Bild
Nästa artikel

Nu hämtar vi chefen: Slutet gott - allting gott!

Nyheter

Räddningsexpeditionen är tillbaka efter 380 mils körning mellan Stockholm och Zürich, tur och retur. Vi Bilägares Erik Rönnblom berättar om resan.

Vulkanmolnet från Island kommer att gå till historien. Av flera skäl.

Många människor råkade illa ut - inte minst befolkningen på Island.

Själv lyckades min fru och jag komma hem från San Francisco i grevens tid. Brudparet vars vigsel vi deltog i blev dock kvar.

Och är fortfarande kvar.

Deras hemresa skulle ha skett 18 april. Nu hoppas de komma med ett flyg den 27 och vara hemma 28:e.

En av våra döttrar satt fast i Milano. Hon ringde och beskrev kaoset.

Samtidigt blev min egen planerade tjänsteresa inställd och jag fick plötsligt några dagar som inte var upplåsta.

När så vår dotter lyckades tränga sin in på en buss hemåt, men chefen med sällskap som lyckats ta sig från Sicilien till Milano blev fast igen, fanns ingen tvekan.

Då blev det snabba beslut. "Kan du tänka dig att dra ner?" Är alla andra möjligeter checkade? Finns det en lämplig bil? Kan jag vara borta 3-4 dagar? Orkar jag köra själv? Eller finns det en codriver?

Alla frågor blev så småningom besvarade med ett ja vid lunchtid i tisdags.

Bara några timmar senare satt Lennart Saxberg och jag i en Volkswagen Multivan med nosen pekandes söderut.

Lennart är en klippa. Han ingår i vårt däcktestteam. Inte heller Lennart tvekade när hans chef på OKQ8 också gav klartecken.  

Vi satt och småpratade i bilen när vi rullade genom Sverige. Jag ställde in navigatorn som meddelade att vi skulle vara framme tidigt på morgonen därpå.


Omöjligt trodde jag då.

Det var aldrig frågan om något vansinnes-race. Vi kom överens om redan från start att köra lugnt och sansat. Säkerheten först, precis som flyget.

Men när man är två, som bara kör och kör och tuggar mil timme efter timme - ja, då går det faktiskt fortare än man tror.

I början var vi lite irriterade över att vi kom i väg så sent, halv tre på eftermiddagen. Men så här i backspegeln kan jag nog säga att det var bra.

Trafiken blev allt glesare och genomsnittshastigheten blev därför hög även fast vi höll lagstadgad hastighet. Vi använde farthållaren flitigt.

GPS:en rekommenderade Ã-resundsbron och färjan Rödby - Puttgarden, därefter A1 till Hamburg, A7 söderut via Hannover, Kassel, Würtzburg, Stuttgart och vidare på 81 mot Winterthur och Zürich dit vårt nödställda sällskap lyckades ta sig, samtidigt som vi jagade genom Tyskland.

Egentligen var det middagsdags redan när vi närmade oss Malmö och bron.

Men det blir lätt att man tänker: Ah, några mil till först...

Genom Köpenhamn och ut på danska motorvägar. Då började det suga rejält i magen. Vi svängde av än här och än där.

Men det mesta hade faktiskt stängt.

Till slut hann vi in på ett ställe som inte hunnit låsa dörren och fick varsin macka. Men spisen hade kocken stängt av.

Framför oss väntade en timmes färja och 100 mil motorväg. Vi hade lite otur och missade en avgång. Det blev 22.45-färjan från Rödby.

Vi fick sällskap av ovanligt många svenska turistbussar - utan en enda passagerare! De var uppenbarligen ute i samma ärende som oss.

Ombord på båten fyllde vi på med kaffe och vatten. Man ska inte tugga i sig för mycket mat. Då blir man däst och trött.

Jag tog nattpasset själv. "Sov!" sa jag till Lennart. "Du behöver inte oroa dig. Jag kör inte längre än jag vet att jag klarar."

Det blev till Schweiz.

Trafiken på Autobahn var förvånansvärt gles. Långa stunder var det tomt.

