Bild
Nästa artikel

FRÅN GLOBEN TILL EIFFELTORNET

PROJEKT 205:

Jag åkte till Paris och blev störtförälskad i en 20-årig fransyska. Tycke uppstod i och för sig redan i maj vid vårt första möte i Skåne, men resan till Frankrike blev avgörande: det är vi två tills rosten skiljer oss åt.

Vi Bilägares Peugeot 205 Junior -89 har fått bekänna färg när det gäller  acceleration,  broms,  undanmanöver, ljud, ljus, rostskydd. Men hur är den som långfärdsbil? Åkkomfort? Topphastighet? Bränsleförbrukning?  

Det finns bara ett sätt att räta ut dessa frågetecken, nämligen en långkörning Stockholm-Paris tur och retur. Fem dagar hade vi på oss, bilmekaniker Ingemar Brandt från Haga Bil&Lack i Ã-sterfärnebo, och jag. Startplatsen i Stockholm, Globen, var lika given som målet, Eiffeltornet, i Paris. Två spektakulära europeiska landmärken.

Färden gick längs E4 ner till Markaryd där vi svängde av mot Hässleholm för att via Brösarps backar nå Ravlunda Bränneri och Speedmuseet, ett självklart stopp för varje motorist. Nu dessutom kompletterat med en modelljärnväg som gör besöket än intressantare.
För er som inte varit där ännu: skynda på. Den sista september avvecklas museet.

Vidare från Ravlunda till Trelleborg och TT-Lines färja Peter Pan för transport till Travemünde. Just den här färjelinjen är en favorit när man ska vidare söderut på kontinenten. Färjan går klockan 22 men man får åka ombord redan 19.30 och kan äta i lugn och ro. Lagom till avgång är det dags att gå och lägga sig och vid 7.30 åker man i land utvilad och kan sträcka ut på Autobahn.

Nåja, "sträcka ut" är verkligen en sanning med modifikation. Vi valde A1 söder-ut via Hamburg och Bremen och det visade sig att den är föremål för omfattande upprustning. Följden är förstås många och långa köer.


Vi hade 14 timmar på oss att klara de 100 milen till Paris. Jag grejar lätt 125 mil på den tiden i Sverige. I Tyskland visade det sig snabbt vara en omöjlighet att ens snitta 90 km/tim.

Eftermiddagen blev extremt påfrestande med vägarbeten, köer, miljoner bilar och långtradare, gasen i botten, tvärnit, aggressioner, attacker i full fart bakifrån, hets, ilska, irritation. Ovanpå detta stekande sol, 37 grader varmt utomhus, över 50 grader i bilen, ingen AC och en kupéfläktmotor som lät som om den var en propellerflygmotor och varvade upp för att lyfta hela ekipaget mot skyarna.

Ett inferno

Det var kort sagt ett inferno och att ta ut den lilla Pegan på Autobahn kändes mer och mer som att släppa ut ett vitt litet offerlamm bland ylande hungriga vargar. BMW M5:or, Porsche GT-3:or, Maserati, AMG-Mersor, Audi RS8:or vrålade förbi i jakten på sekunder. 205:ans toppfart 150 km/tim var 100 för lite för att haka på fartvidundren men vi sågs vid nästa kö. Och nästa.

Det var nog där någonstans som de riktigt djupa och ömma känslorna för Pegan grundlades; en så tapper liten maskin går inte att motstå.
Marschfarten höll sig kring 120 km/tim i väntan på ett lämpligt tillfälle att utföra det planerade fullfartsprovet. Chansen kom när trafiken tillfälligt glesnade något.

Pelle i botten och hastighetsmätarnålen började stadigt röra sig åt höger, 140…145…150…155…161 km/tim! Fullfartsprovet kom av sig efter en titt i backspegeln; vi höll på att bli påkörda bak-ifrån och tvingades avbryta och styra åt sidan.

Enligt GPS hade vi toppat 156 km/tim i verklig fart men det var med lite medlut. På ett planare avsnitt kom vi senare som bäst upp i 152 km/tim verklig fart.   

Eiffeltornet...inte
Via Belgien nåddes Frankrike och vid åttatiden, 94 kilometer från Paris, skrek en av oss upphetsat:

- Eiffeltornet!

Några hundra meter senare passerade vi någon slags radiomast… Väldigt lik Eiffeltornet på långt avstånd får jag lov att säga till mitt försvar.

En timme senare dök verkligen Eiffeltor-net upp framför oss och med hjälp av GPS åkte vi raka vägen dit via den fullständigt kaotiska rondellen vid Triumfbågen.

Vi ställde upp Pegan på bron och riggade upp kameran på stativet för att ta bilden framför det vackert upplysta Eiffeltornet i kvällsmörkret. Plötsligt kom ett hundratal gatuförsäljare rusande mot oss i samlad tropp. Ingemar satt säkert inne i bilen och själv han jag precis greppa kameran och ta skydd bakom en lyktstolpe när månglarna skrikande lämnade templet i full fart.

Efter kom en polisbil. När poliserna fick syn på oss gav de upp jakten på gatuförsäljarna och stannade vid Pegan. Det visade sig att vi var lika olagliga där som säljarna.

- Här får ni inte stå. Flytta bilen omedelbart!

Jag talar inte franska men lyckades ändå göra klart för konstaplarna att detta handlade om ett viktigt svenskt-franskt samarbetsprojekt, pekade förklarande på både den svenska och den franska flaggan och utverkade 60 sekunder för bildtagning.

"Vilka kvinnor!"

Är man i Paris så ska man äta på en trottoarservering. Vi slog oss ner och strax satte sig en man vid bordet intill.  

- Mmmmm..! utbrast han upprepade gånger mellan tuggorna.

