Södra Holland - där havet är både vän och fiende

Det luktar tång, salt och tjära nere i Yersekes hamn. Den är en liten stad och till en början är det svårt att förstå hur enormt stor hamnen är. Efter en 20 minuter lång promenad är jag äntligen framme vid målet, Yersekes musselauktion. Då har jag hunnit passera en frestande butik som säljer ostron och musslor som kunderna själva får öppna. Ett par hundra meter längre ut i hamnen ligger en servering där gästerna kan överlåta ostronöppnandet till krögaren.

Trots att hundratals fiskebåtar ägnar sig åt musselfiske så är Yerseke en hamn med förvånansvärt rent vatten. Hamnbassängen är en populär badplats för traktens ungdomar som strömhoppar från kajerna.

Allra längst ut i hamnen ligger auktionshallen. Det är en oansenlig byggnad strax intill en kaj där musseltrålarna ligger på kö för att få sin last examinerad.

Den som eventuellt känner oro för att äta musslor blir nog lugnad efter att ha studerat hur musselkontrollen går till. De stora musselbåtarna lägger till vid en flytbrygga och tjänstemännen skyndar ombord för att mäta hur många kubikmeter musslor som finns i lastrummet. En lång sticka förs ner i musselberget och sen mäter man även längd och bredd på lasten. Sen startar en grävskopa som vänder upp musslor från botten av lastrummet. Därifrån fyller man en rostfri spann med musslor och en assistent småspringer till laboratoriet 50 meter bort.

När assistenten kommer in i lokalen vänds all uppmärksamhet mot honom. Tre personer tar hand om spannen, snabbkokar musslorna och via ett löpande band hamnar de hos slutkontrollen. Där skär man ut en liten del av varje mussla och besiktigar den.

På andra sidan disken står uppköparna som följer den smått gåtfulla proceduren. En spanjor avslöjar att den stora hemligheten är hur stor procent musselkött det finns i varje last. Han pekar på en griffeltavla och kommenterar att dagens snitt ligger på 25 procent musselkött av den totala vikten. I augusti- september handlar det om 30-35 procent musselkött och då ligger också priserna i topp.

Musslor är Zeelands viktigaste exportvara och lastbilarna med färska blåmusslor går i huvudsak till två städer, Bryssel och Paris. Totalt tar dessa två städer hand om 70 procent av den årliga produktionen.

Musslorna odlas i Oosterschelde, den långa vik som skär rakt in i Zeeland. Längst in i viken ligger musselhamnarna. I Bergen op Zoom håller man sig till och med falkar och falkonerare som har till uppgift att hålla måsarna borta från odlingarna.

Blåmusslor har ett stort ekonomiskt värde för hela Zeeland. Trots den stora exporten stannar mycket av musslorna på Zeeland och lokala restauranger är suveräna på att tillaga läckerheterna. En stor gryta med ångande musslor kostar mellan 150 och 200 kronor. Varje krog har sitt eget recept som man svartsjukt bevakar. I Philippine längst i söder skakar man bara på huvudet när gästerna vill låna recepten. Ett leende och ett bestämt "Det är hemligt" blir alltid svaret. På en av de bästa restaurangerna tycker jag mig ana att kocken använder såväl lök som finhackad potatis i fonden.

Orten Philippine har rykte om sig att vara den plats där man kan äta de bästa musslorna i Zeeland. Varje kvarter har sin krog och varje krog har sitt recept, sina såser och sina pommes frites. Philippines ekonomi bygger helt på att turisterna väljer att äta musslor just här under den sex månader långa säsongen. Samma dag som jag besöker staden har en av de större restaurangerna brunnit ner och övriga krögare visar sin sympati med den drabbade familjen.

-Det är en katastrof. Det är ju nu under sommaren och hösten som vi har våra inkomster.

