Spännande möten med taxichaffisar

Ibland tar mitt jobb som musiker ut mig på långresor som börjar från Arlanda. Det blir taxi dit med alla gitarrer och förstärkare och jag har under åren hört chaufförer leverera två alternerande repliker som till en början var en trevlig öppning till småprat men nu - trettio år senare, efter att ha hört dem tvåhundra gånger - driver mig till vansinne.  Nr. 1: - Har du hela orkestern med dig? Nr. 2: - Du har inte tänkt på att spela piccolaflöjt?

Du tycker att jag är onödigt kinkig och naturligtvis har du rätt. Jag borde unna en hårt arbetande åkare att få känna sig lite slagfärdig men det finns en övre gräns för hur många gånger någonting är roligt. För min del passerades den redan för tjugofem år sedan och jag började svara lite småsyrligt: "Ja, jag har hela orkestern med mig. Det ligger sju dvärgar och kippar efter andan i gitarrfodralen". Eller: "Jag spelar piccolaflöjt, i ett ovanligt stort etui".

Så småningom lugnade jag ner mig och började i stället uppskatta att socialt begåvade människor söker sig till serviceyrken och försöker göra trettio minuters färd till en trivsam stund. Invandrare av utomeuropeiskt ursprung har dessutom underlättat tillvaron eftersom de ofta satsar mer på klassisk service (tystnad) än att i alla lägen vara kompis eller tvångsmässigt försöka vara roliga.

Det var också det nytillskottet i kåren som gjorde att jag började gå på offensiven. Det slog mig att jag har en enastående chans att lära mig något nytt. Hur ser det ut i Iran, vilken musik lyssnar du på, hur känns det att bo här? Jag har lärt mig massor om kurdisk kultur, hur man firar bröllop i Novosibirsk och rätt temperatur när man gräddar ett surdegsbröd i Egypten.

En dag hoppade vi in i en taxi, hustrun och jag, och innan vi ens hunnit rulla iväg hugger jag till: "Var kommer du ifrån?" Tystnad. Killen som jag direkt placerat någonstans i mellanöstern väser med sammanbitna tänder "Hfadå ! Tecker då ja ente ser svensk ut?"

Jäklar, det här började fel tänker jag, men fortsätter framåt med ett ännu mer hejsan-tonfall. "Jodå, men jag hör på din dialekt att du inte kommer från Sverige." Han svarar kort "Irak".

Kul, utropar jag, vilket kanske inte är så lyckat men jag ger mig inte och efter en stund har killen mjuknat och låter mig veta allt mellan himmel och jord om historia, kultur och vad han och hans familj tycker om USA:s närvaro i landet. Framme vid Arlanda hoppar vi av och jag har varit med om ett spännande möte och är dessutom några kunskaper rikare än om jagt bara suttit i baksätet och surat.

När vi checkat in väskorna och satt oss ner med en kopp kaffe säger min fru: "Du kanske ska tänka på hur du ser ut nästa gång du skrämmer livet ur en politisk flykting". Samma morgon hade jag tröttnat på mitt tageltjocka hår och en bakåtkammad frisyr som skulle passat en Stureplansadvokat, men mig fick den att må illa. Jag rakade av håret med skäggtrimmern, drog på en svart tröja, svarta jeans, mörkgrön jacka och på fötterna kraftiga kängor.

Nu fattade jag. Taxichaffisen mötte ingen mild norrlänning. Ur hans synvinkel hoppade det in en galen skinhead i framsätet, spände ögonen i honom och gapade: "Var kommer du ifrån?" Undra på att han blev en smula tveksam. Konstiga svenskar…