Så här ska det låta, inte så!

Och så en dag sitter jag här och testar bilstereoanläggningar. Det är egentligen inte så konstigt som man kan tro. Jag har producerat och mixat ett trettiotal skivor, spelat på ett hundratal och lyssnat på tusen.

Under åren borde jag rimligen ha tillägnat mig en del idéer om hur musik ska låta och inte. Men det är som med den mesta kunskap. Man tror inte man kan något förrän ställd inför ett riktigt dåligt exempel, då kommer åsikterna med lätthet:

- Så här ska det låta, inte så!

Det borde inte vara så svårt att konstruera en bra ljudmaskin för bilkupén. Förutsättningen är otroligt gynnsam, då man sitter som inuti ett par hörlurar. Tillverkaren vet dessutom exakt var lyssnaren kommer
att vara placerad till skillnad från när det sätts ihop en vanlig hemanläggning.

Allt är upplagt för en lyssnarfest om det inte vore för ljudet från däcken och den fördömda motorn som förstör allting. Det är som att sitta i städskåpet och lyssna med dammsugaren på. Intressant klassisk musik, jazz eller folkmusik faller bort under de förutsättningarna och kvar blir sådant som är både komponerat och mixat för att spelas i bil. Pop helt utan dynamiska finesser som till exempel Phil Collins, Eagles eller svenska Tomas Ledin.

Inte alls på något sätt dålig musik, men liksom hoptryckt både i arrangemang och mix för att fungera även med störande ljud från omgivningen.

Själv lyssnar jag helst inte på någonting alls under långa turnéers bilresor. Det finns inget som går upp mot bilåkandets koncentrerade stillhet. Det som ofta saknas i livet i övrigt finns här i form av tydligt mål, disciplin och tystnad och skapar en sällan upplevd frid.

Det är nog inte bara jag som njuter av det meditativa lugn som infinner sig när man under några timmar kan stänga ner stora delar av hjärnans medvetna verksamhet och bara ägna sig åt tankeflykt.

När varje fundering tillåts flyta runt utan riktning för att plötsligt associera över till en helt annan tanketuva. När min gode vän och spelkamrat Nisse Landgren plockar upp mig med bilen på väg till någon av våra konserter, kliver jag in och säger "jahadu". Nisse svara "jodå" och så sitter vi knäpptysta i trettio mil.

Visst pratar vi ibland men efter tjugofem års turnerande har vi sagt det mesta och det är skönt att också vara tysta tillsammans när man är bra kompisar. Under våra sammanlagt tusentals mil på vägarna har vi inte under en enda gång (detta är sant) spelat musik i bilen. Det är som att sitta i ett rullande tempel, det är bara rökelse och doftljus som fattas. Men nu är ju inte alla som vi, musiker med huvudet redan fullt av toner, som längtar efter tystnad.

Visst förstår jag att det är lugnande och meditativt för de flesta att kräma på en skön rocklåt på väg till jobbet, men jag gissar också att det är rätt mycket slentrianlyssning som pågår. Bilstereon åker igång utan att folk hinner tänka på om de verkligen vill lyssna. Det ska bara vara så, det får inte vara tyst.

Idag är tystnad en lyx och bristvara. Det är musik i varje affär, hiss och till och med parkeringsgarage.

Kanske borde fler passa på att för ovanlighetens skull följa en tanke tills den tar slut. Det bästa flummande som finns. Gratis och helt oskadligt.

Tankeflykt i bilen.