Trots att Philippines musslor håller toppklass så smakar det nästan lika bra överallt på Zeeland.  Inte minst i Zierikzee på Duiveland. Det är en av Hollands vackraste städer, grundad redan på 800-talet. Den som kommer med bil måste först passerar några moderna och tråkiga förorter innan man är framme vid målet, den gamla stadskärnan. Guldåldern var 1300-talet då staden handlade med Hansan och invånarna blev stormrika. Det tog slut på 1500-talet då spanjorerna använde ebben att vandra över till Duiveland och ockupera Zierikzee. I våra dagar upplever staden en guldålder med många turister som söker sig till uteserveringarna och de ångande musselgrytorna.

I staden ligger också ett sjöfartsmuseum och det finns möjligheter att följa med båtturer ut på Oostschelde.

Zeelands många småöar är som gjorda för dagsutflykter. Det är aldrig långt till nästa ort och ute vid kusten ligger badstränderna på rad. Det är lite si och så med skyltningen och en detaljerad karta rekommenderas!

Sol, vind och vatten är en ganska träffande beskrivning av Zeeland, de före detta öar som holländarna förvandlat till halvöar och byggt ihop med hjälp av dammar, skyddsvallar och broar. Stora floder som Rehn, Maas, Waal och Schelde rinner ut i Nordsjön just här och landskapet är i hög grad format av människan. Redan på 600-talet började befolkningen gräva diken för att skydda sig mot Nordsjön. Området har drabbats av nära 600 översvämningar, den värsta 1421 då 72 byar försvann och över 100 000 omkom.

Men det var först vid den senaste svåra översvämningen 1953 som man beslöt att på allvar ta upp kampen mot naturen och flodvågorna. Då dog över 1800 människor och de holländska myndigheterna beslöt sig att bygga en vall mot havet. Fem stora fördämningar med sidodammar och stormflodsskydd skulle lösa problemet en gång för alla.

Deltaprojektet som var klart 1996 har kostat mångmiljardbelopp och förändrat hela regionen, både geografiskt och ekonomiskt. Till en början var avsikten att göra hela området till en insjö men hänsynen till miljön fick till följd att man behöll en öppning mot Nordsjön mellan öarna Noord. Beeveland och Schouwen-Duiveland. Där byggde man istället Oosteschelde Stormvloedkering som normalt står öppet men som kan stängas om en ny stormflod skulle komma. Med modern teknik kommer flodvarningarna så tidigt att det finns gott om tid att stänga barriärerna mot Nordsjön.

Mitt på fördämingen ligger Neeltje Jans, en konstgjord ö, där besökarna på Delta Expo kan lära sig det mesta om flodvågor, sälar, ekologi och sandslott. Holländska konstnärer får på sommaren i uppdrag att bygga skulpturer och sandslott inne på utställningsområdet. Sommaren 2005 överträffade de sig själva och utställningen drog nästan mer folk än flodvågsmuseet. Delta Expo, granne med Nordsjön, är en heldagsupplevelse och i biljettpriset ingår också en båtresa på Oosterschelde där man med lite tur kan se några av de få sälar som finns kvar. Betydligt talrikare är strandskatorna och storskarvarna, De vackra skedstorkarna har också blivit vanligare på senare år, kanske på grund av det nya landskapet.

Trots att zeeländarna fått lära sig leva i fruktan för en ny flodvåg så är många av områdets städer små idyller där man kan få för sig att inget har hänt på många sekler. Det gäller till exxempel Middelburg,  huvudstaden på Zeeland.. På 1400-talet hade staden importmonopol på kryddor och siden och kunde till och med konkurrera med Brügge.  Det stora rådhuset, ett av Hollands vackraste, är ett minne från de goda åren.

Numera är Middelburg en sömnig småstad där holländska och belgiska turister trängs på uteserveringarna. Det är ingen billig stad och dubbelrummet för 95 euro på Grand Hotel du Commerce är så litet att det knappt finns plats för två sängar…

Tyska ockupationstrupperna förstörde Middelburgs stadskärna 1940 men det mesta är återuppbyggt och s e r gammalt ut. Från Lange Jan, det 87 meter höga kyrktornet, kan man spana ut över småstaden som har 45 000 invånare. Sommarens höjdpunkt är hästtävlingarna mitt i gamla stan där oerhört skickliga ryttare hanterar sina arbetshästar som om de vore arabiska fullblod.

