Bild
Nästa artikel
Byggd för att stoppa ryssen och länge oåtkomlig, men nu går det bra att besöka Bodens fästning.
Byggd för att stoppa ryssen och länge oåtkomlig, men nu går det bra att besöka Bodens fästning.

I Boden på iskallt uppdrag

Resa

Bodens fästning var hemligstämplad ända in på 90-talet. Vi åkte dit för att se vad som var så hemligt – och blev misstänkta för att spionera.

Sveriges största och en gång hemligaste försvarsanläggning kommer på tal varje julafton. Det ser Karl-Bertil Jonsson till i den traditionella filmen när han ger byrådirektörens julklapp, en tändstickstavla av Bodens fästning, till en fattig.

– Det var förbanne mej det finaste jag hört sen jag konfirmerades, brister byrådirektören ut när han får höra om tilltaget.

– Tack ska du ha, min gosse, för att vi slapp Bodens fästning!

Det är ett känt begrepp – men exakt vad vi kan vänta oss av den riktiga fästningen vet vi inte riktigt.

Resan mot garnisonstaden vid Luleälven går längs väg 97. Som mycket annat är vägen präglad av Bodens militärhistoria. Utländska medborgare fick använda vägen för ”direkt genomfart”, som det hette på skyltarna, men att stanna i staden var förbjudet ända in på 90-talet.

För att få lite sammanhang börjar vi med att besöka Försvarsmuseum, som tagit en av försvarets gamla gympasalar och en kasern i besittning. Museipedagogen Helena Svanberg berättar att besökarna har olika bilder av Bodens fästning.

– Vissa ser framför sig en medeltida borg med murar, tinnar och torn. Men så är det ju inte riktigt, säger hon och visar en modell av anläggningen.

Fästningen är anlagd på fem berg som ligger i en två och en halv mil stor cirkel runt staden. I bergen har fem fort sprängts in och däremellan har en linje dragits med över tusen skyttevärn, bunkrar, flankbatterier och andra mindre besättningar.


Riksdagen beslutade om bygget 1897 och tanken var att fästningen skulle bli kärnan i försvaret av Norrland. Här skulle ryssen stoppas och järnvägen skyddas.

”Med Boden kommer Norrbotten att stå eller falla”, slogs fast i ett yttrande.

Länge visste inte ens bodensarna vad som fanns uppe på bergen. Att komma nära fästningen var strängt förbjudet.

– Skulle man plocka bär i skogarna var man tvungen att ansöka om papper, berättar Helena Svanberg.

 

Med tanke på hemlighetsmakeriet känns det lite overkligt att köra in i vallgraven vid Rödbergsfortet och glänta på ståldörren – utan att bli arresterad.

Fortet har blivit kulturminne och turistmål. Förra året kom 6 000 besökare hit.

Vad skulle Fritiof Enbom, dömd till livstids straffarbete för spioneri mot fästningen, säga om det?

Sally Sundbom, som arbetat i försvaret i hela sitt yrkesliv och nu driver besöksverksamheten, visar runt i berggångarna.

Fortet är bevarat i originalskick. En rad av handfat med kallvattenkranar kantar en av korridorerna, logementen är fyllda med bäddade våningssängar, och i förråden finns oöppnade kartonger med allt från gummipjäxor till kalsonger.

Numera finns bergvärme. Annat var det förr.

– Från första början fanns inte ens sängar. Det var hängmadrasser. Det fanns ingen belysning, ingen ventilation och ingen värme. Kanske några kaminer, säger Sally Sundbom och kastar ut frågan:

– Hur sjutton var det att leva här då?

Hur sjutton man kunde bygga en sådan här anläggning för hand och utan elektricitet är något annat vi funderar på. Slägga, spett och dynamit var redskapen som gällde.

Särskilt tunga transporter fick ske på vintern. Kanonerna, vars delar kunde väga 25 ton, drogs upp på släde av trettiotalet hästar.

Vi promenerar vidare och passerar kök, mässar och läkarmottagningen. Allt som kunde tänkas behövas fanns insprängt i berget.

– Man skulle kunna vara instängd i fortet i upp till två månader. Det var som ett eget lite samhälle, säger Sally Sundbom.

 

Snart kommer vi fram till stridsledningscentralen. Härifrån sköttes allt som hade med skjutningar att göra, gradskivor i olika storlekar användes för att räkna ut skottvinkeln. En skröna säger att kanonerna kunde nå ända till Luleå, tre mil bort. Halva den räckvidden ligger nog närmare sanningen.

Kanonerna kom aldrig till användning i skarpt läge, men Bodens fästning hade en avskräckande funktion, menar Helena Svanberg på Försvarsmuseum:

– En stor del till att vi inte blev indragna i andra världskriget, det var att fästningen fanns här. Det skulle ha kostat för mycket att anfalla oss.

På sommaren går det att titta närmare på pansarkupolerna och kanonerna på fortets tak, men så här mitt i vintern har dörren till ”hjässan” frusit fast. Utsikten lär vara storslagen, klara dagar ska det gå att se stålverket i Luleå.

Över tid moderniserades fästningen, men till slut gick det inte att komma ifrån det faktum att anläggningen var hopplöst omodern och orimligt dyr att hålla i drift.

Rödbergsfortet var det sista av de fem forten som utgick ur krigsorganisationen, vilket skedde med dunder och brak på nyårsafton 1997. Hela lagret av granater avfyrades under två timmar. Det var billigare än att förstöra ammunitionen.

