Bild
Nästa artikel
Bilradion, perfekt för den som vill göra sitt eget bullertest.
Bilradion, perfekt för den som vill göra sitt eget bullertest.

Bullertest: Så avslöjar du det ”elaka” bullret

Reportage

Stor andel lågfrekventa oljud är inte bara plågsamt för öronen utan också trafikfarligt tröttande. Med vår enkla metod kan du utan avancerad mätutrustning testa bullernivån i bilen.

Att avgöra hur starkt en bil bullrar i kupén när den körs på grov asfalt är ingen större konst. Det räcker med att lyssna, sedan vet man.

Betydligt svårare att bedöma är frekvenserna, det vill säga vilken tonhöjd bullret har. Det något som i högsta grad påverkat den totala ljudkomforten och särskilt illa är det om bilen alstrar höga nivåer av lågfrekventa oljud. De uppfattas som en entonigt dånande bullermatta, en typ av oväsen som inte bara är plågsamt för öronen utan också trafikfarligt tröttande.

För den som på egen hand vill göra ett försök att utröna mängden ”elaka” frekvenser i en bil kan vi tipsa om en enkel metod som varken kräver ljudmätare eller annan utrustning. Det räcker med en helt vanlig bilradio.

Så här går det till: Åk ut på en lands- eller motorväg med bullrig asfalt och sätt på ett talprogram, förslagsvis något ur P1:s tablå, eller en ljudbok. Öka därefter farten till den högsta tillåtna och skruva upp volymen så att du klart och tydligt uppfattar allt som sägs.

Stanna sedan så snart du kan utan att röra radions volymratt. Sitter du då i en bil som är full av lågfrekvent oväsen kommer du garanterat att bli chockad över hur mycket du tvingades skruva upp radion för att höra vad som sades.

För den som inför ett köp väljer mellan flera olika bilar är ”radiometoden” ett enkelt, men högst funktionellt, sätt att sortera ut de kandidater som har bäst ljudkomfort på grov asfalt. Det är bara att ge sig ut på samma sträcka och göra på samma sätt med alla bilar.

Den som har lägst radiovolym när du stannat är bäst. Mer komplicerat än så är det inte. Genom att lyssna på talprogram får du också reda på vilka bilar som bäst klarar samtal i kupén under bullriga körförhållanden. En nog så viktig egenskap; vem vill skrika för att kunna kommunicera mellan fram- och baksäte…

 

Den grova svenska asfalten; ljudkomfortens fiende nummer ett.
Den grova svenska asfalten; ljudkomfortens fiende nummer ett.

De farliga frekvenserna

Bilar låter inte bara olika högt. Även karaktären på ljudet skiljer sig åt och mest besvärande på grov asfalt är frekvenserna runt 100–250 Hz. Vi har specialgranskat hur testbilarna klarar bullret i det registret. 

För att analysera bullernivån i en bil räcker det inte med att mäta styrkan på ljudet. Minst lika viktigt är att väga in frekvenserna, tonhöjden, för att bedömningen för ska bli korrekt. Vissa ljud är extra elaka mot öronen och i vårt test, som gjordes på grov asfalt, är det lågfrekventa däckbullret det som stör mest.

Men det är inte bara irriterande, utan också allmänt tröttande och därmed trafikfarligt. Det finns alltså all anledning att göra en särskild granskning av hur bra testbilarna är på att hantera de lågfrekventa oljuden – och det är precis vad vi gjort. I diagrammen här nedan, som är hämtade från de båda ytterligheterna Mercedes S-klass och Mazda MX-5, framgår hur vi gått till väga.

Så här ser två av de cirka 200 ljudmätningar som gjordes under bullertestet ut i diagramform. Det vänstra visar testets tystaste bil, Mercedes S-klass, och det högra hör till den bullrigaste, Mazda MX-5. Båda är mätta vid 110 km/tim. Staplarna ger besked om ljudnivån vid olika frekvensområden och de rödmarkerade områdena visar bullret i det specialgranskade frekvensområdet 100–250 Hz. Det är där de monotont malande lågfrekventa oljuden finns.
Så här ser två av de cirka 200 ljudmätningar som gjordes under bullertestet ut i diagramform. Det vänstra visar testets tystaste bil, Mercedes S-klass, och det högra hör till den bullrigaste, Mazda MX-5. Båda är mätta vid 110 km/tim. Staplarna ger besked om ljudnivån vid olika frekvensområden och de rödmarkerade områdena visar bullret i det specialgranskade frekvensområdet 100–250 Hz. Det är där de monotont malande lågfrekventa oljuden finns.