Det är ont om korvkiosker i Zeelands småstäder men desto vanligare med sillkiosker. Där kan man köpa milt saltade sillar som serveras med rå lök, inlagda rollmops eller ostron. Sillen äter man med fingrarna och ostronen serveras på en papptallrik med en plastgaffel. Enkelt och vidunderligt gott.

På restaurang De Mug (Vlasmarkt 54) smakar det också gott men priserna är också därefter. "Muggen" är nog Middelburgs trevligaste krog och känd för sin stora öllista. Framför allt serverar man många ovanliga belgiska varianter av trappistöl. Hovmästaren hjälper gärna till att kombinera intressanta ölsorter med De Mugs maträtter. Ett mörkt belgisk öl till lättstekt tonfisk visar sig passa bra.. Krogen serverar inte musslor i juli men hovmästaren har en förklaring..

-Vi börjar först i augusti, Då är dom mycket fetare och godare.

De verkliga experterna brukar till och med vänta till slutet av året. Då är musslorna som allra bäst enligt en del kännare.

Jazz Eetcafé  Desafinado (Koorkerstraat 1) är ett  annat alternativ när det är fullt på De Mug. Allra helst på onsdagar då ställer lockar med live-jazz på bottenvåningen.

I Middelburg är det marknad på torsdagar, i Goes längre österut på tisdagar. Det räcker att besöka en marknad eftersom torghandlarna är ett turnerande sällskap som säljer ungefär samma saker på alla ställen. De försäljare klädda i folkdräkter som guideböckerna  berättar om ser man inte på så många platser. Jo, på en liten sidogata i Middelburg hittar jag äntligen några veteraner i folkdräkt som säljer honung. Männen är klädda helt i svarta dräkter med silverknappar och kvinnorna har färgglada kläder och en hätta med guldpynt.

Avstånden på Zeeland är små och det går snabbt att ta sig runt både med bil eller cykel. Cyklisterna har oftast egna vägbanor och det platta landskapet gör att det går att hoja långt om man inte har motvind. I varje stad kan man hitta butiker som hyr ut cyklar oftast ligger de vid järnvägsstationen. Där kan man också köpa de speciella cykelkartor som tipsar om alla småvägar på Zeeland.

De dagliga växlingarna mellan ebb och flod gör det extra intressant att åka längs kusterna. Vid ebb kan man se stora skaror av människor som vandrar rakt ut på ebbstränderna med spadar i händerna. De flesta är sportfiskare som gräver efter agn (sjöorm).

Idag är Zeeland framför allt ett populärt semestermål för holländare och belgare. De flesta kommer till Walcheren där badstränderna och campingområdena ligger längs hela kusten.  Den som åker från Vlissingen västerut behöver inte leta länge efter en badstrand. Populärast är Domburg mitt på Zeelands Riviera. Dit har turisterna kommit i över hundra år och hotellen ligger vägg i vägg. En gång i tiden fanns en konstnärskoloni i Domburg med Piet Mondrian som den mest berömde medlemmen.

Allra vackrast är nog stränderna på morgnarna innan badgästerna har vaknat. När havet drar sig tillbaka lämnar den ett brett band av småsnäckor med skal i alla tänkbara färger. Bättre souvenirer får man leta efter.

Sol, vind och vatten är alltid närvarande på Zeelands stränder och det gäller att vara förberedd för vädrets växlingar. Många soldyrkare har slagit upp små tält för att skydda sig mot sol och vind. Och skulle det bli för tråkigt kan man ju göra som några tyska turister. Förse sig med en metalldetektor och börjat leta mynt i sanden.

Men när jag tänker efter så finns nog Zeelands skatter på annat håll. I de ångande musselgrytorna, på de snirkliga småvägarna och i de medeltida stadskärnorna.

(Reportaget publicerades i Vi Bilägare nr 12/2005)
Mer information på Zeelands hemsida: www.vvv.zeeland.nl