Bild
Nästa artikel
Inget har  tidigare bitit på bullret

Inget har tidigare bitit på bullret

Däck

Genom åren har Vi Bilägare testat mängder av metoder för att dämpa ljudkomfortens fiende nummer ett: det dånande däckbuller som uppstår på grov svensk asfalt. Ingen av de tidigare åtgärderna har fungerat – utom en. Fast då krävdes att man att byggde om hela bilen…

Allt började 2003. Då lanserades en ny upplaga av den japanska mellanklassmodellen Toyota Avensis och den marknadsfördes som i det närmaste ljudlös och något av det tystaste som rullat på fyra hjul.

I försäljningsbroschyrer, annonser och övrigt informationsmaterial vimlade det av fraser som: ”Den närapå osannolikt tysta kupémiljön.” ”Troligen den tystade bil du kört.” ”Vägljuden är rena viskningen.”
”En svåröverträffad ljudisolering.”

Men Toyotas utfästelser stämde inte alls med vad förarnas öron upplevde när bilen kördes i det första Vi Bilägare-testet. På grovkornig svensk asfalt vällde däckbullret in i kupén på ett nästan plågsamt sätt redan i låga farter och reklamens ”viskande vägljud” kändes oändligt långt borta.

Något som även bekräftades av vår avancerade ljudmätare. Det visade sig att Toyotan var extremt känslig för skrovlig svensk asfalt. Där bullrade den till och med värre än utpräglade småbilar, typ Skoda Fabia och Seat Ibiza. Knappast vad en kund kunde förvänta sig med tanke på hur bilens marknadsfördes.

 

Resultatet av vår kritik av den ”närapå osannolikt tysta” Toyotans usla ljud-komfort blev ett totalt förnekande från den svenska generalagenten, som under en längre tid envist hävdade att bilen var tyst. Det infernaliska däckbullret var, som man uttryckte saken, bara ett visst funktionsljud.

Men efter ett antal månader reagerade Toyotas Europakontor på våra mätningar och bestämde sig för att ta itu med problemen istället för att förneka dem. Man fick fabriksledningen med sig och allt gick ytterst seriöst tillväga. Bland annat byggdes en speciell testbana med samma typ av grov asfalt som finns på många svenska vägar upp vid företagets utvecklingsavdelning hemma i Japan. Detta för att smidigt kunna repetera ljudmätningarna under arbetet med bullerdämpningen av Avensis.


Åtgärdsprogrammet, som bland annat innefattade en ändrad gummiblandning i hjulupphängningarnas bussningar, visade sig vara effektivt. När vi så småningom fick chansen att testa en icke åtgärdad Avensis mot en ombyggd visade det sig att bullernivån sjunkit med klart hörbara 2–4 dB(A), beroende på fart. Dessutom hade de elakaste frekvenserna dämpats radikalt. Resultat: en klart bättre ljudkomfort på grov asfalt även om det fortfarande återstod en bit till den ”viskning” som utlovades i marknadsföringen.

Toyota nöjde sig inte med att bara bygga om bilarna i fabrik, utan tog även fram en ombyggnadssats som erbjöds gratis till missnöjda kunder som köpt bilarna innan bullerdämpningen infördes i produktionen. Det kan man kalla ett seriöst och hedervärt kundomhändertagande!

 

Fast alla har ju inte en hel bilfabrik med tillhörande tekniker till sitt förfogande för att kunna dämpa däckoljudet i sina bilar. Därför har Vi Bilägare genom åren gjort mängder med tester av olika typer av eftermonterade åtgärder som påstås kunna minska det störande vägbullret.

I ett fall monterades bitumenplattor och ljuddämpande mattor runt om i bilen, en Toyota Avensin Verso, i hopp om en bättre ljudkomfort. Det fungerade inte särskilt bra. I lägre hastigheter – upp till 50 km/tim – märktes en viss skillnad, men när tempot trissades upp till landsvägsfart blev resultatet i princip noll. Bilen bullrade i stort sett lika mycket som innan åtgärderna.

 

Ett mer avancerat försök gjordes med en av våra långtestbilar, Mazda 6 av första generationen. Det var en bil som hade många goda egenskaper, men en riktigt dålig. Den bullrade mer än öronen stod ut med och utsågs därför till lämpligaste bil att försöka ljuddämpa.

