Bild
Nästa artikel

Biltest: Fiat Stilo

Nybilstest

Fiat Stilo är två bilar, med två stilar. Sportig och dynamisk eller praktisk och familjeinriktad. Det är bara att välja. Men håll för öronen på grov asfalt!

Att en kombi ser totalt annorlunda ut jämfört med en fyradörrars sedan är självklart, även om bilen är av samma märke och modell. Det är av nöden tvunget.

Frågan är om det är lika vettigt att göra två helt olika karosser på en halvkombi, bara för att den ena bilen har tre dörrar och den andra fem? De flesta tillverkare tycker uppenbarligen inte det. VW Golf ser till exempel likadan ut oavsett antalet dörrar och  samma sak gäller Opel Astra, Peugeot 307 och resten av modellerna i Golfklassen.

Men Fiat har valt en annan taktik och levererar nya Stilo med två olika utseenden, beroende på hur många dörrar köparen vill ha. Karossen med tre dörrar är kortare (sju cm), lägre (fem cm) och bredare (knappt tre cm) än den med fem dörrar. Den har också en annan, klart sportigare, formgivning från vindrutestolparna och bakåt och avrundas med ett massivt och elegant skulpterat akterparti.

Familjeversionen är väldesignad den också men ger, fullt medvetet, ett beskedligare och mer bruksbetonat intryck. Fiats tanke med att göra syskonen Stilo så pass olika är att försöka möta de skiftande krav som ställs på en modell i Golfklassen. Den ska tilltala de flesta: unga, äldre, familjer, ensamstående och par utan barn.


Två karosser med skilda karaktärer har större chans att hitta rätt bland målgrupperna, resonerar Fiat. Särskilt dyrt blir det inte heller eftersom bilarna är byggda på samma tekniska plattform, och det är där de riktigt tunga investeringskostnaderna ligger. Fiat har använt metoden tidigare på Bravo/Brava-modellen, som är Stilos närmaste föregångare.


Den Stilo som Vi Bilägare testat är den mest praktiska versionen, med fem dörrar och storleksklassens bästa kupérymd. På den punkten får till och med Peugeot 307 ge sig för Fiats nykomling. 

Hemligheten bakom de generösa innerutrymmena ligger framför allt i att Stilo 5d är byggd på höjden. Måttet från mark till tak är hela 153 cm och bilen ligger därmed i gränslandet mellan vanlig personbil och kompakt flexbil, typ Renault Scénic. Stilo är också med sina 425 cm något längre än de närmaste konkurrenterna.   

Fiat var för övrigt tidigt ute med att låta karossen skjuta i höjden för att skapa stora utrymmen på liten yta. Småbilen Uno, som lanserades redan 1983, är ett klassiskt exempel på den byggfilosofin.

Lätt komma i och ur
En fördel med Fiat Stilos resliga kaross är att även sittpositionen är hög. Det gör det smidigt att ta sig i och ur bilen. Man behöver inte krypa ned någon sittbrunn, utan vänder bara in baken så är man på plats. Perfekt för äldre personer och folk med ryggbesvär.

Väl på plats bakom ratten är det lätt att finna sig tillrätta. Det mesta är logiskt och genomtänkt ordnat och ett extra plus blir det för alla gummiklädda fack och avläggningsytor som finns för solglasögon, mobiltelefoner, drickaflaskor och annat som kan behövas på färden. Ratten är treekrad och snygg och lagom tjock, men plastigt hal i greppet. Ett tips: läderklätt alternativ finns för 1 900 kr.

Materialen i interiören håller genomgående bra klass, även om kvalitetskänslan har en bit kvar till de bästa tyska konkurrenterna. Men det har ju priset också.

Den matta översidan på instrumentbrädan är värd en eloge, italienarna vet uppenbarligen att solreflexer i vindrutan kan vara mycket besvärande. Placeringen av mätartavlorna är däremot inte särskilt lyckad. De sitter skelögt långt ifrån varandra, värre än hos Audi, och både hastighetsmätare och varvräknare skyms av rattkransen för lite längre chaufförer.

Förarstolen delade testlaget i två delar. Ena halvan satt mycket bra medan den andra klagade på att svankstödet hamnade alldeles för högt upp i ryggen. Stolen är annars rejält dimensionerad med en ovanligt lång sittdyna som stöttar bra på långfärd.

Men prova ordentligt, om du är Stilo-spekulant. En stol som inte passar kroppen kan förstöra vilken bil som helst.  

Den nya Fiaten är byggd på ett chassi av traditionellt Golfklass-snitt med fjäderben fram och en halvstel torsionsaxel bak. Men det är känsligt intrimmat och fjädringskomforten är hög för storleksklassen. Stilo sväljer såväl stora gupp som korta tvära ojämnheter, typ broskarvar och potthål, med bravur.   

Tyvärr förstörs den behagliga åkupplevelsen av ett däcksbuller som irriterar redan på hyfsat slät asfalt. På mer grovkornigt underlag blir ljudnivån direkt besvärande och är nästan ett argument för att avstå från bilen. Rådet blir därför: köp inte en Stilo utan att ha provat den ordentligt på grov asfalt.

