Bild
Nästa artikel
Klassiska bilmärken: Singer

Klassiska bilmärken: Singer

Märket

Åren innan engelska Singer år 1905 började med riktig bilproduktion hade firman byggt trehjulingar och motorcyklar, och dessa i sin tur var sprungna ur en lönsam trampcykeltillverkning.

Få svenskar har väl varit direkt upphetsade över Singer-bilarnas förtjänster, men jag lovar att de har funnits! Märkets 10- och 20-tal kan vi hoppa över.

Enstaka sådan har förmodligen funnits i landet, men nu är det tveksamt om någon finns kvar. Ändå var Singer ett stort märke på hemmaplan, faktiskt trea i den engelska försäljningen, efter Austin och Morris, i slutet av 20-talet.

Snabb och charmig
Under 1930-talet byggdes en mångfald modeller, en del av dem riktigt sportiga, men diversifieringen blev sannolikt för mycket och det var med nöd och näppe Singer klarade sig undan konkurs 1937.

Sportbilar med modellnamnet Nine Sports hade lanserats 1933 och året därpå kom den piffiga lilla 1-litre Le Mans med tre förgasare och en toppfart kring 130 knutar.

Bilen betraktades som både snabb och charmig. Den såg inte alls tokig ut heller; som en samtida M.G. ungefär.

Efter krigsslutet 1945 var det många engelska fabriker som hade svårt att komma igång igen. Singer gjorde som alla andra; man lanserade sina sista mellankrigsmodeller igen, och så ont om nya bilar som det var gick de snabbt åt.

Men tiden har sin gång och 1948 kom en alldeles ny saloon-modell. Den hade pontonkaross och utmärkte sig mest genom att inte utmärka sig alls. SM 1500 kallades den, Singer Motors 1 500 kubik.

Bilen var förhållandevis dyr och när tillverkningen kommit ikapp efterfrågan blev den svårsåld.


Tillverkningen av modellen Nine Roadster från 1939 fortsatte efter kriget i ett antal versioner men aldrig i stora antal. Den sista bilen i serien byggdes så sent som 1955 och var ungefär lika antikverad som Kalle Ankas bil, men rar att titta på.

Efterkrigstidens sista självständigt byggda Singer blev Hunter, som tillverkades i 4 772 exemplar åren 1954–56, då Rootes-konglomeratet räddade Singer från undergång.

Undergång trots allt
Fast en sorts undergång blev det trots allt, ty från och med nu var Singer-bilarna i själva verket uppsnofsade Hillman-modeller. Den första av dem kallades Gazelle och fanns att köpa som saloon, stationsvagn och cabriolet.

Hos Hillman hette de här bilarna Minx och hos syskonet Sunbeam kallades de Rapier. Här prövades verkligen kundernas märkeslojalitet! Skulle de köpa en Singer som var en onödigt dyr Hillman?

Under 1960-talet fortsatte Rootes på den inslagna vägen och med Vogue-serien överdekorerade man en Hillman Super Minx. Fronten på de här bilarna var sällsynt stökig men de sålde i alla fall hyfsat, eller i åtminstone drygt 40 000 exemplar.

Ungefär samma försäljning nådde den kuliga lilla Chamois, som var Singers version av svansmotorbilen Hillman Imp. Liksom för att betona att slutet var nära hette Singers sista bilmodeller New Gazelle och New Vogue.

Båda var förstås maskerade Hillman-bilar. Sen kom Chrysler in i bilden och så rann hela Rootes ut i sanden 1970.

Något ägarstöd liknande det som Saab nyligen upplevde var det knappast frågan om.  Rootes hade ju för länge sedan tappat de som älskade märket Singer.

Taggar: Klassiska bilar,

Hej!

Vi har förståelse för att du använder adblocker, men hoppas att du kan stänga av den för vår sajt. Annonser är en förutsättning för att vi ska kunna fortsätta att driva sajten.