Första åtgärden blev att utrusta den med extra tysta specialdäck från Yokohama, med tillnamnet Decibel. De var utvecklade speciellt för Lexus-bilar och skulle vara extremt tysta på alla underlag. Så icke på Mazdan. Den bullrade till och med värre med Yokohamadäcken än de Bridgestone-däck som var original.      

Nästa steg blev att anlita ett av de många företag som med hjälp av olika typer av ljuddämpningsmassa utlovar sänkt ljudnivå i kupén. Över 15 liter (!) av massan pumpades in överallt i Mazdan, men inget hände med däckbullret. Det var lika infernaliskt som innan behandlingen. Där gick ett antal tusenlappar till spillo!

 

Även på senare år har vi blivit kontaktade av olika företag som påstår sig ha metoder för att radikalt minska däcksbullret i bilarna. Senaste bluffen i det avseendet stod Tectyl för. Företaget hävdade att de med sin behandling kunde sänka bullret i kupén med upp till 50 procent (!). En halvering med andra ord!

Men när Vi Bilägare – med fyra olika bilar – testade firmans ljuddämpningsprogram visade det sig vara totalt verkningslöst. Behandlingen – som gick på 6 000 kronor – gjorde inte ett smack för ljudnivån.

 

Det gjorde inte heller Fords nya avancerade antibullersystem, Active Noise Control (ANC) när vi testade det i en Mondeo. Systemet är utvecklat i samarbete med Sony, bygger på motljudsprincipen och fungerar ungefär på samma sätt som det som används för att eliminera störande yttre buller i moderna hörlurar.

Men på skrovliga svenska vägar är Fords motljudsfinesser inte mycket att hurra för. De har enligt våra tester ingen som helst dämpande effekt när det handlar om däckbuller, vare sig på grov eller mellangrov asfalt.

Vi har även testat att – på samma bil och med samma däckfabrikat – gå ned ett snäpp i däckprofil/bredd för att se om det har någon positiv effekt på kupébullret. Men inte heller i det fallet kunde några hörbara skillnader noteras när bilen kördes i landsvägsfart på grov asfalt. σ

Fakta: Buller inte bara decibel

Det är i huvudsak två faktorer som påverkar hur örat uppfattar bullret i en bilkupé: tonhöjden på ljudet och styrkan i det.

Ljudstyrkan mäts i decibel, dB. Det är ett jämförmått i förhållande till hörtröskeln, som är 0 dB. Smärtgränsen går vid 130 dB och den som utsätts för en sådan ljudstyrka riskerar hörselskador, särskilt om det sker vid upprepade tillfällen.

Vid ljudmätningar i bilar används i regel decibel A, dB(A), som är anpassat till hur örat uppfattar bullret. Bra att veta är också att en ökning med 10 dB(A) i de här sammanhangen motsvarar en fördubbling av ljudnivån.

Exempel på styrkan i några välbekanta ljud är: 15 dB: Svagt skogssus. 60 dB: Normalt samtal. 65–67 dB: Kupébuller i 90 km/tim på slät asfalt i en väl dämpad mellanklassbil. 71–73 dB: Kupébuller i 90 km/tim på grov asfalt i samma bil.
80 dB: Trafikbrus på en storstadsgata. 87–90 dB: Bullrig verkstadsmiljö. 110–120 dB: Rockkonsert. 125 dB: Nyårssmällare. 140 dB: Startande jetplan på 25 meters håll.

 

Tonhöjden, eller frekvensen, mäts i Hertz (Hz). Ett ungt mänskligt öra har ett tonomfång på mellan 20 och 20 000 Hz, men det minskar radikalt med stigande ålder.

Exempel på frekvensområden för några vanliga ljud är: 20–80 Hz: Mycket lågfrekventa och trafikfarligt tröttande ljud som mer upplevs som ett tryck mot örat än som konkreta ljud. 80–300 Hz: Lågfrekventa ljud som uppfattas som en dovt malande ljudkuliss. I det här området finns däckbuller och motormuller i personbilar. 800–1 000 Hz: Piptonen i en telefon. 3 000 Hz: Spädbarnsskrik. Den här frekvensen är det mänskliga örat allra mest känslig för. Inget barn ska kunna ligga och skrika utan att någon vuxen tar hand om det. 10 000 Hz: Syrsor. Här går övre tonhöjdsgränsen för många äldre. 15 000 Hz: Den mycket höga ton som en påslagen TV ger ifrån sig. Barn brukar kunna höra den. 16 000–20 000 Hz. Övertoner. Det är frekvenser som egentligen inte är hörbara, utan mer bidrar till att forma ljudbilden.

