Bild
Nästa artikel

Biltest: Citroën C2, Mini One

Nybilstest

Ett är ett och två är två. Men ibland blir nummer två nummer ett och nummer ett nummer två. Så är det i det här testet. Citroën C2 vinner duellen mot Mini One och det är siffrorna som avgör. De ekonomiska, vill säga.

Är du ute efter en praktisk, billig och rymlig småbil? Då kan du direkt glömma Citroën C2 och Mini One. Bruksfaktorn är minimal i båda.

Prioriterar du däremot skojiga och smidiga köregenskaper och gillar avancerad design så finns få konkurrenter som kan matcha den fransk-brittiska duon, som i många stycken är samma andas barn.

De är i grunden byggda enligt samma koncept: fyrsitsiga, flärdfulla och fantasifullt formgivna. Fast skalen är förstås olika. Mini är en retrobil med inspirationen direkt hämtad från Alec Issigonis original från 1959, medan Citroëns karosslinjer snarast för tankarna mot framtiden.     

Men även om koncepten är snarlika så spelar bilarna ekonomiskt i helt olika divisioner. Mini One är tänkt som en budgetupplaga av den redan kultförklarade brittiska småbilen. Ändå är den förskräckande dyr i förhållande till C2:an. Redan grundpriset är drygt 15 000 kronor högre än Cittrans, trots att den franska bilen är betydligt generösare utrustad.

C2 1.6 VTR har bland mycket annat den automatiserade växellådan SensoDrive, med växlingspaddlar på ratten, som standard (vi återkommer till den senare i texten). Minis motsvarighet är en steglös automatlåda, som även kan växlas manuellt. Fast den kostar förstås 15 200 kronor extra. 


Graderar man upp Mini One till samma utrustningsnivå som C2 1.6 VTR, som är den mest påkostade versionen av nya lill-Cittran, hamnar priset på hela 165 100 kronor. Det är mer än 40 000 kronor upp jämfört med de 123 900 kronor som C2 kostar.

Vill man dessutom ha sin Mini One med CD-radio, klimatanläggning, antisladdsystem och huvudkrockgardin landar priset på hårresande 184 300 kronor. Det är på gränsen till orimligt mycket pengar för en småbil med 90 hk-motor. Kult kostar, den saken är klar. Att Mini hanteras av prestigetillverkaren BMW gör förstås också sitt till.

Motsvarande prislapp för C2 är 142 500 kronor, en rejäl summa även det. Men skillnaden till Mini är hela 41 800 kr och så mycket mer är den brittiska bilen inte värd, enligt testlagets samstämmiga bedömning.

Redan här, i ekonomironden, kopplar Citroën C2 greppet om sin brittiska konkurrent och det behåller den testet ut. 40 tusenlappar ger ett nästan ointagligt försprång.

Men den nya lill-Cittran vinner långt-ifrån alla grenar. När det handlar om utstrålning, till exempel, är C2 chanslös. Mini är en designikon som fortfarande, nästan tre år efter lanseringen, får folk att titta till lite extra. 

Superb väghållning

Även i ämnet underhållning bakom ratten får C2 se sig slagen. Den moderna hundkojan är småbilsklassens tveklöst bästa körmaskin. Väghållningen är superb och bilen hänger med på snart sagt vilka äventyr som helst på krokiga vägar. 

Den är också sällsynt alert i styrreaktionerna och det räcker med små rattrörelser för att med stor precision lotsa ekipaget rätt i böjarna. Gokart-känslan är påtaglig. Som tur är har styrningen, med elektrohydraulisk servo, ett skönt avstämt motstånd. Det gör att Mini aldrig känns nervös, trots det direkta gensvaret på rattvridningarna.   

Det är bara Cittrans vassare motor som gör att den inte blir fullständigt frånåkt när Mini tar täten på teststräckans krokigaste avsnitt. Därmed inte sagt att C2 är klen som vägbil, tvärtom. Den hör till de allra mest kompetenta i småbilsklassen, bara den slapp ställas mot den brittiska suveränen.

C2 har, till skillnad från Mini, en helt elektrisk servostyrning som de franska teknikerna lyckats alldeles utmärkt med. Precisionen är av hög klass och vägkänslan alltid närvarande, även om den inte riktigt når upp till Minis höjder.

Enklare bakvagn
Citroën har också nöjt sig med en enklare bakvagn än Mini och valt en traditionell halvstel torsionsaxel. Den borde ge sämre fjädringskomfort och följsamhet mot underlaget än den engelska konkurrentens påkostade multilänkupphängning.

