Bild
Nästa artikel
Joi Sigurdsson med en Landrover Defender tar sig igenom ”Tusen strömmars väg”, tillsammans med Vi Bilägare, uppför vulkanen Hegill.
Joi Sigurdsson med en Landrover Defender tar sig igenom ”Tusen strömmars väg”, tillsammans med Vi Bilägare, uppför vulkanen Hegill.

Vulkanisk aktivitet på Island

Resa

Island runt med bil mäter 134 mil. Vi Bilägare har kört sträckan och lite till. Det blev ett möte med pysande vulkaner, kalvande glaciärer, varma källor, djupblå fjordar och en mäktig blåval på 190 ton.

Vi har stämt träff med Johannes Ingi Sigurdsson, Joi kallad. Islänningarna har flera namn, de flesta hämtade från de fornnordiska sagorna. Joi ska ta oss med på en tur uppför en vulkan, en ”snäll” sådan eftersom det senaste utbrottet på Hegill inträffade för 120 000 år sedan.

Joi rullar in på Laugavegur i Reykjavik med en monster-suv, en gul Landrover Defender med 38-tumshjul. På väg till vulkanen berättar Joi om sina äventyr, både privata och i tjänst för olika uppdragsgivare, med anknytning till äventyrsresor.

– Det mest dramatiska jag varit med om var när jag körde en suv upp till 1 900 meters höjd på en glaciär. Jag förlorade bilen i en glaciärspricka, men jag hann ur innan det gick åt helvete.

Underjordisk aktivitet och skakningar i marken har islänningarna lärt sig att leva med och mer eller mindre stora utbrott kan inträffa när och var som helst.

– En vulkan under vår största glaciär Vatnajökull hade ett utbrott 2001. Jag och min sambo tältade inte så långt därifrån, men jag tror inte att det var vi som orsakade utbrottet, haha.

Vi åker några mil söderut på fint asfalterade Ringväg 1, men snart ändras förutsättningarna. Joi svänger av mot en geotermisk energianläggning där vatten-ångan ligger som en tjock dimma över området. Därefter tar vägen i princip slut. Joi stannar och släpper ut luft ur däcken.

– 24 psi på asfalt, nu 12 psi på grus och lavasten, säger han. Uppe på glaciärerna har vi inte mer än 0,5.


Översatt till våra enheter betyder det nu ett däcktryck på 0,8 bar när vi ska klättra uppför en så kallad mountainroad. Uppe på en platå forsar en strid ström ned från klipphyllorna. Joi laddar på lite extra och kaskader av vatten och lera sköljer över Landrovern.

– Vi kallar det här avsnittet för tusen strömmars väg, säger han.

 

Snart är vi uppe på toppen av Hegill och möts av en vidunderlig utsikt över ett
fascinerande kargt landskap där också havet skymtar i fjärran. Nu börjar de fysiska strapatserna. Vi ska till fots följa vattendraget genom Reykjadalur till Hveragerdi, sex kilometer längre ned, där Joi möter upp. Vår guide Saga Lif Fridriksdottir ska vägleda oss tillsammans med ett gäng amerikaner som också anslutit nere vid platån.    

Den underjordiska aktiviteten gör sig genast kännbar. Det bubblar från lerhålen och kokhet ånga sipprar fram ur sprickorna. Saga visar ”Drakens fräsande” och ett långt smalt vattenfall, tillägnat alverna.

När vi kommit igenom ett bergspass öppnar sig den sagolika Klambrigaldalen och den omedelbara känslan är att befinna sig i Sagan om ringens värld. Den lite mindre bäck vi nu följer inbjuder till ett dopp. Utetemperaturen ligger på kanske tio plus, i vattnet närmare 40. Det känns helt osannolikt.

– Ju högre upp längs strömmen ni badar, desto varmare är det, varnar Saga som visar oss sitt specialställe, en liten grynna där det också går att smeta in sig med hälsobringande svart lera.

Saga bjuder på rödvin och tilltugg. Sämre kan man ha det. Värst är det att lämna den heta källan och gå upp.

 

Nästa dag börjar vår rutt, Island Runt på fem dagar. Det är veckan före midsommar och vägarna mellan glaciärerna i inlandet är till stora delar ännu avstängda efter en sen vinter. Vi hyr en vanlig framhjulsdriven Golf och det är i sammanhanget helt tillräckligt, även om vägarna in i ödemarken kräver fyrhjulsdrift.

Från Reykjavik siktar vi in oss på Akureyri i norr, Islands nästa största stad, 17 000 invånare. För några år sedan träffade jag Halldór Óli Kjartansson på en mässa i Stockholm där han talade sig varm för skidsemestrar på orörd snö på norra Island. När vi bilar norrut och ser de mäktiga bergsformationerna förstår vi varför.

Vi möter nu Halldór utanför kommunhuset, byggt som ett Colosseum i Rom.

– Vi har hur mycket som helst att erbjuda också sommartid, säger han. Vad vill ni se? Fiskebyar, valar, islandshästar, geotermiska områden?

