Bild
Nästa artikel

Test: A-klass, 1-serie & Civic (2018)

Nybilstest

Fjärde generationens Mercedes-Benz A-klass är inte bara större än de tidigare, den har också fått ett för klassen nytt mått av spännande teknik. Hur klarar BMW 1-serie och Honda Civic den utmaningen?

Knappast någon annan bil har med modellnamnet i behåll förändrats så mycket som Mercedes-Benz A-klass. Mellan den första versionens ranka högbygge, debut för 21 år sedan, och den pinfärska generation fyra ligger en ocean av filosofier kring hur en stjärnprydd bil i ungefär Golfstorlek ska vara funtad.

Det stora skiftet kom med den förra A-klass. Ut for karaktären av ”pensionärsbil”, till förmån för en låg, snudd på sportig och lyxig framtoning med attraktion mer för en yngre publik. Receptet lyckades, försäljningen sköt kraftigt i höjden på alla marknader.

Nya A-klass är rätt lik den utgående modellen, men formatet är större (tolv centimeter längre kaross, tre cm större axelavstånd), karossidorna är rensade från veck och fronten knyter an till senaste CLS-versionen. Ur vissa vinklar har linjerna också en air av stora S-klass, ingen tillfällighet eftersom det till A-klass droppat ned åtskillig utrustning som tidigare bara fanns i rena lyx-Mercedes. Det har dessutom tillkommit ett helt nytt ”upplevelsesystem”, MBUX kallat (Mercedes-Benz User Experience), som ännu så länge bara finns i A-klass – ytterligare en markering av vilken allt större betydelse modellen fått för Mercedes.

Testbilen är en 180 d, med 1,5-liters turbodiesel och 116 hk. I vårt beräknade grundpris 285 900 ingår det ”obligatoriska” paketet SE Edition, med LED-strålkastare, automatisk klimatanläggning, fler röststyrningsfunktioner etc. Testbilen har även Premiumpaket, 35 000 kronor, med bland annat avancerad navigator, två 10,25-tums skärmar, parkeringspaket, panelbelysning i 64 färger och speciellt ljudsystem. Bilen var extrautrustad för totalt 90 000 kronor, med bland annat den lyckade konstläderklädseln Artico, navigationsfinessen ”augmented reality” (en videobaserad förstärkning av vissa nyckeldetaljer, exempelvis husnummer eller rätt avtagsvägar), trådlös telefonladdare, sidokrockkuddar bak och mycket, mycket annat.

»Alla tre riktar sig till folk som inte har småbarnsfamiljens fraktbehov.«

Konkurrenterna BMW 116d, med trecylindrig turbodiesel på 116 hk, och Honda Civic i-DTEC med märkets nya turbodieselfyra på 120 hk, når inte alls samma prisnivå: Knappt 280 000 kronor för BMW i förhållandevis enkelt utförande respektive drygt 270 000 kronor för Civic i nästan maxutrustat utförande.

Alla tre riktar sig till folk som inte har småbarnsfamiljens fraktbehov. I bagageutrymmena får visserligen vår testbarnvagn plats men inte så mycket mer. För bakåtvända barnstolar i baksätet är det också trångt, minst så i Honda. För fyra åkande är det annars ganska gott om plats, åtminstone i Mercedes och Honda. BMW känns och är klart trängre, särskilt i kupébredd. Intrycket förstärks av sluttande vindrutestolpar som tränger sig på.

Förra A-klass hade ett närmast osittbart baksäte med underlig ryggstödsvinkel, den nya är bättre på den punkten men bästa baksätet finns i Honda – om man inte är alltför lång, vill säga. Då blir det takkänning. I alla tre sitter man lågt både fram och bak, att kliva i och ur kan kännas bökigt för den något kroppsstele.

 

På plats bakom ratten får man i alla tre snabbt en känsla av att detta är bilar som är lite mer än simplare konkurrenter. Mest så i Mercedes, vars nya instrumentering (ja, inredning över huvud taget) verkligen osar av högsta klassens arbete. Den grundläggande designen är egentligen som den länge varit i Mercedes, med reglaget till den sjuväxlade dubbelkopplingslådan i form av en (tunn) pinne till höger om ratten, blinkers kombinerad med vindrutetorkare till vänster.

Men instrumenteringen … vilket lyft är inte den! I det påkostade utförandet med de båda stora skärmarna intill varandra förmedlas en helt ny förarupplevelse. Det som till en början kan tyckas vara en närmast oöverskådlig kaskad av färger, val och information visar sig snabbt kunna regeras och hanteras med enkelhet och logik. Att i detalj gå in på alla oräkneliga val och möjligheter som står föraren till buds finns det inte plats för här, men styrningen av alltsammans sker med i huvudsak fyra olika grepp: Smidiga ”tumtouchreglage” på ratten, en styr- och tryckplatta mellan stolarna, pekning på skärmen till höger, eller röststyrning. Den senare har ett vidareutvecklat gränssnitt för enkla, mer personliga kommandon, exempelvis om man vill höja/sänka kupétemperaturen.