Men av det märkte testlaget ingenting. Det är snarare så att C2 sväljer vägens ojämnheter behagligare än Mini och några tendenser till bakvagnssläpp på gropiga vägar kunde vi heller inte märka. Det är skickligt chassiarbete. Cittran är i det närmaste perfekt avstämd i balansen mellan fjädringskomfort och stadig väghållning.

Vår test-Mini var klart stummare och bumpigare, vilket till stor del förklaras av att generalagenten av någon outgrundlig anledning utrustat den med ett sportchassi för 2 200 kronor.

Att stadstrafik är hemmaplan för både C2 och Mini säger sig väl nästan själv. Men bilarna har ett tillräckligt brett register för att fungera hyfsat även på landsväg, även om bullernivån i högre hastigheter är ganska bedrövlig.

Fast lite oljud får man kanske acceptera, det handlar ju trots allt om småbilar. Av den anledningen förväntar man sig också beskedliga bensinnotor, men i fallet Citroën stämmer det inte alls. Vår testbil, som var väl inkörd, drog nästan 30 procent mer bensin än utlovat under de cirka 200 mil vi körde den. Då har vi ändå räknat bort prestandaprover och andra övningar då bilen gått extra hårt. Det är inte acceptabelt!

Även Mini One behövde mer bränsle, cirka 17 procent, än vad som anges i deklarationen. Men i det fallet är vi lite mildare i kritiken; bilen var helt rå, den hade bara rullat 40 mil när testet påbörjades.   
     
En stilla undran är om det är  SensoDrive-lådan som spökar till det för Cittran. Enligt alla papper ska C2 vara snålare med den automatiserade sekventiella växellådan än med en vanlig manuell.

Bensintörsten skenar

Men kanske är det med SensoDrive som med turbomotorer. Dessa är ofta beskedliga när de körs enligt den speciella cykel som används för att fastställa den officiella bränsleförbrukningen. När man sedan använder dem på riktigt, ute i trafiken, skenar bensintörsten lätt iväg långt över alla deklarerade värden. 
         
Rätt eller fel, ta det som en fundering från testlaget. Som växlingsmekanism fungerar i alla fall lådan, efter viss tillvänjning, alldeles utmärkt och ger en extra dimension åt körningen. Glöm allt vad kopplingspedal heter, urtrampningen sker elektroniskt, och dutta bara på paddlarna på rattstången.

En dutt på höger paddel så växlar bilen upp och en dutt på den vänstra så växlar den ned. Du behöver aldrig släppa ratten och känner dig nästan som tävlingsförare. Men för att slippa ryck måste du lätta på gasen vid växelbytena, precis som i en vanlig bil. Då går allt hur smidigt som helst.

Tröttnar du på paddlarna är det bara att byta till golvspaken. Skjut den framåt för att växla upp och bakåt för att växla ned. Nedväxlingarna är förresten extra läckra. Då ser elektroniken till att automatiskt ge lite mellangas för att underlätta växelbytet. Det låter fräckt.  
     
I ryckigaste laget
Det tredje alternativet är att inte växla alls. Tryck bara på autoknappen så sköter lådan sig själv. Men då blir i ärlighetens namn framfarten i ryckigaste laget.

I Mini får föraren nöja sig med en normal femväxlad låda, som både tål snabba växelbyten och är exakt och behaglig att hantera. Enda missen är att man ibland ofrivilligt fastnar mellan lägena vid uppväxling från fyran till femman.

Trots att varken C2 eller Mini är några stora bilar, så är det gott om utrymme på förarplatserna. Den inre bredden imponerar i båda bilarna och interiörerna är kul och lekfullt formgivna.

Särskilt Mini kryllar av inre designfinesser. Mest iögonenfallande är den stora hastighetsmätaren mitt på instrumentbrädan, precis som på originalet. Varvräknaren (kostar extra på Mini One) sitter fräckt monterad på rattstångens överkant och längst ned på panelen sitter en rad gammelbrittisk kromade vippströmbrytare

Allt är väl inte hundraprocentigt funktionellt, men lite måste man kanske offra på nostalgins altare. Fast visst borde ratten vara dubbelt ställbar och inte bara på höjden. Och varför har ingen orkat flytta handtaget för att lossa huvlåset till rätt sida på vänsterstyrda bilar?  
  
C2 är färgladare inuti än Mini och man känner igen många detaljer från den större Citroën C3; bilarna är byggda på samma tekniska plattform. Förarmiljöns design är inte lika utstuderad som i den engelska bilen och det mesta är både funktionellt och smakfullt. Inte ens de digitala instrumenten stör särskilt mycket, tack vare en vettig utformning. Fast den lågt placerade värmeanläggningen blir det minus för.  