Från midsommar till mitten av augusti ges dagliga visningar av fortet. Resten av året är det förbokade besök som gäller. Guiderna vet vad de pratar om, alla har jobbat eller jobbar inom försvaret.

Sally Sundbom berättar att många besökare brukar fråga om tändstickstavlan:

– Jag har försökt få tag på någon som kan göra en tändstickstavla, men ännu har jag inte lyckats. Det hade varit kul att sälja som en liten souvenir.

 

Till några av de andra platserna som ingår i Bodens fästning går det att ta sig på egen hand. En historisk karta, som går att skaffa på Försvarsmuseum, kan dock vara bra att ha som hjälp.

Området kring Pagla skidstadion, ”norra fronten”, är kanske mest intressant. Här finns bland annat basen för Bodens ballongvapen. Genom att sända upp avlånga ballonger på höjder upp till 1 000 meter kunde ballongsoldater hålla utkik i terrängen. Hallen där ballongerna parkerades, fyllda med vätgas, finns kvar i gott skick.

I samma avdelning som ballongvapnet ingick för övrigt brevduvor som kunde flyga mellan Boden och Kalix på dryga timmen.

Nära ballonghallen finns en bunker, en oansenlig byggnad bevuxen av träd på taket, som har en särskilt plats i radiohistorien. Det var härifrån som Sveriges första rundradiosändning genomfördes. Kuriosa är också att radiolegenden Sven Jerring var krigsplacerad här under världskrigen.

Havremagasinet är ett annat intressant besöksmål. Byggnaden har förvandlats från militärt spannmålslager till en av Sveriges största konsthallar.

Att ta sig till Degerbergsfortet, Mjösjöfortet och Gammelängsfortet går bra, men forten är sedan länge igenbommade. Södra Åbergsfortet är också på väg att tömmas och stängas för gott. Christer Bylund ansvarar för ”plomberingen”.

– Det är lite speciellt att stänga ned en sådan här anläggningen. Det är inte bara att vrida om strömbrytaren, säger han.

Allt material som finns kvar ska ut och sist av allt ska alla ingångar gjutas igen med halvmetertjocka betongväggar.

– När vi är klara ska ingen komma in här igen, säger Christer Bylund som räknar med att vara färdig med arbetet under våren.

 

Emellanåt hörs skottlossning från skogarna. Att det pågår en övning märks också på trafiken med militärfordon på Bodens gator. Vi Bilägares utsända kan inte låta bli att stanna vid Hedenbron för att fotografera några av de passerande fordonen för att använda en bild i det här reportaget. Men fotograferingen går inte obemärkt förbi.

Snart anländer en bil med militär registreringsskylt. En uniformerad man med tre stjärnor på kragen, kaptensgrad, kliver ur och presenterar sig som vakthavande befäl. Han ber om legitimation och frågar varför vi fotograferar.

Förklaringen att vi gör reportage går hem. Han säger att det inte finns något fotoförbud i Boden, förutom vid skyltade skyddsobjekt, han ville bara kontrollera vad vi sysslade med.

Gott så – men historien slutar inte där.

Några dagar senare blir Vi Bilägares reporter uppringd av Försvarsmakten. Det gäller en rapport om fotografering av den militära verksamheten i Boden, förklarar personen som ringer:

– Vi vill kontrollera det här så att ingen spionerar på oss.

Om bilden på stridsvagnen här ovanför är spioneri så får väl så vara fallet.

Taggar: Resor

Sveriges största och en gång hemligaste försvarsanläggning kommer på tal varje julafton. Det ser Karl-Bertil Jonsson till i den traditionella filmen när han ger byrådirektörens julklapp, en tändstickstavla av Bodens fästning, till en fattig.

– Det var förbanne mej det finaste jag hört sen jag konfirmerades, brister byrådirektören ut när han får höra om tilltaget.

– Tack ska du ha, min gosse, för att vi slapp Bodens fästning!

Det är ett känt begrepp – men exakt vad vi kan vänta oss av den riktiga fästningen vet vi inte riktigt.

Resan mot garnisonstaden vid Luleälven går längs väg 97. Som mycket annat är vägen präglad av Bodens militärhistoria. Utländska medborgare fick använda vägen för ”direkt genomfart”, som det hette på skyltarna, men att stanna i staden var förbjudet ända in på 90-talet.

För att få lite sammanhang börjar vi med att besöka Försvarsmuseum, som tagit en av försvarets gamla gympasalar och en kasern i besittning. Museipedagogen Helena Svanberg berättar att besökarna har olika bilder av Bodens fästning.

– Vissa ser framför sig en medeltida borg med murar, tinnar och to

Är du tidningsprenumerant? Skapa din digitala inloggning.

Registrera
Digital prenumeration
Läs allt – Testa för endast 19 kr!

Det här är en del av vårt premium-innehåll. För att läsa vidare behöver du starta en prenumeration eller logga in ifall du redan har ett konto. ✅ Tillgång till alla artiklar ✅ Digital tidning ingår ✅ Exklusivt nyhetsbrev

Läs mer

15

Så många år tog det att bygga Bodens fästning. 1916 stod anläggningen färdig.

Hej!

Vi har förståelse för att du använder adblocker, men hoppas att du kan stänga av den för vår sajt. Annonser är en förutsättning för att vi ska kunna fortsätta att driva sajten.