Här får fartglädjen fritt spelrum – utan fortkörningsböter

Det vinande ljudet av små bilar som körs på en bana hörs redan vid dörren, närmast hypnotiskt i sin enformighet.

Bilbanan inne i huset upptar ett helt rum. Förarna kör runt, runt för att förfina sin teknik och samtidigt smygtävla mot varandra. Ta kurvorna bättre. Klara varven snabbare. Lite nu och då kör en bil ur banan och då är kurvvakten snabbt där och sätter tillbaka den. Sedan fortsätter det. Runt, runt.

Det är tisdagskväll på Boxholms MK och några av miniracingförarna har samlats för träning och styrelsemöte.

– Det är som en lekstuga för äldre, som de bilbanor man hade när man var liten och så fortsätter man, fast med en bilbana som är mycket större. Man växer och det gör den också, säger Joline Persson.

Sedan var hon fast. När hon beskriver hur det är att köra låter det nästan som meditation.

– Jag brukar stå i min egen lilla bubbla och så kör jag bara och hoppas att det går bra. Jag brukar ”zona ut” så att jag skuggar bort allt annat, så jag bara kollar på min bil. Sedan måste jag ju ha koll så att ingen kommer på mitt spår så att jag inte kör in i någon och förstör min eller någon annans bil.

Vad är din taktik?

– Jag har ingen taktik, jag kör på känsla, säger hon.

Men antalet jämnåriga i klubben är få. Många hoppar av tävlandet när de kommer i tonåren. Något som klubben hoppas förändras med den nya skalabanan som invigdes hösten 2025. Nu ska de träna effektivare, vinna mer – och behålla fler upp i åldrarna.

– När det är högsäsong kan det vara 40 ungar här när vi har måndagsöppet. Tanken är att slussa in dem hit till skalabanan. Men att köra den kräver mer, säger Per Andersson, klubbens ordförande.

Han har varit med ända sedan Boxholms MK hämtade hem sin första miniracingbana från Göteborg. Året var 1973 och banan ska ha varit den världsberömde banbyggaren Hasse Nilssons förstlingsverk. Några år senare fick klubben köpa en gammal kyrka inne i orten för 100 kronor och kunde uppgradera. Där byggdes en sexspårig vingbana som fyllde hela det gamla kyrkorummet. Banan blev snabbt populär.

– Den är 36,77 meter lång och banrekordet är 2,0 sekunder. Så det går blixtrande fort, säger Per Andersson.

Men med tiden började den bli daterad. Allt fler klubbar skaffade de nya skalabanorna och körtekniken på de två banorna skiljer sig åt. En vingbana har doserade kurvor, det har inte en skalabana. Därför krävs större koncentration och mer precision för att köra på den. Det är med andra ord inte bara att gasa på.

– I närområdet var det bara vi som hade en vingbana kvar. Då vi skulle åka i väg och tävla och det var den andra typen av bana hade vi svårt att få bra resultat, säger Per.

Alltså började arbetet med att få ihop medel till en skalabana. Under ett år efter pandemin viggade klubben ihop pengar från bland annat EU-fonden Folkungaland och Allmänna arvsfonden. Följande år köpte man det intilliggande huset och började bygga ihop det med den gamla lokalen. Själva banan konstruerades av den nuvarande mästaren, Janis Nabokins från Lettland, och gick på i runda slängar 300  000 kronor, med elen inräknad.

Men mycket av arbetet stod de själva för. Per Andersson pekar på prickarna han målat på banan för att det ska gå att mäta exakt hur långt förarna kört under loppet. De sitter på samma avstånd till varandra runt hela den 44 meter långa och åtta spår breda skalabanan.

Orsaken till att prickarna behövs är att tävlingar körs på tid. Flest varv vinner heatet. När tiden är ute bryts strömmen och då mäts bilarnas slutpositioner med hjälp av prickarna och läggs till antalet varv. Resultatet för en förare kan alltså bli något så ojämnt som 312,45 varv.

– En tävling börjar med att du kör kval. Då kör du själv på banan, så att alla får köra på samma spår. Då tar de tid på snabbaste varvet, säger Per.

– Sedan är det olika finaler och då räknar man varv. Det kan bli 400 varv.

