Nästa artikel
"Jag har aldrig lockats av farten"
Reportage

"Jag har aldrig lockats av farten"

Publicerad 21 juli 2008 (uppdaterad 21 september 2010)
Ingen svensk har någonsin åkt fortare på fyra hjul på bana där det svänger. Med segern i Indy 500 och med hastigheter över 400 km/tim skrev Kenny Bräck in sig i racinghistorien. Men respekten för farten finns fortfarande.
 - Jag har egentligen aldrig lockats av fartens tjusning, berättar han i en intervju med Vi Bilägare.



När Kenny Bräck pratar i egen sak avlivar han myten om att det skulle vara själva fartkänslan som ger den stora adrenalinkicken.



- Nej, det är mer känslan av att försöka köra skiten ur alla andra. Och
det gäller oavsett vilka bilklasser eller hastigheter det handlar om.



Kenny Bräck har stor respekt för farten. Det måste en man ha som
mirakulöst överlevt en krasch i 350 km/tim. TV-bilderna från
racingovalen i Texas hösten 2003 framkallar rysningar än i dag; när
Kenny virvlade runt i den enda hela del av bilen som var intakt, den
lilla kolfiberstarka monococquen.



Kenny medger att det aldrig var någon riktig lustupplevelse att köra i
de farter som Indy-racingen handlar om, speciellt när det gällde kvalet
till Indy 500.



- Det var inte roligt att åka ut ur depån med kalla däck på
Indianapolisbanan och veta att du i princip måste ha bottengas genom
kurva tre och fyra för att få upp bilen i toppfart inför start- och
målrakan. Man vet inte vad man har under sig när man blåser in i 400
mellan två stenmurar, man vet inte till hundra procent att bilen sitter
där den ska. Då finns där en olustkänsla ända in i själen. Men släpper
du gasen vet du också att det är kört, då har man bara en plats mitt i
fältet. Det är den största utmaning som jag har upplevt.


"Hände inte mycket i Ferrari"

När Kenny var som mest aktiv i Indy-racingen 1997-2003 hade han helt anpassat sig till de farter som gällde.



- Jag minns att jag under den tiden också testkörde potenta sportvagnar
som Ferrari och Porsche och tyckte att det inte hände speciellt mycket
när jag trampade på gasen. Jag hade blivit fartblind.



- Jag kan inte påstå att jag funderade så mycket över själva farten. En
människa måste vänja sig vid olika situationer, och om man inte vänjer
sig har man inte där att göra. Jag tänkte inte så mycket på om det var
riskfyllt eller roligt att köra, det skojiga för mig var att jag kunde
vara med och fightas med de allra bästa. Efter loppen, när kroppen var
fysiskt och psykiskt dränerad, kändes det gott att bara lusa fram i den
vanliga trafiken.



Kennys förmåga att köra fortare än alla andra hänger samman med hans fingertoppskänsla för var materialets maxkapacitet ligger.



- Jag känner direkt om väggreppet inte är tillräckligt bra. Att gå över
gränsen för vad en bil klarar av eller att köra fortare än sin egen
kapacitet är farligt, men den spärren har jag med mig till och med in i
sömnen.



Efter sin sensationella och uppmärksammade comeback i Indy 500 i maj
2005 - efter 19 månaders sjukhusvistelse och rehabilitering - bestämde
sig Kenny för att sluta för gott.



- Det kändes helrätt då, jag upplevde att jag inte ville försaka min
dotters uppväxt. Jag och min hustru Anita pratade sedan om hur mycket
tid vi skulle få tillsammans, men det har ju fullständigt gått åt
helsicke. Förra året var jag mer upptagen än någonsin, det gick nästan
dygnet runt med skivinspelningar, TV-program och racingengagemanget med
Marcus Ericsson.



Suget har återuppstått


Kenny kunde således inte hålla sig från racingbanan någon längre tid.
Under de senaste åren har han varit mentor åt landets nya racinglöfte
Marcus Ericsson som nu tävlar i det brittiska Formel 3-mästerskapet.
Och med racingmiljön inpå sig har suget att åter sätta sig i en riktig
tävlingsbil återuppstått.



- Jag vet att jag fortfarande kan köra fort, säger Kenny, och då syftar
han inte på när han för ett halvår sedan blev av med körkortet efter en
för snabb framfart mitt i natten på motorvägen utanför Ã-rebro.



Kenny kör fortfarande tävlingsbilar i alla dess former när tillfälle
ges, allt ifrån små gocarts till formelbilar. Och lika lite som förr
vill Kenny bli slagen.



