Bild
Nästa artikel

Låt oss kalla det sämskskinnsfasen...

Krönika

"Jag hade lovat mig själv att aldrig, aldrig mer börja pyssla om en gammal bil. Nästa gång får det bli en billig rishög som jag kör tills den stupar, tänkte jag."

Inget puts och vax, eller letande efter reservdelar på Blocket.

Nu blev det inte så. Jag gjorde, på ren tur, ett fynd och nu finns det ingen återvändo.

Det hade varit enklare om den varit småbucklig och rostig men bilens skick tvingar mig att gulla med den.

Det finns naturligtvis ingen själ bakom plåten, men den lockar ändå fram mina mest omtänksamma sidor och jag har för första gången i livet inhandlat ett sämskskinn.

Det kan väl knappast finnas en tydligare markör för när ens relation till bilen går på ett djupare plan.

Låt oss kalla det sämskskinnsfasen.

Jag är i gång helt enkelt, tärningen är kastad.

Det var efter första städningen (efter två veckor på Gotland med barnen skulle jag snarare kalla det sanering...) som intresset började växa igen.

Kanske ska jag säga manin eller galenskapen. När renoveringstanken slagit rot går det inte att stoppa.

Det började med vridknappen som reglerar lyset.

Den vita markören har tappat färg, och min första impuls var att måla på lite, kanske med fin pensel och lite tippex.

Tanken ledde genast vidare till att besöka närmaste bildemontering, leta efter en annan, fräschare instrumentpanel och byta ut alltihop.


De kromade kantlisterna runt fönstren har inte kvar sin ursprungliga glans och borde bytas ut, och nummerplåten!

Det skulle verkligen göra skillnad.

En helt ny, utan rost och rester efter gamla kontrollmärken.

Hustrun tar det med jämnmod.

Hon är så glad över att vi har skaffat bil igen efter ett kortare uppehåll och håller med i allt jag säger om mina renoveringsplaner.

Vi har passerat den kritiska punkten när den tjänat in sina pengar i jämförelse med vad en hyrbil under motsvarande period hade kostat.

Det tog tre veckor.

Jag håller på och tjatar om mitt lyckade köp för alla jag känner och de låtsas imponerade, men tycker mest att det är patetiskt att jag aldrig har råd med en ny bil, och det tycker i ärlighetens namn jag också.

Men, att gå och gräma sig över usel ekonomi gör varken mig eller dem glada så jag spelar rollen som bilentusiast i stället: att jag helt enkelt alltid längtat efter en Volvo 745:a, årsmodell 1990 och nu äntligen hittat just det exemplaret jag letat efter.

Det behövs inte mycket för att tydligt markera på vilken sida man står.

Initierad veteranbilsfanatiker eller fattig jazzmusiker.

Skillnaden ligger i hur vältvättad bilen är (framför allt navkapslarna) och - vax.

En tjugo år gammal nyvaxad bil signalerar allt annat än dålig inkomst, snarare tvärtom.

Den som har tid med sådant har naturligtvis en ny V70 i garaget, tänker folk, men roar sig med gamla bilar på sommaren.

Alltså: där glider jag stolt omkring i min "pärla" och vid varje trafikljus pilar jag ut och putsar lacken som en japansk taxichaffis.

(Ja, ja, ja, jag har varit i Japan så jag vet vad jag talar om).

Okej, jag kanske inte är ute precis vid varje stopp, men visst blöter jag ett papper och torkar bort tråkigt fågelbajs från motorhuven.

Det har aldrig hänt förr kan jag säga.

Mina tidigare bilars skick har inte framkallat sådana känslor, men nu är jag där. Sämskskinnsfasen.

Taggar: Krönika

Kommentarer

#1
Kjell-Åke
2010-08-27 14:11

Var glad att Du hittat en begagnad bil som något sånär går att meka med själv till skillnad från de bilar från ca 2005 och uppåt. Man skall vara bra modig för att våga sig på sådana eftersom det kostar minst 2000 kr att öppna verkstadsdörrarna innan man hittat verktygen och det går nästan inte att göra något själv

Hej!

Vi har förståelse för att du använder adblocker, men hoppas att du kan stänga av den för vår sajt. Annonser är en förutsättning för att vi ska kunna fortsätta att driva sajten.