Även här går det fort. Skalabanan är 44,45 meter lång och banrekordet är 4,76 sekunder. Det innebär att snitthastigheten var 33,62 km/km. Det låter kanske inte så imponerande, men räknar man skalenlig fart, 1:24, blir det 806 km/tim ...

Inne vid skalabanan fortsätter bilarna att snurra runt. Jolines bil kör av och hon konstaterar att något är fel. Hon och Per går in i den gamla kyrksalen och upp till mekarhörnet. Han tar upp en liten skruvmejsel och börjar pilla.

– Hjulet har kärvat fast ...

Han smörjer dem lite och gör ett nytt försök.

– Jag provar om det funkar igen. Nej ...

Hjulen är ett problemområde. Men det är inte det enda. Under ett lopp kan mängder med små katastrofer inträffa som gör att 2  500-kronorsbilarna inte kan fortsätta köra. Så det gäller att vara beredd med en bra verktygslåda – och kunna skruva. Till det viktigaste hör att balansera hjul och drev så bra som möjligt.

– Dreven tar slut till exempel. De går sönder. Och motorn ... och så blir de sneda. Kraschar du en gång kanske chassit blir snett och då åker man ur. Du kan helt enkelt inte köra vettigt. Att det är rakt kollar man så här, säger Per och ställer Jolines bil på en platta.

Det är så uppenbart att det inte är felet att båda börjar skratta. Metallchassit är nästan löjligt rakt och perfekt.

Karosserna är gjorda av plast som är så tunn att den skulle kunna knycklas ihop med ett lillfinger. Allt för att de ska vara lätta och gå fort. När Per ställer två av sina bilar på vågen väger de 63 respektive 83 gram. Samtidigt måste de ha tillräcklig tyngd för att hålla sig kvar på banan. Det leder till att en del jobbar med att få fram den perfekta vikten på bilen.

– Det finns de som borrar lätthål i dreven, inte förstärker karossen så mycket och sådana detaljer. Men om man minskar förstärkningen av karossen ökar ju risken att den går sönder i stället, förklarar Per.

Även den mest dyrbara delen av utrustningen, handtagen som man styr med, ställs in för att passa de enskilda förarna. Hur snabbt ska bilen accelerera? Behöver farten dras ner? Det mesta kan anpassas för hur just du vill ha det – och det gör handtaget till den mest personliga delen av utrustningen. Att gasa och bromsa vid rätt tillfällen, och med rätt styrka, är hemligheten bakom att vinna.

– Om jag har mitt handtag liggande vill jag inte att någon kommer och ändrar på det. Då blir man ju galen, säger Per.

Att så mycket måste fixas och pillas med är en stor del av sportens charm. Det svarar så gott som alla som ska förklara varför de håller på med miniracing. Kenth Johansson till exempel. Hans dotter blev bjuden på barnkalas på klubben, som också ordnar alla sorters evenemang. Dottern gick hem – men han blev kvar.

– Jag tycker det är jäkligt kul. Halva grejen är att mecka med bilen och få till den så att den funkar bra, säger han.

– Man ser till att chassit är rakt och sedan vill man att axeln snurrar rätt.

Han gillar också att det är så många olika sorters själar som håller på med miniracing.

– Det är roligt att det här är en sport som är på samma villkor för alla. Det spelar ingen roll om du är 70 år eller om du sitter i rullstol, säger Kenth.

Miniracing lockar många som inte känner sig hemma i vanliga lagsporter och tävlingar. Klubbkompisen Jonas Göransson ger exempel på unga som har glädje av sporten:

– Barn som har svårt i skolan, det här tränar deras tålamod och uppmärksamhet, säger han.

– Jag har en flicka med downs som är åtta år, hon kör med oss andra.

Han höll själv på med miniracing som barn och gjorde sedan ett uppehåll mellan 14 och 47 år, något som är ganska vanligt bland utövarna. Andra intressen tar över. Men i 40-årsåldern blev Jonas skadad och då hittade han tillbaka till sin gamla sport.

– Jag är slut i knät så jag kan inte göra något annat. Jag fick sluta med golfen.

Nu hör han till de som tävlar flitigast i klubben. Jonas tycker också att det märks skillnad i resultaten sedan de fick sin nya, fina bana. Så han tänker fortsätta. Han har roligt – och skaderisken är minimal.

– Möjligtvis kan man få ont i fingret efter en vecka med tävlingar, säger han.