- Janne "Flash" Nilsson och jag kan köra slalomprov och liknade, men
jag är alltid snabbare, skrattar Kenny. Men frågar du honom får du
säkert höra annat. Jag kan inte heller låta lillkillen Marcus köra
fortare än mig när vi tränar med rallybilar på isbana.



Kenny träffade sina gamla kollegor när han följde Indy 500 i våras, och då kom tävlingslusten över honom igen.



- Ja, så var det. Men när jag kom hem insåg jag vilka fysiska och
mentala ansträngningar som krävs för att göra comeback på den nivån.
Däremot kan jag mycket väl tänka mig att köra sportvagnslopp som
Daytona eller Le Mans där man delar på körpassen. Just detta att kunna
diskutera med sina närmaste förarkollegor om bilens inställningar och
utvecklingsmöjligheter skulle bli en helt ny grej för mig. Det känns
som en lagom stor utmaning.



Kenny får ständigt förfrågningar från hela världen om att köra i olika
bilklasser, men om en comeback ska ske ska det kännas rätt.



- Om jag ska vara med måste jag känna att jag har chans att vinna. Men
då måste jag också bygga upp mer av både styrka och kondition på gymmet.



Passionerad gitarrist


Efter otaliga operationer är hans rörelseförmåga densamma som före
kraschen. Kenny säger själv att han fysiskt kan göra samma saker som
tidigare.



- Det är som att ha bucklat skärmen på sin nya bil, efter spackling och
lackering ser den ut som ny igen. Men den känns annorlunda.



Efter comebacken i Indy 500, som många trodde var slutpunkten på
racingkarriären, har Kenny under de senaste åren fått tillfälle att
ägna sig åt gitarrspelandet, en passion som funnits med sedan
tonårstiden. Kennys band Brack har släppt skivor och själv har han
spelat med storheter som Howie Dourough i Backstreet Boys, Michael
Anthony i Van Halen, Ed King från före detta Lynyrd Skynyrd och här
hemma med Sven-Ingvars.



- Att skriva låtar och komma på egna riff är som att köra racerbil. Med
bilen måste du skapa inställningar som passar din körstil och med
musiken är det samma kreativa arbete som krävs. När jag skrev Today
Forever tillägnade jag den min dotter Karma. 
Testvinnaren - vettigaste valet

1. Nya Opel Crossland X är smart byggd, rymlig, körsäker, flexibel och hyfsat vettigt prissatt. Den har, kort sagt, mycket av det man kan begära av en familjebil i det kompakta formatet. I konkurrens med Renault Captur och SsangYong Tivoli var testlaget helt enigt om att Opeln är det vettigaste valet. Men den är inte helt utan brister och det som irriterar mest är det höga däckbullret och den onödigt stumma fjädringskomforten. Där finns lite att fila på. Crossland X har dessutom ännu inte krocktestats av Euro NCAP. Ett misslyckande där skulle givetvis peta ned den från tronen i det här testet.

2. Nyligen uppdaterade Renault Captur har testets bekvämaste fjädring och bästa ljudkomfort. Även rostskyddet är på topp, men kvalitetskänslan är bara sisådär   och säkerhetsutrustningen har klara brister. Autobroms saknas helt, det finns inte ens som tillval.

3. Testets uddabil SsangYong Tivoli känns överraskande välbyggd och lockar med fräck framtoning och generös standardutrustning. Men drivlinan är en smärre katastrof, bränsletörsten stor, bromsarna klena och ägarekonomin skral. Det blir tummen ned!

 

Kommentar av Tommy Wahlström, testförare: Opel Crossland X är modernast och vinner därför i mina ögon, men det är en väldigt knapp seger. Opel tappar poäng på grund av den höga bullernivån. Renault Captur är betydligt bekvämare men faller på avsaknaden av autobroms, rangligt kvalitetsintryck och knepig körställning. SsangYong Tivoli är hopplöst sist. Sätt i ny motor och växellåda, städa upp i interiören och sänk priset med 50 000 kr så kan vi prata sen!

Kommentar av Mikael Schultz, testledare: Egentligen är det ingen av de tre testbilarna som träffar mitt hjärta. Opel är för stötig och bullrig, Renault för plastig och dåligt säkerhetsutrustad och SsangYong för seg och törstig. Men måste jag absolut välja så får det blir Crossland X. Den är trots allt smartast byggd, säkrast att köra och känns modernast. Synd bara att fransmännen inte fick lite mer att säga till om när det gäller åkkomforten...

Ämnen i artikeln

Kommentarer

Missa inget från Vi Bilägare

Genom att anmäla dig godkänner du OK-förlagets personuppgiftspolicy.