Bild
Nästa artikel

Jag hittade en bilmek på gula sidorna...

Krönika

"Jag åkte på en reparation jag inte räknat med och på ett moment 22-aktigt sätt måste jag sälja bilen för att kunna betala verkstan. Jag begriper inte hur det kunde bli så fel."

Jag hittade en bilmek på gula sidorna och åkte dit med besiktningsprotokollet och tänkte att tydligare än så kan man inte vara.

Jag hade fel. Efter några veckor ringer någon som heter typ Roffe:

- Nu har jag kollat på bilen och det är lika bra att byta båda spindellederna.
Det låter rimligt, tänker jag, även om allt blir dubbelt så dyrt som jag hoppats på men okej, kör på det. Två veckor senare ringer han igen:

- Nu e're klart sörru men oljeläckaget, oj, det är lika bra att sätta i en utbytesmotor och det blir femton tusen till.

Jag håller på att tuppa av där jag står. Det känns som om det brinner i huvudet när jag desperat försöker komma på hur jag ska lösa det här. Halva bilen är lagad men resten måste fixas för att körförbudet ska hävas.

- Det här är inte schysst, säger jag.  Jag trodde du gav mig ett pris på hela jobbet innan du satte i gång.

- Jaså det trodde du, men så var det inte, säger han.

Jag har rätt men här spelar det ingen roll.

-Du har satt mig i en jävla sits, säger jag.

- Jaharu, säger Roffe.

En vänlig bank lånar ut 25 000 kronor mot löfte att jag säljer bilen direkt och betalar tillbaka lånet. Så får det bli. När jag några dagar senare kommer till verkstan är bilen inte klar, fast de ringt och bett mig komma. Någon annan som heter typ Micke, mekar min bil och när jag undrar varför den inte är färdig skyller han på Roffe (som inte är där) .


- Jag ska besiktiga bilen klockan två, säger jag.

- Det är lugnt, säger Micke. Jag är klar på en timme.

Då blir jag irriterad och menar att det tagit en timme hit med pendeltåg och att jag har annat för mig än att sitta här och vänta. Roffe sa ju att bilen var klar!

- Typiskt Roffe, säger Micke.

Tiden går och jag inser att jag kommer att missa min tid på Bilprovningen.

- Det är lugnt, säger Micke. Du hinner.

- Nej, jag hinner inte, svarar jag. Det är kört och färjan till Gotland går klockan fem och det finns inte plats på någon senare båt och det blir inte så kul att berätta för familjen att vi måste stanna i stan hela sommaren för att du inte är klar som ni lovat!

- Jävla Roffe, säger Micke.

Läget är desperat. Det börjar ryka ur pannloben på mig och hade jag inte varit så hämmad hade jag börjat gråta besinningslöst. Micke mekar vidare helt oberört och trots att jag står en centimeter bredvid och hyperventilerar svarar han varje gång mobiltelefonen ringer och småpratar en stund. Så, efter tre timmar, säger han nöjt:

- Nu er'e klart sörru!

Jag plockar fram pengarna utan  en tanke på att bråka om priset utan drabbas i stället av Norrmalmstorgssyndromet och en impuls att krama Micke, lättad att komma därifrån. Eftersom tiden för besiktning är passerad tvingas jag hyra en bil för att kunna åka till Gotland, och nu är kalaset uppe i tredubbelt av vad bilen kostade i inköp.

När hustrun frågar hur det gick med bilen säger jag:

- Toppen sörru!

Vissa saker måste en man bära ensam.

Taggar: Krönika

Hej!

Vi har förståelse för att du använder adblocker, men hoppas att du kan stänga av den för vår sajt. Annonser är en förutsättning för att vi ska kunna fortsätta att driva sajten.