Verkade lovande; vi hade uppenbarligen av en slump hamnat på ett hak där de verkligen kunde laga god mat.

Men det var inte maten vår bordsgranne stönade så lyckligt över, utan alla damer som passerade.

- Jag är galen i kvinnor, förklarade han utan omsvep.

Vi berättade att vi var från en stor svensk biltidning och hade kört från Stockholm till Paris för att testa en gammal Peugeot 205.

- Sverige…mmmm, vilka kvinnor!

Han var från Marocko men påminde starkt om en karaktär i Fellini-filmen Amarcord.

Inte förhandlingsbart

Morgonen efter, dags för bildtagning framför Eiffeltornet i dagsljus. Solen tittade fram men från fel håll för fotografering. Eftersom själva Eiffeltornet är svårflyttat var enda alternativet att ställa Pegan på en plats där solen låg på från rätt håll. Problemet var att den platsen var bilfri.

En polisbil med tre poliser ingav hopp om specialtillstånd men den kvinnliga polisen i baksätet vinkade avvärjande, no, no, hon talade inte engelska.

- Han kan, sa hon och pekade på kollegan i framsätet.

Och visst, han talade engelska - vart tionde ord och med en så stark fransk accent att det var obegripligt varannan gång. Men budskapet gick inte att ta miste på: här får ni inte stå och den här gången var det inte förhandlingsbart.

Vi hittade en annan bro en bit bort och fick med både bil och torn på samma bild.

Återtåget mot Sverige inleddes och fyra mil utanför Paris fick bilmekaniker Brandt nog av den tjutande kupéfläkten. En sprayburk med kedjevax för motorcyklar inhandlades, fläkten demonterades och fick sig en rejäl dusch av krypfettet.

Sen blev det tyst - till nästa dag. Det är bara att ge sig, lagren är slut och en utbytesfläkt är beställd.

Resan hem gick via Luxemburg, ett litet land med låga bränslepriser. Köerna ringlade långa på bensinstationerna och förklaringen stod att läsa på en digital tavla: 95-oktanig blyfri bensin kostade 1,084 euro, 10,93 kronor litern.
Vi åkte vidare och tankade på tyska sidan dagen efter. Pris: 1,404 euro, en skillnad på 3,22 kronor! På 50 liter gör det 161 kronor.

Inga kramar i trafiken

Lördag: 60 mil kvar till färjan i Travemünde. Mot bättre vetande hade vi valt A1 än en gång och de första 20 milen tog tre timmar, 70 km/tim i snitt på grund av tre stora vägarbeten. Mellan dessa vrålade tyska prestandabilar fram i en vild sekundjakt. Vi låg i omkörningsfil i 130 när en Audi rusade ikapp oss i långt över 200. Det gick inte att svänga in i högerfilen eftersom den långtradarkö vi höll på att ta oss förbi var så tät. Audin närmade sig hotfullt och bromsade in fem meter bakom Pegan.

Situationen var riktigt otäck och när vi äntligen kom åt sidan fick vi gester som var långt ifrån vänliga av Audiföraren. Krama varandra i trafiken - nä, det hade han aldrig övervägt.  

20-30 mil söder om Hamburg stannar vi och sträcker på oss. Två unga tjejer i en fullpackad grön, tyskregistrerad, Opel Astra ska just fortsätta sin resa. De tittar på Pegan, dekalerna och flaggorna. Det skulle inte vara den enda gången på den här resan.

Några timmar senare når vi färjeläget i Travemünde i god tid före avgång mot Trelleborg. En halvtimme efter oss rullar flickorna i den gröna Astran in till incheckning.

Utomordentligt duglig
Söndag: Landstigning i Trelleborg och ut på motorvägen mot Malmö och Helsingborg med siktet inställt på Stockholm. Skillnaden mot Autobahn är total; här råder lugn och harmoni och det är glest med trafik. Blott Sverige svenska motorvägar har.

Kupéfläkten är det enda som stör friden. Lagren skulle behöva en ny dusch av sprayburken men det får vara.

Vi tankar i Skånes Fagerhult och bestämmer oss för att göra ett bränsletest. På de 24 milen till Ã-stgötaporten utanför Ã-deshög är farten jämn och aldrig högre än 99 km/tim. Mellan Jönköping och Brahehus blir vi omkörda av - just det, den gröna Astran.

Det går i 12,06 liter på OKQ8 vid Ã-stgötapor-ten. 0,5 liter/mil i snitt!
De resterande 25 milen till Stockholm blir en ren defilering och både bil och besättning går i mål i god form. Uppdraget är slutfört och slutomdömet för Peugeot 205 Junior som långfärdsbil kan bara bli ett: utomordentligt duglig.
Taggar: Reportage

Kommentarer

#1
Perzy
2009-09-30 14:23

Ja, det var ju en imponerande låg bränsleförbrukning. Men det låter inte så roligt att vara ett "vitt litet offerlamm" på autobahn...

#1
Erik R
2009-10-27 00:32

Hade en 205 cti för några år sen. Helt underbar bil, nog den bästa jag haft i många aspekter. Och jag har haft många nyare och oändligt dyrare bilar.. Den drog under 0,6 blandad körning, var absurt underhållande att köra och kunde frakta hela familjen i full storm.
Problemet var att jag fick en smygande känsla av att jag var säkrare på min motorcykel än i den bilen vid en krock. Men minnena finns kvar. Även min 7-åring frågar efter den ibland. Hon tycker inte alls pappas targa är lika bra.

Hej!

Vi har förståelse för att du använder adblocker, men hoppas att du kan stänga av den för vår sajt. Annonser är en förutsättning för att vi ska kunna fortsätta att driva sajten.