Bild
Nästa artikel
Många var intresserade av Atlanthavsvägen, bland annat en grupp buddistiska munkar.
Många var intresserade av Atlanthavsvägen, bland annat en grupp buddistiska munkar.

Sväng åt väster - Norges Nationalparker

Resa

Nationalparker erbjuder den perfekta blandningen av välbevarad natur och möjligheten att upptäcka den. Vår granne i väst har 44 stycken i världsklass och med dessa som riktmärke begav sig en grupp ungdomar på en körintensiv roadtrip för att upptäcka några av de bästa.

Det är en snöblaskig vinterdag och undertecknad sitter i en av de tegelbunkrar som är KTH:s föreläsningssalar. Dagens ekologilektion kretsar kring naturbevaring och kring minut 76 lyfter professorn vid tavlan fram de speciella ekosystem vi har möjlighet att se västerut. Inte bara handlar det om Koster, Sveriges första nationalpark till Havs, utan de långa majestätiska fjordar man hittar i Norge. Fjordar så breda och långa att valar tenderar att finna sin väg in.

Vore inte det intressant att besöka? För att omsätta teori till praktik om inte annat. Med intensiv entusiasm får jag med tre kamrater och när kylan gett plats för sommar lämnar vi OK-förlagets garage i den röda långtest-Skodan.

Medan Norge är huvudmålet blir vårt första delmål den tidigare nämnda nationalparken på svenska västkusten. Området huserar en del forskning och bland annat odlar man matalger som serverats på nobelmiddagen. Men Koster är först och främst känt för den vackra miljön.

Från Strömstad går färjor mer eller mindre frekvent under stora delar av dagen. Det är högsäsong men vi lyckas ändå hitta parkering utmed vattnet och köper varsin räkbaguette innan färjan går. Ombord hör jag en lokalbo prata om simtävlingen som hiphopartisten Petter varit med och arrangerat. Jag frågar vad de bofasta tycker om sommaraktiviteterna.

– Bitvis kan det vara rätt mycket, men samtidigt är det väldigt kul att så många vill ta del av Koster. Att det omhändertas men ändå upplevs så att säga, svarar mannen som visar sig heta Martin.


Det sista är utmärkande för nationalparker. De har vårt starkaste skydd för naturen och bildas efter beslut av regering och riksdag för att kommande generationer ska få ta del av orörd svensk natur. Nationalparker är alltid öppna för alla.

Vi går i land på Sydkoster, Kilesand mer specifikt, och promenerar längs med strandkanten norrut. Trots en havsenlig temperatur på vattnet beslutar vi oss för att ta ett dopp innan vi kommer in i Ekenäs som med sina idylliska röda stugor huserar naturum Kosterhavet. Här finns all möjlig tänkbar information om nationalparken, med vackra utställningar, berättelser och bilder.

Solen står lågt när vi når Långegärde som kopplar samman Nord- med Sydkoster. På vägen har vi följt leden som tar oss igenom en karaktäristiskt svensk ömiljö. Vi tar färjan tillbaka till fastlandet för att få en tidig start på nästa dag. I väntan på avgång beundrar vi Nordkoster i den nedgående solens ljus, nordön sparas till nästa gång.

 

GPS:en är inställd på Lillehammer. För att klara oss undan Norges skyhöga priser har vi inhandlat all mat innan gränsen, och stormkök är packat. Den första etappen är egentligen rätt tråkig och det är först när vi närmar oss Lillehammer som några nämnvärda utsikter visar sig. Men värdstaden för Vinter-OS 1994 är inget mer än bensträckare i vår resplan. Det här är en roadtrip i ordets sanna definition och när resan är över kommer vi att ha kört över 100 norska mil på under fyra dagar. Har man i åtanke de norska hastighetsbegränsningarna är det väldigt många timmar i bil per dag.

Dagens egentliga mål är att komma in i Ottadalen och till hjärtat av det kluster som är de norska nationalparkerna. Bergen börjar nu resa sig allt mer majestätiskt bredvid de slingrande, men kraftigt hastighetsbegränsade, vägarna. Vi svänger av på den mindre riksväg 15 och längs med Lalmsvatnet hittar vi en camping där vi slår läger. Vinden är stilla, tälten uppslagna och det blir några avslappnade timmar med vattnet strömmande några meter bredvid oss.

Få saker är så fridfulla som att vakna av sig själv i ett tält med solen på väg upp. Vid det här laget har vi lämnat de största, tråkigare transportsträckorna bakom oss och befinner oss mitt emellan fyra stora nationalparker. Det kan låta enformigt att spendera så många timmar i bil per dag som vi gjorde, men när man har Breiheimen på sin vänstersida och Reinheimen på sin höger känns det inte så illa.

 

Vägarna blir allt mindre och slingrigare, men plötsligt vidgas vyerna och Geiranger-fjorden står framför en. Här gröpte vid senaste istiden glaciärer ut marken och en 15 kilometer lång fjord bildades, med berg som i vissa fall sträcker sig 1 600 meter över havet på vardera sida om vattnet.

Det är inte utan anledning Geiranger är ett världsarv och på utkiksplatsen dras mobilkamerorna fram. En av kryssningsbåtarna (som för övrigt står för stora utsläpp och inte är särskilt hårt reglerade) står och bolmar ut rök, vilket inte direkt förhöjer upplevelsen. Det blir något av ett anti-klimax att se Geirangerfjorden delvis dold av fossil förbränning.

