Bild
Nästa artikel
Storslagna vyer på kalfjället där vi till slut fick ta fram spadarna och skotta oss en gång i den djupa snön.
Storslagna vyer på kalfjället där vi till slut fick ta fram spadarna och skotta oss en gång i den djupa snön.

Offroad på Kolahalvön

Resa

Fyra offroadanpassade bilar rullar in vid den finsk-ryska gränsen vid Salla, ut kliver åtta svenskar som planerar en vecka i den ryska vildmarken. Glada i hågen går vi in i gränsstationen men möts av mindre glada miner – gränsen är stängd för andra än finnar och ryssar.

Planeringen för resan hade pågått i ungefär ett år, vi skulle korsa Kolahalvön offroad under en vecka. Kartor hade studerats, visum hade sökts och mycket tid hade gått åt till att förbereda bilarna, två Jeep Wrangler från Umeå och två Nissan Patrol från Örnsköldsvik.

Resan arrangerades av Fredrik Karlsson, som organiserar resor via sitt företag 4x4 Travels. Han hade tidigare varit och kört offroad på Kolahalvön och testat en del av sträckningen.

Men åter till tullen i Salla. För att få köra offroad behövde vi först ta oss in i Ryssland. Efter lite efterforskningar fick vi reda på att tullen 20 mil söderut i Kuusamo skulle vara öppen även för svenskar. Kvällen var nu sen och natten tillbringades på ett finskt kalhygge istället för i Ryssland.

Strax efter åtta följande morgon var vi på plats i tullen och 30 minuter senare rullade vi in i Ryssland, eller vi kom i alla fall 50 meter innan nästa passkontroll, men sedan kunde vi åka vidare.

Grusvägen var allt annat än bra och efter bara en kilometer stannade vi och släppte ut lite luft ur våra stora däck för att göra resan behagligare.

Vi passerade staden Kandalaksja och ett par mil österut svängde vi in på en mindre väg som skulle gå längs stranden till Vita havet. Vi hittade en perfekt glänta där vi kunde slå upp tälten och tända grillen. Samtalet vid lägerelden kretsade kring morgondagens första riktiga terrängkörning.

 

Vi körde över floden Umba och vek sedan ut i terrängen med lågväxeln i. En ”väg” slingrade sig genom tät skog där vi fick kryssa mellan stenar och stubbar. Till slut öppnade sig skogen och Vita havet bredde ut sig framför bilarna. Vi lunchade på en vindpinad udde innan vi fortsatte utmed stranden.


Eftersom den första älven vi skulle över såg alldeles för djup ut fick vi köra vidare för att hitta en bro. Eller rättare sagt så fick vi först vänta på Jocke som skulle testa älven med sin höga bil, med vatten över framljusen var det nog närmare 1,5 meter djupt, men han kom både över och sen tillbaka igen.

Den andra älven var snabbt strömmande och såg också rätt djup ut. Jocke och Fredrik kopplade ihop sina bilar med en ryckstropp och körde över men det var för djupt för oss andra utan snorkel. Vi provade istället att köra längre ut efter den långgrunda stranden och där var det inte ens halvmeterdjupt.

Efter en stunds kryssande mellan ilandflutna stockar var det dags att vika in i terrängen igen. Först var det bara ett litet parti med stenar vi skulle navigera runt men snart ser jag att Fredrik sjunker ner med ena sidan av bilen i leran. Jag stannar och backar några meter för att räta ut min bil och tar fram fjärrkontrollen till vinschen. När jag kliver ut ser jag att även John sjunkit ner med ena sidan av sin bil, där backar Jocke ner och rycker loss honom.

 

Då börjar problemen. Ett av Johns bakdäck har krängt av från fälgen, för att få dit reservdäcket måste vi hissa upp bilen. Men det pyser även från ena framdäcket, lösningen blir att fylla på med luft innan vi senare kan skölja bort all lera för att se vad som felar. Det visar sig att stenar kommit in mellan bromsskiva och fälg och tryckt hål i fälgen, men det gick att laga temporärt.

Lägerplatsen för natten låg vindpinat till men efter allt strul var vi ändå nöjda. Jocke ordnade smet och Mathias skar fläsk till middagen: kolbullar stekta över öppen eld.

