindre härjade länders befolkningar på hjul åren efter krigsslutet 1945. Så lika i sina uppdrag, men på så olika sätt. Fiat och VW var ju radikala konstruktioner med svansmotor, medan PV och Minor var mer konventionella men ändå inte utan finesser för sin tid.

Minor debuterade 1948 och skulle byggas ända till 1971. Upplagan blev dock aldrig lika stor som VW-bubblans, det blev inte ens en tiondel: 1,3 miljoner mot drygt 15 miljoner (innan Typ 1 lades ned i Tyskland).

Visst, Minor var en folkbil. Men en folkbil med läderklädsel, krom och kuggstångsstyrning.

Utförandet är enkelt men stilfullt med vacker instrumentpanel i plåt och ett ensamt kombinationsinstrument i mitten.

Morris Minor hade konstruerats av Alec Issigonis, som senare skulle stå bakom Hundkojan. Kuggstångsstyrning var en finess som gjorde körningen trivsamt exakt. Läderklädsel, förstås, närmast en självklarhet i engelska bilar oavsett format vid den här tiden.

Det är skönt stolsknarr när man sitter i den ljusa, höga kupén, i kombination med den allmänt estetiska arom som liksom bara finns i engelska bilar genom arv och material.

Minors charmfaktor är obetalbar och när det begav sig gick den hem överallt. Numera finns knappast en engelsk tv-serie med sceneri från förr utan att en Minor spelar en biroll eller tittar fram bakom byns postkontor.

Snabb? Det var Minor aldrig, men motorsurret från 948-kubikarens 37 hästkrafter och den låga utväxlingen gjorde färden intensiv i alla fall.

Sex olika karosstyper erbjöds. Två- och fyradörrars saloon, Traveller (kombi med trästomme), rambyggda pickup- och skåpversioner, samt den öppna Convertible (eller Tourer). Den har du säkert sett på tv, i inledningen till BBC:s förlaga till Antikrundan kommer en grön sådan vaggande med en riddarrustning stående i baksätet.

Morris Minor 1000 1957

Nypris: 8 450 kr.

Motor: Rak fyrcylindrig med toppventiler, stötstänger, två ventiler per cylinder. Enkel SU-förgasare. Vattenkylning. Volym 948 cm³. Max effekt 37 hk vid 4 750 v/ min. Max vridm. 69 Nm vid 2 500 v/min.

Kraftöverföring: Fyrväxlad manuell låda med de tre högsta växlarna synkroniserade, golvspak.

Mått: L 376/B 155/H 152 cm.

Fjädring/hjulställ: Fram individuell med torsionsfjädring, bak bladfjädrar på stel axel. Hävarmsstötdämpare fram och bak.

Styrning: Kuggstång. Vändcirkel 10 m.

Bromsar: Trummor fram och bak, hydrauliska.

Fartresurser: Toppfart 120 km/tim. Acc. 0–100 km/tim 30 s.

Förbrukning: 0,7 l/mil.

Livscykeln

1948 Premiärvisas på bilsalongen i London. Hyllas av den engelska pressen som en teknisk sensation.

1950 Nya framskärmar med högre liggande strålkastare. En version med fyra dörrar.

1952 BMC bildas genom fusion av Nuffield och Austin. Minor förses med toppventilsmotorn från Austin A30 på 803 cc. Nu kallas bilen Minor series II. Slutväxeln blir lägre.

1953 En liten herrgårdsvagn med utvändig trästomme, Traveller, presenteras. En skåpversion och en liten pickup börjar också tillverkas.

1954 Ny grill och panel med centralinstrument.

1956 Minor 1000 med 948 cc/37 hk. Slutväxeln höjs och lådan blir tätare stegad och får en kort spak.

1962 Större cylindervolym, 1 098 kubik. Bromsarna blir kraftigare och slutväxeln höjs igen men modellnamnet förblir Minor 1000.

1964 Ny instrumentpanel och samma ratt som i BMC 1100.

1971 I april tillverkas den sista Morris Minor, en Traveller. Den öppna modellen lades ned 1969 och saloonerna 1970. Total produktion av alla varianter uppgick till cirka 1,3 miljoner enheter.