Klassiska bilmärken: Arbel

Gissningsvis var det många som redan vid debuten i Paris 1958 stod frågande till projektet. Här visades en bil med egenartat utseende och flera unika konstruktionsdrag förutom det besynnerliga faktum att ett av de tre drivmedelsalternativen var atomkraft.

Inte ens 1958, då för övrigt skulpturen/byggnaden Atomium uppfördes i Bryssel, var det självklart att en bil kunde drivas med någon diffus atomkraft. Arbel-bilen tog avstamp i en prototyp som visades våren 1951 och hade byggts av bröderna Loubière. Deras bil var anskrämligt ful men klart praktisk med sin stora kupé med jättelika glasrutor.

I fronten glänste en vattenfallsliknande grill tydligt inspirerad av Buick och någonstans under det svarta plåtskalet gömde sig en Simca-motor. Eftersom bilen bara hade en enda pedal, som både verkade som gas- och bromspedal, bör växellådan ha varit automatisk.

Plats för sex
Bilen kallades Symétric och var alltså lika ful och i stort sett likadan fram och bak. Det är oklart hur Loubières Symétric kunde omvandlas till den plastkarosserade, tungt krombehängda Arbel Symétric men likväl blev det så.

På modernt sätt hade nya Arbel dubbelmonterade strålkastare. Dock ej i den tänkta taximodellen, som å andra sidan och särskilt baktill hade klara likheter med Checker.

Dörrarna var ett intressant kapitel i sig. Sedda från sidan var de helt rektangulära och det fanns goda skäl till detta. Dörrarna delades nämligen vid öppning så att sidorutan gick upp under taket och själva dörren försvann in under golvet, inte olikt hur man långt senare byggde BMW Z1.

Arbel-bilarna hade soffor fram och bak och var sexsitsiga.

Chassiet var en enkel centralrörsram och det vore för mycket att påstå att bilen hade någon egentlig fram- eller bakvagn. Från hjulen gick snett framåtriktade bärarmar av rundrör, men några andra stagande detaljer hade varken fram- eller bakvagn.

Bärarmarna var lagrade i något som kallades Thermogum och som agerade både fjäder och stötdämpare. Numera är ThermoGum enligt Google ett livsstilstuggummi.

Fick inget tillstånd
Så över till det kanske mest intressanta: drivningen. Tre alternativ erbjöds. Générateur rotatif var första alternativet, en vanlig bensinmotor av dunkelt ursprung, 50 till 75 hästkrafter stark och som på ett mirakulöst sätt levererade kraften direkt till de fyra hjulen. Just det, Arbel var fyrhjulsdriven.

Men hur drevs hjulen? Det ser inte ut som om det satt en elmotor i varje nav, men det är väl den enda rimliga lösningen? En hybridlösning med andra ord. Det andra alternativet kallades för générateur statique á gaz, vilket betyder gasturbin.

Denna skulle enligt broschyrtexten skicka kraften direkt till hjulen utan någon mekanisk förbindelse. ”Transmission of power to the 4 wheels without any mechanical devices” som det står i broschyrens engelska översättning.

Slutligen det mest häpnadsväckande: générateur statique nucléaire, som innebar att en liten kärnladdning skulle driva bilen i flera månader utan påfyllning eller utbyte. Denna version kunde dock inte levereras innan franska myndigheter godkänt arrangemanget.

Att myndigheterna aldrig kom så långt berodde kanske på att Francois Arbel aldrig fick tillstånd att hantera livsfarligt nukleärt bränsle för den minsta lilla provkörning, eller kanske bara på att han blev utskrattad vid visningen av sin märkliga bil med dess bisarra drivsystem.

Dock måste man säga att Arbel i någon mån var ett försök att skapa en 50-talets hybridbil. Fast riktigt färdig var nog inte konstruktionen...

Föga överraskande har inte ett pip hörts om Arbel efter bilsalongen 1958.