 

Det går knappast att träffa en islänning utan att vi kommer in på vulkanisk aktivitet. Halldór visar ett filmavsnitt i sin mobil  från när han flög hem till Akureyri för drygt ett år sedan. En jättelik spricka med glödgande lava syns från flygplansfönstret. Ännu har inte utbrottet från Holuhran, norr om Vatnajökull lugnat ner sig, och oron är stor att den betydligt större vulkanen Bardarbunga snart också ska få ett utbrott.

Det mest intressanta vulkaniska och geotermiska området på norra Island finns runt sjön Mývatn. På bekvämt bil- och gångavstånd kommer det ena naturfenomenet efter det andra. Ett stopp vid det rödgula lerfältet vid Námaskard, nordost om sjön, ger en stark påminnelse om de krafter som finns i underjorden. Det stinker av svavel och i gyttjepölarna kokar leran. Det är stor risk för brännskador att gå utanför de markerade områdena.

Strax norr om Námaskard leder en bilväg upp mot den mytomspunna vulkanen Krafla vars utbrott på 1720-talet lär ha varit ett av de värsta som drabbat Island de senaste tusen åren. När vi kliver ur bilen gäller det att hålla i hatten, vinden piskar på i stormstyrka innan vi når kanten till den stora kratersjön Viti, bildat efter ett annat utbrott 1875.

 

Självfallet bilar vi också runt det 36 kvadratkilometer stora ”Myggvattnet” som också gör skäl för sitt namn veckan före midsommar, även om det just nu handlar om knott. Västra sidan av sjön består av sankmark med ett rikt fågelliv. Det som vi upplever som regnstänk på vindrutan är i själva verket en knottattack av allra värsta sort.

Vi bilar också längs med den undersköna fjorden Eyjafjördur upp till fiskebyn Siglufjördur, en av de nordligast belägna på ”fastlandet”. Fisket till trots, den rekommenderade fiskekrogen är stängd. Vi får nöja oss med en lammgryta på Kaffi Raudka, ”dagens rätt” också för yrkesfiskarna tydligen, och en välsmakande sådan.

 

Det går att åka på valsafari från flera platser på Island, men turerna från Húsavik i norr anses bäst. Framför allt har restaurangerna där också den goda smaken att inte ha valbiff på menyerna.

– Valfångsten är ett känsligt kapitel, säger Sigrun, guide på fiskebåten Gardar. Island har en kvot på 200 vikvalar, men debatten pågår ständigt om vad som är rätt eller fel.

För att alla ska hänga med i var plötsliga aktiviteter kan ske, pratar guiderna i väderstreck om ”klockan”, sett från fören. Från utkiken uppmanas alla, efter en halvtimmes stiltje, att spana mot ”klockan 2”, och där syns plötsligt ett utblås.

– Vilken tur ni har, skriker guiden Baldur av upphetsning. Det är en blåval!

Blåvalen är mycket sällsynt, det beräknas att det endast finns 15 000 kvar i hela världen. Blåvalen är vanligtvis skygg och visar sig ogärna vid båtrelingen. Med värsta objektivet kan vi urskilja delar av den bastanta kroppen. Sigrun och Baldur överlägger och kommer fram till att det är en jätte vi har på hyfsat nära avstånd, uppskattningsvis 25 meter lång och en vikt på 190 ton.

Efter tre timmar ute till havs smakar det sällsynt bra med pinfärsk torsk på Gamli Bakur. Det blir en oerhört prisvärd lunch för 6 500 isländska, motsvarande cirka 400 svenska kronor.

 

Ringväg 1 som leder runt ön är 134 mil lång. Den nordliga slingan som går till Akureyri från Reykjavik i sydväst eller från Egilstadir i öst – med anslutning till färjeläget Seydisfjördur – är väl underhållen och rakt igenom asfalterad. Något mer knixiga, men inte desto mindre intressanta, är vägarna på östra Island. Här stöter vi på de första grusavsnitten på Ringvägen söder om Egilstadir.

Efter två övernattningar i Skjaldarvik utanför Akureyri får vi obokade plats på ett Bed and Breakfast i hamnstaden Höfn, ovetande om nationaldagsfirandet. Köerna ringlar sig utanför restaurangerna vid hamnen, men vi släpps in vid baren på Austur Skaftfellinga och beställer in den lokala brygden Vatnajökull i väntan på bord. Det visar sig också att Höfn är Islands hummerstad och att frossandet når sin kulmen just på nationaldagen. En hummerpizza sitter alltså inte fel.

I Höfn är det annars Vatnajökull det pratas om, inte så mycket om ölen, men väl om Europas största glaciär. Från Höfn utgår rader av expeditioner till nationalparken. Glaciären täcker en tiondel av Islands hela landmassa.

För bilturisten blir Vatnajökull mest påtagligt vid Jökulsárlón eftersom isbergen praktiskt taget flyter ut till havs under bron där Ringvägen drar fram. Vid havsstranden, täckt av svart lavasand, har isblocken brutits loss och blivit föremål för fotograferande turister.     

Strax norr om vägen har en glaciärsjö bildats. Miljöerna med de blånande isformationerna har varit scener i många filmer, bland annat i James Bond-klassikerna A view to kill och Die another day.