Finessen är att man inte blandar ihop dessa möjligheter, var och en av dem klarar att sköta i stort sett allting och vilken av dem man väljer (eller vilka man blandar och ger med) bestämmer man själv. Efter en stund bakom ratten blir man förtrogen med både detaljer och helhet på ett sätt som känns naturligt och som inte erbjuds i någon annan bil.

I jämförelse med detta står sig den helt standardutrustade BMW slätt, men enkelheten och snabbheten i iDrive-systemet förtjänar att påpekas än en gång. Hur bayrarna tar upp Mercedes’ kastade handske på infotain-mentområdet återstår att se när en ny 1-serie omsider vankas.

Honda har också många möjligheter till information och styrning av den i det av märket självt utvecklade systemet, men i jämförelse med uppläggningen i A-klass känns det som att komma in i ett stökigt tonårsrum. Gränssnittet är högst eget och de olika reglagen i ratten tar tid att begripa sig på. Pekskärmen fungerar bättre, men grafiken känns gammaldags jämfört med den i Mercedes.

Detaljfinishen är fin i alla tre, men även här sätter A-klass en ny standard. Bilen både känns och ser ut som man förväntar sig av märket (och priset), helheten är mycket bättre än i den gamla modellen.

 

Testkörningarna sker på alla möjliga slags vägar och mätningar etcetera görs på flygfältet i Hagfors. Nya A-klass har olika bakvagnsupphängning på enklaste bensinversionen (hittills) A 200 och på testbilen A 180 d, jämfört med dyrare versioner: Halvstel axel på de billigare, multilänkaxel på de dyrare.

Utan att ha haft tillfälle att köra en bil med mer avancerad bakvagn kan testlaget ändå konstatera att åk- och fjädringskomforten i A 180 d är mycket hög. På riktigt kurviga ”busvägar” känns bilen följsam över gupp och hålor, väggreppet är starkt och styrningen exakt men inte särskilt ”snabb” i reaktionen. Den är snarare mer långfärdsmässigt vilsam och kursstabil på motorväg och i riktigt höga hastigheter.

I undanmanövertestet klarar sig emellertid inte nya A-klass mer än måttligt bra, om än godkänt. Karaktären är klart understyrd, bilens mjuka fjädring gör att tyngden sätter sig markant över framhjulen. Vi når inte mer än cirka 65 km/tim innan den far ut mellan konraderna. Antisladdsystemet griper in mjukt men bestämt, med en mer snabbreagerande styrning hade hastigheten kunnat bli högre.

Ljudnivån är behagligt låg, lägst i testet. Det är bara under hård acceleration man förnimmer en ganska tuff ton från den lilla dieselmaskinen, rull- och vindljud är väl dämpade. Dubbelkopplingslådan växlar omärkligt mjukt för det mesta, men i krypkörning i stan kan ivägkörningsmomentet ibland bli en aning ryckigt.

»I undanmanövertestet klarar sig inte A-klass mer än måttligt bra.«

BMW beter sig på bekant sätt, bilen upplevs som kompakt och ganska hårt fjädrad utan att följsamheten gått förlorad. Bakhjulsdriften ger en speciell balans och känsla eftersom drivande och styrande hjul är separerade. Styrningen arbetar klart kvickare än den i Mercedes, helheten är mer underhållande, men i motorvägsfart lunkar 1-serien inte lika oberörd som A-klass. Man sitter ofta och småpassar med ratten.

I konbanan har 116d mycket bra fäste över framhjulen, samtidigt som ESP-systemet tillåter en följsam bakvagnssladd innan det griper in. Det gör undanmanövern lätthanterlig, vi når cirka 70 km/tim innan bilen faller ut i slutlig understyrning och arrangerar om konraderna.

Testbilen har manuell växellåda, enligt några förare rena drömmen att hantera, enligt andra en smula trögmanövrerad och med ett kopplingsingrepp som lätt orsakar ”gubbstopp”. Utväxlingen på femman och i synnerhet sexan är väldigt hög, om man inte växlar ned i tid stånkar sig bilen fram under stora motorvibrationer. Även på tomgång vibrerar BMW klart mer än Honda och Mercedes.