Diagrammen i sin helhet visar bilarnas allmänna bullernivå över ett brett frekvensspektrum, medan de staplar som markerats med rött anger hur mycket bilarna väsnas i det känsliga området 100–250 Hz. Det är där en stor del av de malande lågfrekventa ljuden finns. I testet är bilarna genomgående rangordnade efter den allmänna ljudnivån. Men de lågfrekventa bullervärdena, som är logaritmiskt beräknade för att så mycket som möjligt likna hur örat uppfattar dem, anges alltid som ett viktigt komplement.  

Att oljud, typ däckmuller, kan vara en trafiksäkerhetsrisk beror i grunden på att det bildar en dovt malande ljudkuliss. Det är ett monotont oväsen som hjärnan har svårt att hantera, eftersom den är programmerad för att i alla lägen försöka hitta någon form av information i de ljud som omger oss. Problemet är att det lågfrekventa bullret inte innehåller en enda vettig upplysning.

Men det förstår inte hjärnan, som på ren instinkt försöker tränga igenom bullermattan i hopp om att kunna vaska fram några nyttiga ljud. Följden blir att föraren börjar känna sig dåsig. När hjärnan till slut ger upp sin jakt på information och istället börjar kämpa med att förtränga det störande bullret blir föraren ännu tröttare.

I det läget ökar risken för att somna bakom ratten påtagligt. Men även om den som kör bilen lyckas hålla sig vaken, påverkas både reaktionstider och uppmärksamhet negativt. Och det är förstås inte särskilt lyckat ute i trafiken.

 

Frekvensen, tonhöjden, mäts i Herz (Hz). Här listar vi frekvensområdena för några vanliga ljud:

20–80 Hz: Extremt lågfrekventa ljud som mer uppfattas som ett tryck mot örat än ett konkret ljud.
80–300 Hz: Ljud som av örat uppfattas som en dovt malande ljudkuliss.
300–3 000 Hz: Mänsklig röst vid vanligt tal.
3 000 Hz: Spädbarnskrik, den frekvens människan är mest känslig för.
10 000 Hz: Syrsor, den övre tonhöjdsgränsen för många äldre.
16 000–20 000 Hz: Övertoner, egentligen inte är hörbara men bidrar till att forma ljudbilden.

 

Ljudnivån mäts oftast i decibel(A), dB(A). Det är ett jämförmått i förhållande till örats hörtröskel som är 0 dB(A). Smärtgränsen går vid 120 dB(A) och en ökning med 10 dB(A) motsvarar i bilbuller-sammanhang en fördubbling av ljudnivån. Här redovisas styrkan på några vanliga ljud:

20 dB(A): Suset i en tyst skog.
60 dB(A): Normalt samtal.
80 dB(A): Tungt trafikerad väg.
90 dB(A): Bullrig verkstadsmiljö.
110–120 dB(A): Rockkonsert.
130 dB(A): Fyrverkeri.
140 dB(A): Startande jetplan.

Taggar: Reportage

Att avgöra hur starkt en bil bullrar i kupén när den körs på grov asfalt är ingen större konst. Det räcker med att lyssna, sedan vet man.

Betydligt svårare att bedöma är frekvenserna, det vill säga vilken tonhöjd bullret har. Det något som i högsta grad påverkat den totala ljudkomforten och särskilt illa är det om bilen alstrar höga nivåer av lågfrekventa oljud. De uppfattas som en entonigt dånande bullermatta, en typ av oväsen som inte bara är plågsamt för öronen utan också trafikfarligt tröttande.

För den som på egen hand vill göra ett försök att utröna mängden ”elaka” frekvenser i en bil kan vi tipsa om

Är du tidningsprenumerant? Skapa din digitala inloggning.

Registrera
Digital prenumeration
Läs allt – Testa en månad för 1 krona!

Det här är en del av vårt premium-innehåll. För att läsa vidare behöver du starta en prenumeration eller logga in ifall du redan har ett konto.

Läs mer

Hej!

Vi har förståelse för att du använder adblocker, men hoppas att du kan stänga av den för vår sajt. Annonser är en förutsättning för att vi ska kunna fortsätta att driva sajten.