Tonhöjder under 20 Hz och över 20 000 Hz, som det mänskliga örat överhuvudtaget inte kan uppfatta, kallas för infra- respektive ultraljud.

Allt började 2003. Då lanserades en ny upplaga av den japanska mellanklassmodellen Toyota Avensis och den marknadsfördes som i det närmaste ljudlös och något av det tystaste som rullat på fyra hjul.

I försäljningsbroschyrer, annonser och övrigt informationsmaterial vimlade det av fraser som: ”Den närapå osannolikt tysta kupémiljön.” ”Troligen den tystade bil du kört.” ”Vägljuden är rena viskningen.”
”En svåröverträffad ljudisolering.”

Men Toyotas utfästelser stämde inte alls med vad förarnas öron upplevde när bilen kördes i det första Vi Bilägare-testet. På grovkornig svensk asfalt vällde däckbullret in i kupén på ett nästan plågsamt sätt redan i låga farter och reklamens ”viskande vägljud” kändes oändligt långt borta.

Något som även bekräftades av vår avancerade ljudmätare. Det visade sig att Toyotan var extremt känslig för skrovlig svensk asfalt. Där bullrade den till och med värre än utpräglade småbilar, typ Skoda Fabia och Seat Ibiza. Knappast vad en kund kunde förvänta sig med tanke på hur bilens marknadsfördes.

 

Resultatet av vår kritik av den ”närapå osannolikt tysta” Toyotans

Är du tidningsprenumerant? Skapa din digitala inloggning.

Registrera
Digital prenumeration
Läs allt – Testa en månad för 1 krona!

Det här är en del av vårt premium-innehåll. För att läsa vidare behöver du starta en prenumeration eller logga in ifall du redan har ett konto.

Läs mer

Kommentarer

#1
2019-11-11 13:07

Jag hade en Avensis ver 1 och det var den tystaste bil jag haft. Benämndes också klassens tysta ljus i ett VIB test. Sen kom då Avensis ver 2 och vi investerade i en sån strax efter lanseringen och noterade snabbt att den var betydligt bullrigare. När Toyota tog fram sin ombyggnadssats så var jag nog en av de första som fick den installerad, och visst var det en förbättring, men inte så att den blev lika bra som ver 1. Toyota skall ha heder åt att de tog tag i saken och gjorde åtgärder, dock har dom inte lärt sig något av det. Min nuvarande Auris är en riktig bullerburk. Möjligen beroende på att dom satt onödiga lågprofildäck på den som bara är en vanlig bruksbil, men det verkar också som att vid varje ny bokstavskombination på de s.k. plattformarna så är de inte komfort och bullerdämpning som proriteras hos någon tillverkare.

#2
2019-11-11 13:23

Lexus påstod att CT200h var tyst också, men det var inte heller nära sanningen. De kanske är släkt med Avensis.

#3
2019-11-11 15:09

Vår nordiska grovasfalt är en försvinnande liten del av hela vägbeståndet. Det lönar sig inte att bullerdämpa alla bilar för vår lilla marknadsandel.

#4
2019-11-12 09:46

Ett problem med vägljud är att det tycks vara så att små och billigare bilar har generellt högre ljudnivå än större och dyrare bilar. Därför måste man välja typ Volvo V70 i stället för en liten bil, som i övrigt skulle bättre motsvara mina behov. Synd. Jag tål inte högt buller vid långkörning, då det fortsätter att brusa i öronen efter att man har kommit fram. Öronproppar hjälper till lite men känns obekvämt i längden. Högt vägbuller är enormt jobbigt en kort stund också. Har hört/läst att Citroen,s mindre modeller ska vara bland de bättre i storleksklassen ?

#5
2019-11-13 17:34

VARFÖR ska vi acceptera att har grov öststatsasfalt på vår vägnät?
Enligt vägtrafikförordningen är väghållare skyldig hålla väg i trafiksäkert skick!
I Sverige låter man ett statligt sidoordnat verk besluta om ständigt sänkta hastighetsgränser istället för att hålla vägnätet i europeisk normal standard där tät s k tyst asfalt är genomgående-
Dags att kräva ändrade beläggningar istället.

Hej!

Vi har förståelse för att du använder adblocker, men hoppas att du kan stänga av den för vår sajt. Annonser är en förutsättning för att vi ska kunna fortsätta att driva sajten.