Sydkustens landskap förändras ständigt, från grönskande dalar till becksvart lavasand och däremellan märkliga klippformationer och ett enormt stort floddelta med smältvatten från de de snöklädda glaciärerna.

 

Efter Vatnajökull kommer Mýrdals-jökull med den fruktade Katla som hade sitt senaste utbrott 1918 och strax där bakom Hekla, den mest aktiva av Islands alla vulkaner. Mest bekant är annars Eyja-fjallajökull vars utbrott 2010 lamslog flygtrafiken i hela Europa. Vi stannar till när vi ser ett japanskt TV-team filma upp mot glaciärarmarna samtidigt som de intervjuar en äldre herre vid sidan av vägen.

Jo, det var framför allt bondgården Thorvaldseyri som kom att hamna i händelsernas centrum. Efter utbrotten täcktes gården av aska, men den ägs och drivs fortfarande av Olafur Eggertson med söner. Vi får också en pratstund med honom och hans hustru Gunhild – på gammelnorsk.

– Det blev alldeles svart, berättar Olafur. Det spreds 400 ton aska över ägorna. Vi fick evakuera fyra gånger innan det lugnade ned sig.

I dag har naturen återhämtat sig tack vare omfattande sanering där brandkår och frivilliga hjälpt till med att spola bort lagret av aska. Askan i sin tur och den stelnande lavan har Olafur kunnat utnyttja, i form av turistsouvenirer, i den utställningslokal om utbrottet som byggts upp vid sidan av vägen.

Innan vi far vidare mot Reykjavik för att fullborda Islandscirkeln måste det bli ett par stopp vid några av de mest iögonfallande vattenfallen. Skógafoss är ett av de största med en fallhöjd på 60 meter och 25 meters bredd. Nästgårds ligger Seljalandsfoss, med ungefär lika stor fallhöjd, men smalare. Finessen här är att det är möjligt att något så när torrskodd ta sig in i ”Fantomen-grottan” bakom fallet.

Vägmätaren står på 220 mil, med alla sidospår, när vi slutligen återlämnar hyrbilen på flygplatsen i Keflavik.

ISLAND

Invånare: 323 000, varav 170 000 i Reykjavik med förorter.

Avstånd: 30 mil, nord–syd, 50 mil, öst–väst, 600 mil kustlinje. Island Runt, Ringvägen, 134 mil.

Att ta sig dit: Flyg Icelandair eller bilfärja Smyril Line, Hirtshals, Danmark–Seydisfjördur, 36 timmar.

Hyrbil: Holiday Autos, VW Golf, 7 dagar, cirka 5 000 kronor.

Bränsle: Bensin, 13,93 kr/liter (juni 2015).

Vägavgifter: Tunnel Hvalfjördur, 5,8 km, 62 kronor.

Utflykter: 4x4 vulkantur/vandring, 6–7 timmar, Goecco Outdoor Expeditions, 1 600 kronor/person. Valsafari Húsavik, 3 timmar, 550 kronor/person

Boende: Mellanklasshotell/B&B, 1 000–1 500 kronor/dubbelrum.

Taggar: Resor

Vi har stämt träff med Johannes Ingi Sigurdsson, Joi kallad. Islänningarna har flera namn, de flesta hämtade från de fornnordiska sagorna. Joi ska ta oss med på en tur uppför en vulkan, en ”snäll” sådan eftersom det senaste utbrottet på Hegill inträffade för 120 000 år sedan.

Joi rullar in på Laugavegur i Reykjavik med en monster-suv, en gul Landrover Defender med 38-tumshjul. På väg till vulkanen berättar Joi om sina äventyr, både privata och i tjänst för olika uppdragsgivare, med anknytning till äventyrsresor.

– Det mest dramatiska jag varit med om var när jag körde en suv upp till 1 900 meters höjd på en glaciär. Jag förlorade bilen i en glaciärspricka, men jag hann ur innan det gick åt helvete.

Underjordisk aktivitet och skakningar i marken har islänningarna lärt sig att leva med och mer eller mindre stora utbrott kan inträffa när och var som helst.

– En vulkan under vår största glaciär Vatnajökull hade ett utbrott 2001. Jag och min sambo tältade inte så långt därifrån, men jag tror inte att det var vi som orsakade utbrottet, haha.

Vi åker några mil söderut på fint asfalterade Ringväg 1

Är du tidningsprenumerant? Skapa din digitala inloggning.

Registrera
Digital prenumeration
Läs allt – Testa för endast 19 kr!

Det här är en del av vårt premium-innehåll. För att läsa vidare behöver du starta en prenumeration eller logga in ifall du redan har ett konto. ✅ Tillgång till alla artiklar ✅ Digital tidning ingår ✅ Exklusivt nyhetsbrev

Läs mer

10

år brukar det ta mellan utbrotten från Islands största vulkan Hekla. Så har det varit sedan 1970. Höjd beredskap har utfärdats eftersom det nu har gått 16 år sedan senaste utbrottet.

Hej!

Vi har förståelse för att du använder adblocker, men hoppas att du kan stänga av den för vår sajt. Annonser är en förutsättning för att vi ska kunna fortsätta att driva sajten.