Från fjorden löper en av de 18 nationella turistvägarna till Trollstigen, en 106 kilometer lång sträcka som kantas av branta klippor och vattenfall längs med fjordarna. Men den kanske mest dramatiska sträckan är de elva hårnålskurvor som är samlade efter Trollstigen centrum och utsiktsplats.

Vi stannar till vid centret med sin moderna arkitektur och tittar på de bilar, motorcyklar och husbilar som kör upp på vägen med nio graders lutning. Jag hamnar bredvid en motorcyklist som visar sig vara svensk och då jag själv spenderar mycket tid på två hjul blir jag nyfiken över hans perspektiv.

– Det är fantastiska vägar och egentligen är jag inte ute efter fin körning så mycket som att få se och upptäcka allt, men nästa gång försöker jag nog åka när säsongen inte är som intensivast, ibland blir det väl långsam kökörning, berättar Kurt som med två vänner är på väg ner mot Stavanger.

På nedvägen blir det ett makligt tempo där mötande husbilar frekvent behöver hitta förbi varandra. Hela tiden upptäcker vi nya detaljer i ett landskap endast miljoner år av långsam utveckling kunnat skapa.

Vi slår läger vid Saltkjelsnes camping, på andra sidan Romsdalsfjorden. Under natten smattrar regnet mot tälttaket.

 

Det är egentligen bara en höjdpunkt kvar på den avskalade listan vi satte ihop innan avfärd – Atlanthavsvägen. Det är en 36 kilometer lång väg genom kustsamhällen och de mest spektakulära delarna sammankopplar några av kustens små öar. Det första vi stöter på är den utmärkande bron där den lutande vägen ser ut att försvinna upp i molnen.

När vi stannar till ser vi en grupp buddistiska munkar stå och beundra ”vägen till himlen”. En kort konversation på knackig engelska antyder att de är i Norge på ett slags studiebesök. Även på sommaren är den övre kustremsan en kall och rå plats, havet och vinden slår mot klipporna, som tur är verkar de orangea munkkläderna finnas i nordiskt utförande.

Vi väljer att fortsätta på väg 64 och 70 för att se resten av kustremsan innan vi tar sikte på Trondheim och därefter den svenska gränsen. Efter att ha spenderat två nätter i tält ser vi alla fram emot att ta in på hotell i Trondheim och duscha för första gången sedan vi lämnade Sverige. Därefter handlar det egentligen bara om att köra hem till Stockholm igen, via Åre och vidare ner på småvägar som egentligen förtjänar sitt eget resereportage.

Under vår körintensiva resa fick vi se ett antal av de platser som återfinns på de norska topp tio-listorna. Som grund ligger den fantastiska natur som tiden format, men det är ur många hänseenden imponerande att se hur väl den mänskliga ingenjörskonsten integrerats – som i fallet Trollstigen och Atlanthavsvägen.

Norge har mycket att erbjuda och fyra dagar en kort tid. Stavanger nästa som-mar?

NORSKA TURISTVÄGAR

Turistvägar: Det finns 18 nationella turistvägar i Norge. Dessa visar Norge från sin bästa sida, direkt från bilfönstret. Många av dem går genom eller i närheten av nationalparker och är klart värda att räkna med i sin resa.

Färjeavgifter: Cirka 100–300 NOK per tur, bil + fyra personer.

Etappmål: Lillehammer, Geiranger, Trollstigen, Atlanthavsvägen, Trondheim

Vägavgifter: Sker automatiskt, men blir rätt många hundralappar.

Taggar: Resor

Det är en snöblaskig vinterdag och undertecknad sitter i en av de tegelbunkrar som är KTH:s föreläsningssalar. Dagens ekologilektion kretsar kring naturbevaring och kring minut 76 lyfter professorn vid tavlan fram de speciella ekosystem vi har möjlighet att se västerut. Inte bara handlar det om Koster, Sveriges första nationalpark till Havs, utan de långa majestätiska fjordar man hittar i Norge. Fjordar så breda och långa att valar tenderar att finna sin väg in.

Vore inte det intressant att besöka? För att omsätta teori till praktik om inte annat. Med intensiv entusiasm får jag med tre kamrater och när kylan gett plats för sommar lämnar vi OK-förlagets garage i den röda långtest-Skodan.

Medan Norge är huvudmålet blir vårt första delmål den tidigare nämnda nationalparken på svenska västkusten. Området huserar en del forskning och bland annat odlar man matalger som serverats på nobelmiddagen. Men Koster är först och främst känt för den vackra miljön.

Från Strömstad går färjor mer eller mindre frekvent under stora delar av dagen. Det är högsäsong men vi lyckas ändå hitta parkering utmed vattnet och köper varsin räkbaguette

Är du tidningsprenumerant? Skapa din digitala inloggning.

Registrera
Digital prenumeration
Läs allt – Testa för endast 19 kr!

Det här är en del av vårt premium-innehåll. För att läsa vidare behöver du starta en prenumeration eller logga in ifall du redan har ett konto.

✅ Tillgång till alla artiklar ✅ Digital tidning ingår ✅ Exklusivt nyhetsbrev

Läs mer

Hej!

Vi har förståelse för att du använder adblocker, men hoppas att du kan stänga av den för vår sajt. Annonser är en förutsättning för att vi ska kunna fortsätta att driva sajten.