En inspektion av Jockes bil visade att en svets till stötdämparfästet spruckit. Vi sökte upp ordet svetsa via översättningstjänsten Google Translate och fick fram ”svargo”. En glosa vi skulle använda imorgon i nästa samhälle.

En stunds frågande om ”svargo” gav till slut napp. En kille i varselväst vinkade in oss framför ett lägenhetshus där en verkstad fanns i källaren. Vi fick följa med till ett fikarum där hela arbetsstyrkan satt och drack frukost vid tio på morgonen, de verkade ha startat tidigt för hela gänget var rejält på fyllan. En svets hade de åtminstone och efter en och en halv timme var femminutersjobbet klart.

Efter att ha blivit vägrade att köpa några öl i affären – Ryssland har tydligen infört några vita dagar där ingen alkohol får säljas – vek vi av norrut.

Grusvägen vi följde slingrade sig längs den östra sidan av floden Umba, där vi tänkt köra norrut till staden Kirovsk. Skicket på vägen gick snabbt från dåligt till sämre till riktigt dåligt för att till slut övergå till det äventyrliga slaget – det var en riktig höjdare.

Vi fick flera gånger köra ner våra bilar genom mindre vattendrag, broarna hade helt enkelt rasat, andra gånger var det rejält lerigt. Fredrik fick vi rycka loss en gång men annars flöt det på, även om det inte var tal om några långa körsträckor per dag i den eländiga terrängen.

 

Väckarklockan ringde sex och vi blev direkt attackerade av hungriga myggor. Snabbt avverkades frukosten och vi satt i bilarna igen strax efter sju. Efter ett par timmars körning i en terräng fylld av potthål och djupa vattenhål hördes ett nytt ljud från Jockes bakfjädring.

En snabbkoll visade att den inre av de dubbla fjädrarna gått igenom sitt fäste, den var vi tvungna att ta bort direkt. Vi körde min bil med vinschen mot en stor tall, sedan backade Jocke upp mot samma träd. Mathias klättrade upp och satte en lyftstropp ordentligt runt trädet och via ett kastblock drog vi min vinschlina upp i trädet och sedan ner till Jockes bil. På så sätt kunde vi lyfta bakänden och ta bort fjädern.

Norr om Kirovsk skulle vi följa ett bergspass. Vi började med att köra på grusbädden uppför en bred fjällbäck, snabbt lämnade vi de sista buskarna och träden bakom oss och var uppe på ett kargt kalfjäll. Något vi inte hade räknat med var snön som låg kvar i stora mängder. Någon gång kunde vi köra igenom eller runt men på ett par ställen var vi tvingade att gräva gångar för hjulen, lägga ut sandstegar för ena hjulparet och sedan hänga på den övre sidan av bilarna för att tynga ner dem.

 

Innan vi var nere från fjället var det nästan kväll och väl vid sjön skulle vi ”bara” ta oss till rätt strand för att slå läger, vilket här betydde att vi behövde köra i vattnet längs med stränderna och även korsa vattnet mellan några öar. Med vatten upp till halva bildörren var man lite lagom nervös, att köra fast där hade inte varit roligt…

Hit hade Fredrik varit för några år sedan men valde då att ta större vägar upp till Murmansk. Nu skulle vi fortsätta i skogen och se hur långt vi kunde ta oss. Vi rullade vidare en kilometer längs en grusstrand innan vi vek in i skogen igen. Där möttes vi av lerhål, stenskravel, sjunkhål, rullstenar och flertalet vattenpassager där vi verkligen fick ratta bilarna rätt för att komma fram. Det blev arbete med både ryckstropp och vinsch flera gånger innan vi kom fram till en sjö för lunch.

Mätta i magen började vi leta efter en väg genom sjön men snösmältningen hade gjort att vattennivån var alldeles för hög för fortsatt framfart. Vi fick helt enkelt vända och hitta en annan väg. Efter en halvtimmes genomgång av olika kartor var vi på väg, målet var att hinna till Murmansk och ta in på hotell.

