Bild
Nästa artikel

Cadillac Eldorado födde en livsdröm

Krönika

"Vi stod andaktsfullt och tittade på bilen som kändes lite malplacerad där ute i tallskogen men den var enastående vacker och gav en aning om att något större fanns bortom Umeälven."

Mozza Macozah. Mitt första band i Lycksele 1974. För mig som bara hade spelat congas tidigare i orkestern "Norra Norrland inland" var det stort. Äntligen fick jag spela elgitarr, bara komp visserligen men ändå. Vi spelade en låt av ZZ Top, "Hallelujah, hallelujah ride my Chevrolet". Ingen av oss hade sett en sådan bil i verkligheten men det lät bra.

Hallelujah hade vi däremot hört mycket av i Norrlands tyngsta pingstnäste dit Lewi Pethrus varje sommar kom för att predika på tältmöten i Husbondliden. Egentligen borde vi sjungit "Hallelujah Saab V4" som var den enda bil som fanns i bandet. I den åkte vi runt och hade tråkigt, så där outhärdligt långtråkigt som man bara kan ha när man är femton år.

Ibland kunde Salo, som körde, plötsligt öppna dörren på passagerarsidan och försöka knuffa ut mig när vi tog kurvan bakom tingshuset. Hjälp, skrek jag och höll fast mig i handbromsen och taklisten samtidigt. Sådant tyckte vi var jätteroligt. Jag drog igen dörren och så skrattade vi allesammans.

En gång hade Puppe (vi kallade varandra vackra namn) en trimmad Volvo Amazon som enligt uppgift skulle gå att pressa upp i 160 km/tim. Vi åkte till en grusväg utanför Knaften och provade. Hastighetsmätarens röda streck flöt ända ut i högerkant och vi jublade. Gissa en gång om vi hade säkerhetsbälte. Egentligen borde vi jublat över att ha överlevt men man tänkte inte så på den tiden.


Så en dag köpte Kemmel (vilka namn!) en Chevrolet Caprice. Det kändes stort. Som att staden blivit adlad en smula och fått en liten raggarstatus. Han åkte runt och glänste och de ofattbart söta, nyinflyttade systrarna Rodas fick åka med. Vi som inte ens hade körkortsåldern inne insåg att där, precis vid Chevrolet och körkort, gick gränsen mellan oss och de snyggaste tjejerna. Jämfört med det hade vi inte mycket att komma med.

Samma sommar spelade dansbandet Max Fenders i vår folkpark Fäbovallen och utanför grindarna, precis till höger om hålet i stängslet där vi brukade planka in, hade sångaren parkerat sin vita Cadillac Eldorado. Vi stod andaktsfullt och tittade på bilen som kändes lite malplacerad där ute i tallskogen men den var enastående vacker och gav en aning om att något större fanns bortom Umeälven.

Någonstans i det ögonblicket föddes min livsdröm att börja öva på allvar och bli professionell gitarrist. Tanken var enkel men självklar. Detta var inom räckhåll för mig. Jag hade fullständigt misslyckats i skolan och skulle heller inte komma att gå gymnasiet eftersom jag helt enkelt inte kom in. Framtiden såg dyster ut. Jag fick inte ens åka runt och nästan bli utputtad i kurvan av Salo. Han hade fått ihop det med min stora förälskelse Maria och de ville vara ifred.

Det mesta var botten men där utanför Fäbovallen, när jag såg mitt livs första Cadillac, gjorde jag en koppling som ditintills varit okänd för mig. Om den här killen hade lyckats sjunga ihop till Västerbottens lyxigaste åk så kanske jag skulle kunna spela mig fram i livet, tänkte jag. Till bilar, tjejer och allt annat som gör livet värt att leva. Nu slumpade det sig så att jag började spela jazz och de gagerna räckte till en begagnad Ford Fiesta, men det är en annan historia.

Taggar: Krönika

Hej!

Vi har förståelse för att du använder adblocker, men hoppas att du kan stänga av den för vår sajt. Annonser är en förutsättning för att vi ska kunna fortsätta att driva sajten.