En välbekant vy sedan många år tillbaka. Enkla reglage med bra känsla, enda abret är att ratten i vissa lägen kan skymma tripp- och vägmätare.
Civic har en riklig flora av knappar och instrument, inte riktigt alla är helt enkla att sköta. Ratt och växelspak i perfekt relation bidrar till körkänslan.
Som en jätte-iPhone på tvären i A-klass. Nya stilen hos Mercedes tilltalar säkert en yngre publik och är läcker att se och – faktiskt! – enkel att sköta.
BMW:s trea är en så kallad modulmotor som konstruerats för olika storlekar och som används även i MINI. Rister rätt svårt vid kallstart och på tomgång men arbetar annars mjukt, starkt och snålt.
Hondas nya DTEC-maskin dröjde ett år efter debuten för senaste generationens Civic, men var värd väntan. En riktig delikatessdiesel med suveränt mjuk gång, ordentligt vridmoment och piggt temperament.
180 d är ännu så länge enda dieselalternativet för A-klass. Motorn är i grunden den samma som tidigare men har bland annat fått högre effekt, från 109 hk till 116. Mjuk och civiliserad gång, lite ”metallisk” ton vid gaspådrag och riktigt snål på bränsledropparna.

Hondas maskin är alldeles ny och en riktig ärta i dieselgenren. Den arbetar så mjukt att man tar den för en bensinare, karaktären är rapp och villig i alla lägen, matchningen mot växellådan och dess läckra känsla är perfekt.

Tillsammans med en kvick styrning blir Civic därför den klart piggaste körkaraktären i trion. Intrycket förstärks på våra busvägar, där bilen går ”hårdsträngat” över ojämnheterna men utan att (som en hel del andra bilar) tappa kursstabiliteten. Civic är också klart snabbast genom undanmanövern, klarar 75 km/tim utan större besvär och rinner sladdlöst igenom med känslan hos en riktig sportbil. När ESP griper in känns det knappt och balansen är snudd på perfekt.

Ljudnivån är plumpen i Civics körprotokoll. På fina vägar är det inga direkta problem, men så fort underlaget är det minsta grovporigt kommer ett lågfrekvent dån som snabbt tröttar föraren. BMW och i synnerhet Mercedes är mycket bättre.

Förutom att den nya instrumenteringen i Mercedes erbjuder mysig mörkerkörningsmiljö har nya A-klass testets bästa strålkastare (alla tre var utrustade med LED-insatser). Att det snålats in på strålkastarspolning är dock svårt att begripa.

Rostskyddet bedöms som ovanligt bra, snudd på högsta betyget fem enligt vår rostskyddsexpert. Även BMW ligger bra till i det avseendet, medan Honda fick nöja sig med en tvåa i protokollet.

Ekonomimatchen är förhållandevis jämn, men oavsett om vi räknar med kostnad där normförbrukningen eller testförbrukningen tas med är det BMW som ger de minst kostsamma milen. Värdeminskningen är förstås en tung post och här beräknas Mercedes ligga bäst till, modellen är ju alldeles ny medan BMW står inför ett modellskifte. Hondas milkostnad blir några kronor högre än för tyskarna.

Slutsatsen hos samtliga testförare var entydig: Mercedes tar med nya A-klass täten i gruppen av lite mer påkostade kompaktbilar. Den är bekväm, modern, bränslesnål och mycket mer attraktiv än sina föregångare.

Testvinnaren - modern, bekväm och läcker!

1. En mercedes i kompakt format men med rejält stora egenskaper på avgörande punkter. Nya A-klass känns välgjord och genomarbetad som ingen av de tre tidigare modellgenerationerna. Framför allt är åkkomforten mycket hög, med lugn, skön och ganska mjuk fjädring, låg ljudnivå och avspänd helhet. Låg bränsleförbrukning, vi kunde tidvis köra under ”nollkommafyra” milen. Den nya inredningsstilen med det påkostade multimediesystemet i två stora skärmar ger en extra krydda och upplevelse åt bilen. Finishen är på rätt nivå för märket och utrymmena är bättre än tidigare, utan att vara märkvärdiga. Möjligheten att ”dela” bilen via en app kan säkert uppskattas av en yngre köparskara.

2. Vi sätter Honda som tvåa under förutsättningen att man står ut med ljudnivån, i högsta laget på grovt underlag. En kul bil att köra tack vare en sensationellt fin dieselmotor, närvarande och kvick styrning och drömlätt växellåda. Bra utrymmen, sämre rostskydd.

3. Ännu är BMW klart att räkna med i den här klassen, särskilt när man räknar på milkostnaden. Köregenskaper nästan på topp, bra rostskydd, låg ljudnivå, fin finish och snål på bränsle – det är inte mycket som skvallrar om 1-seriens ålder men utrymmena är skrala.