Efter en vända ner i ett stort hål ropade Jocke på radion att styrningen i hans Patrol kändes konstig. En snabb inspektion visade att styrstaget blivit lätt bananformat, vilket behövde åtgärdas innan vidare färd. Återigen tog vi min vinsch för att dra staget åt ett håll samtidigt som vi med en domkraft pressade staget uppåt, man får försöka fixa problem med de verktyg som finns till hands.

 

Kartan visade nu att vi bara hade ett par kilometer kvar till en större väg. Då dök en ny älv upp framför oss, vägen passerade genom vad som kan beskrivas som en större fors. Fredrik körde först i det meterdjupa vattnet, det var precis att jag och John skulle klara oss utan snorkel. Vattentrycket var rejält, det fick bilen att tryckas i sidled varje gång man studsade till mot en sten på botten. Men alla kom över och snart var vi på asfalt igen. Vi passade på att fylla våra däck med mer luft för körning på asfaltvägar.

Några timmar senare kunde vi rulla in i Murmansk med bilarna, vi såg nog lagom härjade och smutsiga ut när vi parkerade framför ett hotell med en öppen parkering där vi tordes lämna bilarna. Mindre än 1 000 kronor för dubbelrum och parkering kändes rimligt och det var skönt med en riktig dusch för första gången på en vecka.

Hemresan gick via Kirkenes i Norge, genom Finland och in i Sverige igen i Pajala. Ett underbart äventyr på 320 mil var till ända och det finns redan nya planer för framtiden!

BILA I RYSSLAND

 För att få ta med bilen in i Ryssland behöver man ha två papper med sig.

1. Den blå delen av registreringsbeviset.

2. Ett grönt kort för bilen. Det beställs via försäkringsbolaget. Namn på alla förare ska anges till försäkringsbolaget och ska stå med på det gröna kortet.

Det är också krav på bilbrandsläckare i Ryssland.

 

Visum krävs för att komma in i Ryssland. Det går att söka via ryska ambassaden men till den här resan valde vi att söka via företaget Rysslandsresor, det kostar lite mer men företaget tar hand om all administration. Visum för en månad kostar strax under 2 000 kronor per person, det går bra att skicka flera personers ansökningar samtidigt för att spara lite fraktkostnad. Vad som behövs är ett intyg som påvisar att man har gällande reseförsäkring, ring ditt försäkringsbolag och be om ett ”rysslandsintyg” så vet de vad du är ute efter.

Taggar: Resor

Planeringen för resan hade pågått i ungefär ett år, vi skulle korsa Kolahalvön offroad under en vecka. Kartor hade studerats, visum hade sökts och mycket tid hade gått åt till att förbereda bilarna, två Jeep Wrangler från Umeå och två Nissan Patrol från Örnsköldsvik.

Resan arrangerades av Fredrik Karlsson, som organiserar resor via sitt företag 4x4 Travels. Han hade tidigare varit och kört offroad på Kolahalvön och testat en del av sträckningen.

Men åter till tullen i Salla. För att få köra offroad behövde vi först ta oss in i Ryssland. Efter lite efterforskningar fick vi reda på att tullen 20 mil söderut i Kuusamo skulle vara öppen även för svenskar. Kvällen var nu sen och natten tillbringades på ett finskt kalhygge istället för i Ryssland.

Strax efter åtta följande morgon var vi på plats i tullen och 30 minuter senare rullade vi in i Ryssland, eller vi kom i alla fall 50 meter innan nästa passkontroll, men sedan kunde vi åka vidare.

Grusvägen var allt annat än bra och efter bara en kilometer stannade vi och släppte ut lite luft ur våra stora däck för att göra resan behagligare.

Vi passerade st

Är du tidningsprenumerant? Skapa din digitala inloggning.

Registrera
Digital prenumeration
Läs allt – Testa för endast 19 kr!

Det här är en del av vårt premium-innehåll. För att läsa vidare behöver du starta en prenumeration eller logga in ifall du redan har ett konto. ✅ Tillgång till alla artiklar ✅ Digital tidning ingår ✅ Exklusivt nyhetsbrev

Läs mer

Hej!

Vi har förståelse för att du använder adblocker, men hoppas att du kan stänga av den för vår sajt. Annonser är en förutsättning för att vi ska kunna fortsätta att driva sajten.