Den elektriska servostyrningen med två program föll heller inte testlaget i smaken, trots det praktiska city-läget där ratten går fjäderlätt vid parkeringsmanövrar. I farter över 40 km/tim kopplas styrningens normalläge automatiskt in, om man inte själv gör det med knappen vid växelspaken.

Dålig vägkänsla
Problemet med elservon, som fungerar bättre i den mindre Punto-modellen, är att den ger dålig vägkänsla och är lurig att dosera exakt. Det går ut över precisionen. 

Ändå har styrningen programmerats om sedan debaclet i Danmark i höstas, då Stilo testades av juryn för Årets Bil. Då körde flera erfarna testförare ur på undanmanöverbanan (älgtestet) redan i första svängen efter att ofrivilligt ha rattat för mycket.

Allt skedde inför ögonen på chockade Fiat-tekniker. Fiat tog snabbt åt sig av det inträffade och programmerade om den dator som kontrollerar styrningens elmotor. Resultatet är att bilen numera klarar svängarna i panikmanövern riktigt bra.

Väghållningen har det aldrig varit något större fel på, bilen är tryggt understyrd och har en bakvagn som håller spåret i de flesta situationer. Men fortfarande finns brister i styrkänslan, särskilt vid mer forcerad körning.           

En annan av Stilos svagare punkter finns under den elegant skulpterade huven. 1,6-litersmotorn på 103 hästkrafter saknar kraft på låga varv och måste mer eller mindre köras som en tävlingsmaskin för att göra bra ifrån sig.

Under 2 500 v/min är gensvaret direkt slött och det gör körningen onödigt jobbig i vardagslag. Det är inte särskilt bekvämt att behöva veva med växelspaken mest hela tiden.

Nej, körglädje är inte det man i första hand förknippar med Stilo, åtminstone inte basversionen 1.6 Active 5d. Bilens främsta företräde är istället den generösa kupérymden. Särskilt benutrymmet bak är magnifikt för storleksklassen. Däremot har det snålats in på bagageutrymmet, som är sämre än hos många konkurrenter.

Problemet kan avhjälpas genom att satsa 3 900 kronor på ett skjutbart baksäte. Då kan kofferten smidigt utökas, genom att baksätet skjuts framåt. Visserligen sker det på bekostnad av baksätespassagerarnas benutrymme, men det finns en hel del att ta av.

Sätet är delbart i förhållandet 40/60 och varje del kan separat justeras på längden. En annan finess är att ryggstöden är ställbara, vilket gör det är lätt att hitta en bekväm sittställning.

Praktiskt och bekvämt
Det skjutbara baksätet är en finess som är värd vartenda öre, både när det gäller praktisk funktion och bekvämlighet. Givetvis kan sätets ryggstöd även fällas som vanligt, om man vill ha ett riktigt stort lastutrymme.

När det gäller krocksäkerheten har Fiat laddat in det mesta redan i basversionen 1.6 Active. Sex krockkuddar ingår i priset och ytterligare två (sidokrockkuddar i baksätet) kan köpas till. Det sistnämnda är Stilo ensam om i storleksklassen.

ABS-bromsar (som dock visade ganska klena resultat i vårt bromstest) med elektroniskt bromskraftsfördelning och panikbromshjälp är standard, liksom ett antispinnsystem.

Men hur karosstruktur och säkerhetssystem fungerar i praktiken är okänt, eftersom Stilo ännu inte har krocktestats av den oberoende säkerhetsorganisationen Euro NCAP. 

Ännu bättre blir säkerhetsstandarden om man byter upp sig till Stilo 1.8 Dynamic. Då följer även ett elektroniskt anti-sladdsystem, ESP, med på köpet. Mindre bra är att ESP inte finns att få på 1,6-litersversionen, ens om man betalar extra för det.  

Även på komfortsidan är Stilo 1.6 Active hyfsat välutrustad med tanke på priset. Radio med CD-spelare och färddator är saker som brukar kosta extra på bilar i basutförande. Det som saknas av nödvändigheter är luftkonditionering, som kostar 7 900 kronor extra.

Vill du ha din Stilo 1.6 Active med både skjutbart baksäte och luftkonditionering får du betala 151 700 kronor för bilen. Då fattas bara 3 200 kronor till Stilo1.8 Dynamic, som har dessa detaljer som standard.

Satsar du de pengarna på den dyrare bilen får du även en automatisk klimatanläggning, en läderratt och en fällbar passagerarstol fram så att riktigt långa prylar får plats. Dessutom slipper du den lågvarvssvaga 1,6-litersmotorn och får en starkare och rappare 1,8-litersmaskin på 133 hk.
Visst låter det som en bättre affär?
 
Testad i Vi Bilägare nummer: 6/2002

Hej!

Vi har förståelse för att du använder adblocker, men hoppas att du kan stänga av den för vår sajt. Annonser är en förutsättning för att vi ska kunna fortsätta att driva sajten.