Bild
Nästa artikel

Treåringen ska invigas i trafikens farligheter

Krönika

"Treåringen ska invigas i trafikens farliga verklighet så där har vi satt igång med lite varsamma instruktioner."

Idag i Skinnarviksparken, på väg hem med W från dagis: En bil kör plötsligt in på promenadvägen och jag, koleriskt lagd med millimeterkort stubin, stelnar till och mitt synfält smalnar av till en knapp cirkel runt bilen. Nu jäv... men jag hinner inte springa fram, den tvärnitar redan efter tio meter, kör ut på gräsmattan, vänder och backar rakt in i en parkbänk så att brädorna lossnar. Bilen stannar och ut hoppar två unga tjejer som springer runt för att kolla att inget hänt med lacken på pappas (antar jag) V70.

När de står där och tittar på bakluckan börjar bilen rulla, eftersom de klev ur utan att dra åt handbromsen, och den drar rakt ut i gatan och in i järnstaketet på andra sidan. Flickorna skriker, som bara flickor i tjugoårsåldern kan, och jag står där och gläds över hur dumheten så omedelbart straffade sig själv. En vanlig dag i parken och så plötsligt - stor underhållning, bara sådär, som knappt ens en filmregissör och ett helt filmteam hade kunnat få till.

Nu kunde det ha slutat på ett annat sätt. Gungorna och lekparken ligger bredvid och ett barn hade varit chanslös när bilen kom rullande från ett helt oväntat håll. Det är just sådana här saker som kan göra mig hysteriskt orolig, saker man inte kan förbereda sina barn för, eller någon annan i familjen heller för den delen.


Att två fnissiga tjejer i en bil glömmer att lägga i handbromsen kanske inte verkar som det mest avskyvärda av mordisk handling men en sekund senare kan tragedin vara ett faktum. Herregud, man får bita sig själv i armen för att inte springa ut skrikandes på gatorna av oro när man väl sätter i gång och fantiserar. Kanske är det jag som har sjukligt livlig föreställningsförmåga men jag kan säga dig att fortfarande idag, om femtonåringen är mer än en halvtimme sen till middagen, så drar det iväg i huvudet för mig. Och bilolycka är alltid första scenariot, sedan spårar det ur med styckmord och vansinnesdåd av vettvillingar med järnrör på dagpermission. När dottern plötsligt kliver in genom ytterdörren med ett "hej pappa" sitter jag hopsjunken på kökssoffan, långt borta och redan framme vid kistan och tar farväl.

Det är inte bra, men så har jag alltid varit. Det finns inte ett enda barndomsfoto på mig utan gapande mun och fjärran blick. Som tur var har vi barn av mindre årgång som aldrig är mer än ett steg bort så där slipper man åtminstone ligga och kallsvettas på fredagskvällarna.

Men treåringen ska invigas i trafikens farliga verklighet så där har vi satt igång med lite varsamma instruktioner. Det började inte bra, jag har svårt för vänster och höger så min fru höll på att skratta ihjäl sig när jag satte igång med pedagogiken inför övergångsstället. Hon tog resolut över och rätt snart började grabben få kläm på vad det var som gällde, trodde vi. På väg till dagis stannade vi till vid första övergångsstället och så sade W bestämt: "Fönster" (och tittade åt höger) och "högre" (och tittade, naturligtvis som ordet anger, rakt upp) och så "fönster" igen.

Se där, sa jag stolt till hustrun, det har han i alla fall definitivt ärvt från mig. Riktningsförvirring och språklig fantasi, den killen kommer med all säkerhet att gå långt. Kanske åt helt fel håll men i alla fall långt.

Taggar: Krönika

Kommentarer

#1
Roy
2009-04-30 19:12

Kan man hoppas att ovan nämnda treåring kommer att tillhöra de få som känner till att man alltid ska gå på vänster sida - alltså även på gång- och cykelbanor?

Min fyraåriga dotter tänkte cykla lite i förväg fram till den större, korsande vägen, så jag sa: "Kör inte ända fram till trottoarkanten för då tror dom som kör bilarna att du tänker cykla över vägen, och det är ju dumt om dom blir lurade och stannar helt i onödan."
Dottern cyklar iväg och när jag kommer fram så har hon ställt cykeln parallellt med den stora vägen och tittar bort från vägen, mot mig. Allt för att visa att hon inte tänker köra över vägen.
Det är först när barnen tar egna initiativ som man får bekräftat att budskapet verkligen nått fram. Sen är det en helt annan sak att barn helt plötsligt kan få andra prioriteringar. De är ju trots allt just barn.

Visst känner jag igen Johans vånda och oro över tonåring som är ute på äventyr. Även om jag för det mesta i åtminstone stora drag vetat var hon hållit hus och trots mobiltelefonkontakt, så finns bilderna där.
Nu är damen 19 år och just idag satt på sig studentmössan. Hon kommer säkerligen att lyckas i livet och min föräldraoro har släppt. (Väl?)

#1
Perzy
2009-05-15 20:57

Jag har en treåring själv och jag kallsvettas nog varje dag. Minsta korsning på väg till dagis är en potentiell mardröm. Ena sekunden är hon så lillgammal och förståndig och nästa sekund "leker" det för henne och hon tvärstannar eller springer...
Jag längtar efter en Emil i Lönneberga-värld utan bilar ibland...

Hej!

Vi har förståelse för att du använder adblocker, men hoppas att du kan stänga av den för vår sajt. Annonser är en förutsättning för att vi ska kunna fortsätta att driva sajten.