När det var fri fart stod farthållaren oftast på 150 km/tim. Navigator är guld värd när man kör själv i mörker. Det blir aldrig någon tvekan om vägval när man kör.

När man är van vid långkörning går hjärnan in i ett slags beredskapsläge - om man inte kör så fort att den kräver högsta beredskap varje sekund.  

Vi parkerade vid de strandsattas hotell i Zürich straxt före nio på morgonen, just frukostdags.

Och då petade
både Lennart och jag i oss en hel del. Men allra bäst var ändå den härliga heta duschen, klädbytet och de nödställdas översvallande glädje över att äntligen se ett slut på ovissheten.

Om ditresan gick friktionsfritt så var det desto besvärligare att åka hem.

Det började redan med tyska tullen som tydligen trodde att vi var ovanligt sluga smugglare.

Jag blir gärna kollad men vill bli bemött med samma respekt som de själva kräver.

När de bläddrade igenom min plånbok som förutom tre kontokort bara innehåll 350 svenska kronor frågade tullaren förvånat:

- Ist das alles?

Jag måste säga att jag är lite överraskad över att trafiken genom Tyskland trots åtskilliga vägarbeten ändå flöt så smidigt.

Vi stod bara still fem minuter då en lastbilsmotor havererat mitt på Autobahn.

Men såväl dragbil som släp plockades undan till vägkanten otroligt fort och trafiken kom igång igen.  Här har Sverige mycket att lära.

Och den polska chaufför utanför Värnamo, som först slängde sig ut framför oss för att köra om en annan tradare och fem minuter senare smackade in i ett vägräcke, studsade ut mot mitträcket och lyckades välta hela ekipaget, stoppade all norrgående trafik i 1,5 timme.

Våra kära svenska polis dök upp först efter 55 minuter.

Chauffören i fråga togs om hand. Vi trodde han hade somnat. Men ryktet som nådde oss talade om andra problem, närmare bestämt om promille.  

Jag parkerade hemma halv tolv på torsdagsnatten. Vilken resa! Den glömmer jag inte.

Själva räddningsoperationen hade inte varit möjlig utan en stor och rymlig bil, en kompis som ställde upp och hjälpte till med körningen och glada resenärer som inte ville annat än hem.

Jag har alltid sett Volkswagens Multivan som stor och lite klumpig.Men jag måste ändra uppfattning.

Utrymmet, komforten och den moderna dieselmotorns prestanda gör det här ekipaget till ett mycket intressant objekt för storfamiljer.

Slutligen - det gick visserligen fortare till Zürich. Men vi hade betydligt trevligare på vägen hem.

Då sträckkörde vi inte, utan rastade och åt på regelbundna tider och sov i en säng nattetid. Det är trots allt att föredra!
Taggar: Nyheter

Kommentarer

#1
Miljömupp
2010-04-24 18:54

Miljö engagemang, är det nåt som tidningen Vi Bilägare strävar efter? Troligtvis inte. Hur kan det vara prioriterat att få hem chefen? Ju längre tid de är borta desto smidigare blir allt gjort.

#1
Skanör
2010-04-26 17:22

När det var flyg OCH tågstrejk fastnade jag i Vännäs ovanför Umeå. Tog 10 minuter att bestämma sig - jag lämnade skiten och gick in i byn, köpte en billig bil körfe hem till Blekinge sålde bilen ett par dagar senare och tjänade 200:- kr samt hade varit hemma ett bra tag innan allt började rulla.
Fråga: varför är folk så handfallna??

#1
Jono
2010-04-27 11:16

Ohederligt mot kunderna skriver Bäcklund om verkstäder. Kanske skulle varit samma rubik här? Är detta bästa sättet att använda prenumeranternas pengar? Eller betalade herr chefredaktör lönen för medarbetaren samt bensin etc ur egen ficka? Känns lite som när Göran person använde regeringsplanet för att ta sig hem snabbare. För det var ju ett oerhört spännande reportage som gjordes av den här resan... NOT.

Hej!

Vi har förståelse för att du använder adblocker, men hoppas att du kan stänga av den för vår sajt. Annonser är en förutsättning för att vi ska kunna fortsätta att driva sajten.