Bild
Nästa artikel

Körkort är olika mycket värda

Krönika

"Det var ju som att åka gokart på Gröna Lund, skulle han verkligen bli godkänd efter det?"

Den 20 december 1977, dagen för uppkörning.

Jag var nyss fyllda 18 år (bor man i Västerbottens inland väntar man inte en dag i onödan) och hade tagit mina lektioner hos en hyfsat trevlig bilskollärare.

Utan tillgång till privat bil landade det på 20-25 lektioner innan jag fick ordning på körningen som bestod av: start i backe med handbroms i snömodd, omkörning i snömodd, fickparkeringi snömodd och motorvägskörning i full snöstorm.

Det här var i Umeå så alla typer av trafikljus och övriga utmaningar av storstadskaraktär fanns också med.

När jag våren 1978 flyttade ner till Stockholm skulle en kompis där ta körkort.

Han körde omkring i garanterat snöfritt och strålande vårväder och jag var helt förbryllad.

Det var ju som att åka gokart på Gröna Lund, skulle han verkligen bli godkänd efter det?

En sak är säker: körkort är olika mycket värda beroende på var man hämtat in sina första kunskaper (och sladdar).

Men som sagt, det var den 20 december och jag hade klarat mina omkörningar, filbyten och parkeringar.

Kontrollmannen lämnade "lappen" i min hand och hoppade ur med orden: "Du kan köra tillbaks bilen till stationen själv".

Ett ögonblick jag aldrig glömmer.


En vuxenrit och ceremoni som borde haft en större inramning.

Om det varit i Etiopien hade de slaktat fyra getter och en ko.

Gjort läpp-piercingar på hela släkten, tuggat kat och dansat tills solen gått ner... och upp.

Men för mig var det åttans buss till Ålidhem.

Jag gick ensam från hållplatsen hem till norra Europas tråkigaste adress, Matematikgränd 23 C, rörde ut pulvret till en blomkålssoppa och tittade på mitt körkort under andaktsfull tystnad.

Ceremoni eller inte, för mig var det en stor dag och känslan att bli fri och vuxen var större än något annat jag upplevde under den perioden.

Systembolagsåldern två år senare gjorde ingen större skillnad då man redan hade smitit in på krogen i flera år.

Körkort var, och jag antar att det fortfarande är, kvittot på att man kan ta ett ansvar och, det viktigaste av allt för en ung människa; ett medel att komma iväg.

Jag vill inte såra någon i Västerbotten men för mig som ville slå mig fram som gitarrist var just drömmen att komma bort, iväg och söderut något som hägrade så länge jag kan minnas.

Nu var det naturligtvis inte så att jag körde bil till Stockholm, men symbolvärdet var större än jag anat och med körkortet i min hand fanns ett större liv inom räckhåll.

Så flyttade jag ner och på en plats med kollektivtrafik skulle det dröja mellan gångerna jag fick nytta av mina körkunskaper.

Inga av mina musikerkollegor, uppvuxna i Stockholm, hade körkort och där kom den rituella betydelsen in på ett oväntat sätt.

Jag kände mig som en man. En karl som hade gått igenom ett vuxenprov och klarat det.

På alla andra sätt var jag en sillmjölke; spenslig, närsynt och klen.

En pojke utan framgång hos tjejer som satt och övade jazzskalor på en ängsligt högt hängande elgitarr hela dagarna.

Men varje gång inför en turné som frågan ställdes: "Är det någon som har körkort?", kändes det som om det gällde: "Finns det en riktig man här?"

Då var det jag som rätade på ryggen och sa, med tillgjord nonchalans: "Jorå, jag tar hand om det".

Taggar: Krönika

Kommentarer

#1
Lennart Sandling
2010-07-02 11:07

Jag känner så väl igen känslan.. Visst var man stolt som en tupp över "lappen". Jag hade min i bröstfickan i tre månader och bara väntade på en poliskontroll så jag fick visa den!

#1
jojo
2010-07-02 17:02

Grämde mig över att syrran tog lappen en månad FÖRE mig. Försökte forchera min billärare att få gå snabbare, men han vägrade. Testade mig genom att panikbromsa för att visa att jag inte klarade det.
Men det gjorde jag. hade tjuvlånat farsans bil en del så jag var rätt inkörd.

#1
Totte
2010-07-03 20:53

Såsom trafiken funkar idag tror jag ALLA har fått sitt kort av den kvinnliga trafikinspektören från västsverige. Det är åt helvete för lätt att få körkort. En snabbuppkörning för en billig penning vart annat år, med betydligt hårdare krav.

#1
leifer
2010-07-04 21:49

Man undrar lite hur Johan Norberg ser på folket i Etiopien...

#1
bruno
2010-07-04 22:34

Tja, förmodligen har han ganska rätt... men det var väl inte direkt PK att skriva så, jag tyckte ändå det tog ganska lång tid innan något världssamvete reagerade...

#1
Hante
2010-07-04 23:09

Till Leifer
Har du inte läst om afrikanskt kultur?
Johan har inga som helst nedvärderande avsikt med jämförelsen.
jag rekommenderar dig att läsa t.ex. Henning Mankells "Eldens hemlighet" så förstår du bättre om afrikanernas wurm för glädjedans för det lilla minsta glädjeämne om tillfället ges.

#1
leifer
2010-07-05 00:05

HANTE, om du tror att det är stamkultur eller att Etiopien består av en enda kultur så är det nog du som bör läsa på en del. Sluta se Afrika som stenålder eller romantisera stamkulturerna! Extremvänster som Mankell är en stor lögnare, han accepterar inte annat än svensk typ av jämställdhet, i afrikanska stamkulturer har du en klar uppdelning i sysslor pga kön. Kvinnorna får slita hårt och gifts bort tidigt. F.ö. hörde jag att Sydafrikas president köpte sig en ny fru med betalning 20 kor, givet inte nåt svenska (vänster)journalister kritiserar här, han är ju svart! Det stora fienden är ju vita män och västvärlden.

#1
leifer
2010-07-05 00:23

HANTE, här kan du läsa en översikt, t.ex. så är 62% kristna. Dom dansar säkert runt i yster stamdans i flera dagar när nån får körkort...
http://sv.wikipedia.org/wiki/Etiopien

#1
leifer
2010-07-05 00:25

"Om det varit i Etiopien hade de slaktat fyra getter och en ko.
Gjort läpp-piercingar på hela släkten, tuggat kat och dansat tills solen gått ner... och upp."
Ja jösses!

Hej!

Vi har förståelse för att du använder adblocker, men hoppas att du kan stänga av den för vår sajt. Annonser är en förutsättning för att vi ska kunna fortsätta att driva sajten.