Trivdes i Cittrans sportfåtölj

Som helhet trivdes testlaget bättre i Cittrans sköna sportfåtölj än i Minis plattare och hårdare stol. Det är också lättare att finjustera körställningen i C2, eftersom ratten kan ställas både på längden och på höjden. Även när det gäller småfack och smarta förvaringsutrymmen är den franska bilen bäst utrustad.

Förarpositionen i Cittran är betydligt högre än i Mini och det ger en bättre överblick av trafiken, samtidigt som in- och ursteg blir smidigare. I den brittiska bilen sitter man extremt lågt och att äntra den är nästan som att kliva ned i en sportvagn.

Kvalitetskänsla och materialval är klart bäst i Mini, man får ju i regel vad man betalar för. Men C2 känns i alla fall som ett kliv upp, jämfört med den plastigare storebrorsan C3.

Båda tillverkarna har lagt det mesta krutet på att skapa generöst med plats i framsätet. I små bilar sker det förstås på bekostnad av utrymmena längre bak, som är tämligen usla.

Med två någorlunda långa personer i framsätena är benutrymmet i Minis aktersoffa i stort sett obefintligt. Det är knappt så att ett barn kan sitta där. Aningen bättre plats för benen är det i C2, men takhöjden är starkt begränsad och ingen över 170 cm får plats med huvudet. 

Men Cittrans baksäte i alla fall smart utformat och består av två separata stolar som både är skjutbara, har fällbara ryggstöd och kan vikas ihop i sin helhet och fällas framåt. Det ger en klart bättre flexibilitet än i Mini, där bara baksätets ryggstöd kan fällas. 

Fast man kan ju undra vem som ska sitta bakom ratten i C2 när stolen bakom föraren fälls framåt. Det blir liksom ingen plats kvar därframme då. Så rätt man tänkt, fast det blev fel.
Den delade bakluckan är en annan vettig Citroëndetalj, som gör att det är lätt att lasta även om bilen står trångt parkerad. Själva bagageutrymmet är dock inte mycket att hurra för, i alla fall inte med baksätena i normalposition. En resväska, sedan är det fullt. Ja, kanske några småkassar går in också. Och då är ändå Cittrans koffert rymligare än Minis…  
   
Fyra stjärnor
I EuroNCAP:s krocktester har C2 och Mini fått samma betyg, fyra stjärnor. Men den franska bilen bedöms som något säkrare med en totalpoäng på 29 mot Minis 25. Lill-Cittran klarade frontaltestet bättre, samtidigt som den knep en extrapoäng för att den har bältespåminnare på förarplatsen. 29 poäng innebär också att C2, tillsammans med Toyota Yaris, är bäst i småbilsklassen.

Fast Mini One är i alla fall testets solskensbil. Och det inte bara för att den lockar fram massor av glada leenden hos betraktarna, utan lika mycket för att den direkt vantrivs i slaskigt vårvinterföre.

Få fordon lortar ned sig som den moderna hundkojan. Bilen fullkomligt suger åt sig varenda smutspartikel som flyger runt i luften på saltstänkta svenska vägar.

Efter bara några mil ser Mini One ut som en dynghög på fyra hjul och sikten genom sidorutorna är i det närmaste obefintlig. En stund senare drabbar samma fenomen vindrutan. Spolarburken är minimal och kräver irriterande täta påfyllningar.

Tur för alla Mini-ägare att det är snart är vår.

Citroën C2 klarar både renhållningen och att hålla sig ren bättre, men har en annan brist som irriterar i slaskföre. Det finns en liten fördröjning i spolarmekanismen, som gör att det känns som en evighet innan vattnet kommer när man dragit spaken åt sig. Samma lilla väntetid finns för övrigt när man slår på helljuset.

SUMMERING:
Mini One är både kul och kult. Men den är också dyr, opraktisk och snarast att betrakta som ett annorlunda alternativ till en sportcoupé.  
Citroën C2 är avgjort mer användbar och nästan lika skojig att köra. Dessutom är den åtskilliga tusenlappar billigare, trots starkare motor.
En Mini One med motsvarande utrustning som C2 1.6 VTR skulle kosta 40 000 kronor mer.
I det läget spelar det ingen roll att Cittran har ett skakigare andrahandsvärde, drar mer bensin och behöver en rostskyddsbehandling.
Testlaget väljer C2. Tveklöst.

Testad i Vi Bilägare nummer: 5/2004

Hej!

Vi har förståelse för att du använder adblocker, men hoppas att du kan stänga av den för vår sajt. Annonser är en förutsättning för att vi ska kunna fortsätta att driva sajten.