 

Kommentar Erik Rönnblom, testförare:
Nya A-klass överraskar. Den är olik tidigare modeller. Designen är åter-hållet praktisk,
men elegant. I A-klass glider man fram utan hårda dunsar eller muller
i öronen. Här får man komfort i stället för stenhård sport. Stolarna är bekväma och interiören andas lyx och kvalitet. Mercedes hela spektra av infotainment och klassledande gränssnitt blir dyrt. Men A-klass är ändå den av dessa tre jag vill se på min garageuppfart.

Kommentar Calle Carlquist, testledare: Jag gillar alla tre och förvånas över hur väl den gamla 1-serien står sig. Kul att köra, bekväm, välgjord – men trång och med en utväxling som stör. Trea. Hondas diesel är nog marknadens bästa för närvarande. Tummen upp för de vassa köregenskaperna och växellådan men inte för bullret. Tvåa. A180 d är dyr men vilket lyft jämfört med förra generationen som jag inte gillade särskilt. Hög komfort, ny teknik, enkelt handhavande, soppasnål – en fullträff!

Svep bland bilderna nedan för att ta del av detaljer.

BMW 116d Sport Line
BMW:s klassiska mätarutseende med små men distinkta siffror och visare börjar försvinna i takt med nyare modellers mer raffinerade design – men i 1- serien finns de kvar.
Det rejäla batteriet återfinns under bagageutrymmets golv. Bra för balansen, inte minst.
BMW:s kupé är en smula trång över axlarna och de som färdas fram får lätt närkontakt. Standardstolarna ger utmärkt komfort också på riktiga långresor.
Tre körlägen i BMW, sköts enkelt med knappval. Smidig växellåda, väldigt hög utväxling på femman och sexan.
Honda Civic 1,6i-DTEC Executive
Kombinationen digital hastighetsvisning och analog varvräknare flankeras av tank- och tempmätare. Helheten får en air av ett svunnet 1980-tal, men tydligheten är det inga fel på.
Honda kan inte köpas med panoramatak av glas, men väl med en glastaklucka som är standardutrustning i den testade versionen av modellen.
Läderklädda stolar är förbehållna den mest påkostade versionen i Civicprogrammet.
Hondas insynsskydd går på tvärs mot gängse lösningar. Smidigt att hantera, enkelt att ta ur och förvara när det inte behövs.
Mercedes-Benz A180 d
Instrumentskärmarna i A-klass ger en kaskad av informationsmöjligheter, upplevelser och häftig grafik. Ändå är alltsammans enkelt att hantera.
Växelväljaren i form av en tunn pinne fungerar alldeles utmärkt. A-klass säljs (åtminstone hittills) uteslutande med sjuväxlad automatlåda.
ARTICO heter konstläderklädseln i Mercedes, svår att skilja från en äkta och till gynnsamt pris: 1 700 kronor.
Den stora bashögtalaren i ljudsystemet ”Premium” ligger i öppen dager under lastgolvet – hur bra var då det?

Knappast någon annan bil har med modellnamnet i behåll förändrats så mycket som Mercedes-Benz A-klass. Mellan den första versionens ranka högbygge, debut för 21 år sedan, och den pinfärska generation fyra ligger en ocean av filosofier kring hur en stjärnprydd bil i ungefär Golfstorlek ska vara funtad.

Det stora skiftet kom med den förra A-klass. Ut for karaktären av ”pensionärsbil”, till förmån för en låg, snudd på sportig och lyxig framtoning med attraktion mer för en yngre publik. Receptet lyckades, försäljningen sköt kraftigt i höjden på alla marknader.

Nya A-klass är rätt lik den utgående modellen, men formatet är större (tolv cen

Är du tidningsprenumerant? Skapa din digitala inloggning.

Registrera
Digital prenumeration
Läs allt på Vi Bilägare från endast 29 kr

Det här är en del av vårt premium-innehåll. För att läsa vidare behöver du starta en prenumeration eller logga in ifall du redan har ett konto.

Läs mer

ÄGARNA TYCKER

BMW kom totalt på 3:e, Honda på 4:e och Mercedes på 6:e plats bland 23 märken vid AutoIndex 2018 där privata bilägare tycker till om sitt bilinnehav.

I bilenkäten, kvalitet/egenskaper, rankades Mercedes som 1:a, BMW som 3:a och Honda som 5:a. Lojalitetsenkäten gav BMW 2:a, Mercedes 4:e och Honda 6:e plats. Bedömningen av återförsäljarna resulterade i 2:a plats för Honda, 4:e för BMW och 5:e för Mercedes. I verkstadsenkäten kom Honda på 1:a, BMW på 10:e och Mercedes på 20:e plats.

Undersökningen genomfördes januari–mars 2018 och gäller årsmodellerna 2011–2017.

Hej!

Vi har förståelse för att du använder adblocker, men hoppas att du kan stänga av den för vår sajt. Annonser är en förutsättning för att vi ska kunna fortsätta att driva sajten.