Blir man pratsugen av yrket?

Det tycker jag är trevligt, men då samtal mellan vuxna män som inte känner varandra ofta handlar om aktuella sportresultat kan det också bli besvärligt.

I alla fall för mig, som ända tills för tre år sedan trodde att "hattrick" var något som trollkarlar gör med kaniner.

Mitt intresse för sport är, för att uttrycka sig milt, obefintligt.

Det har hänt fler än en gång att jag hoppat in i baksätet, sagt min önskade destination och bilen hinner knappt rulla innan det kommer, utan preludier: "Oj oj oj, vilken match".

Jag vill inte verka ignorant och försöker slira med så gott det går: "Ja du, tänk vilken match", men snart kör det ihop sig när chauffören fortsätter med: "Det kan bli svårt mot Bulgarien".

Där någonstans brukar jag försöka avveckla samtalet och chansar vilt med: "Bulgarerna är ju ett folk för sig", och hoppas att det ska rinna ut i sanden.

Det här är inget större problem. Jag uppskattar verkligen deras försök till lättare konversation, men undrar samtidigt: blir man pratsugen av yrket eller är det helt enkelt den kategorin människor som söker sig till jobbet?

Hönan eller ägget liksom. En sak är säker, det är en yrkeskår full av hedersknyfflar om man tänker på arbetssituationen.

Visst finns det en del skumma bolag med "kreativ bokföring" och direkt farliga svartåkare, men med tanke på hur många fylltrattar som skjutsas hit
och dit på kvällarna, är det ett gott betyg till taxibranschen att inte fler blir lurade.

Man är ju rätt sårbar på väg hem från krogen där man sitter smålurig i baksätet och slumrar till.

Tyvärr är det inte alla som kan motstå frestelsen att utnyttja en passagerare.

Själv åkte jag en gång med en droska som såg helt okej ut, lampa på taket och taxameter. Resan slutade på 190 kronor, en rimlig summa för sträckan så jag betalade och gick upp till lägenheten.

En vecka senare såg jag på kvittot att slutsumman egentligen var 170 kronor, men mästerbrottslingen bakom ratten, det kriminella geniet, hade med vanlig kulspetspenna ändrat sjuan till en nia och lyckats blåsa mig på tjugo kronor!

Jag, fylltratten i baksätet, märkte ingenting, betalade glatt och hoppade ur.

Visst blev jag förbannad, men samtidigt fanns det något rörande med en så taffligt utförd svindel.

Där jag kommer ifrån fanns under mina tonår inte mycket åkeriverksamhet att tala om, så när man skulle ut och roa sig tvingades alltid någon att vara fyllchaffis.

Inte ett av svenskans vackraste ord men på landsbygden ett av de viktigaste. Centralt i all form av nöjes- och umgängesliv.

Vi kunde dra iväg fjorton mil, enkel väg, för att gå på dans i Trehörningsjö och en och samma kille tog alltid på sig uppdraget att köra medan vi andra satt i baksätet med varsin ljummen "Sailor".

Nu så här i efterhand undrar jag hur kul han hade det egentligen men förmodligen är det samma tjusning som taxichaufförer känner.

En smula körglädje, en liten glimt av olika människors privatliv och lite småprat.

Jag åker ofta taxi i mitt jobb som musiker och slås ibland av den enkla vänlighet som möter mig, även om det handlar om nästa match mot Bulgarien.

Det kan jag stå ut med.