Klassiska bilmärken: Invicta

Ännu i mitten av 1920-talet var det ont om brittiska sportbilar. Detta bekymrade två herrar, Noel Macklin och Oliver Lyle, med erfarenhet från flera mindre kända bilfabrikat. Alltså beslöt de sig för att göra någonting åt saken. Macklin konstruerade och Lyle, fallen efter sockerimperiet, finansierade.

Men de båda hade högre ambitioner än att bara bygga något snabbt. De ville förena den amerikanska bilens kända segdragningsförmåga och prestanda med engelska märkens för sin tid goda vägegenskaper.

I idén ingick också att bilarna skulle vara ett plockepinn från olika underleverantörer, inte helt olikt Volvos nästan samtida sätt att bygga bilar. Sålunda levererade Meadows motorer, som hade ”amerikanska” egenskaper, och kunde accelerera från knapp styrfart till 100 knutar på högsta, det vill säga fjärde växeln.

Motorn var en sexa på 2,5 liter och modellen blev en relativ framgång. Bara ett par år efter starten vann Invicta-bilar flera viktiga långlopp, och vips var märket etablerat. Det innebar dock inte att efterfrågan överrumplade den lilla fabriken.

Tillverkningssiffrorna var alltid blygsamma, men det var onekligen fina, snygga och distinkt sportiga vagnar som byggdes av Invicta Cars, först i Cobham, och från 1933 i Chelsea, London.

Två år efter produktionsstarten sålde Invicta dels en trelitersmodell, dels en på 4,5 liter. Den senare toppade 145 km/tim och det var riktigt fort på 1920-talet. 4,5-modellen blev så omtyckt att den en bit in på 30-talet erbjöds både med standardchassi och med ett extra lågbyggt, den så kallade 100 mph-modellen. Som namnet antyder toppade bilen 160 km/h. I alla fall nästan.

Sammy åkte av
Invicta-bilarna var dyra men de såg bra ut och hade goda prestanda. Ryktet för god väghållning fick sig dock en törn genom en olycka när den kände automobilisten S.C.H. ”Sammy” Davis åkte av, och det påverkade genast den blygsamma försäljningen.

För att få litet fart på affärerna beslöt man 1932 att erbjuda en billigare bil med 1,5-liters Blackburne-motor. Den taktiken lyckades inte, mest beroende på att motorn var kraftlös och inte mäktade med det relativt tunga chassiet.

Segdragningen, en käpphäst för Invicta, var det inget fel på men toppfarten var beklämmande låg. I ett försök att rätta till sakernas tillstånd erbjöd man en kompressormatad modell, men inte heller den blev särskilt uppskattad och 1935 lades tillverkningen av Invicta ner.

Produktionsstoppet var emellertid bara tillfälligt, fast flera år långt, och inför 1938 hade man planer på tre nya modeller, alla med toppventilsexor och helsynkade lådor samt separat framhjulsfjädring.

Dessvärre visade sig inga av dessa planerade vagnar bli verklighet. Och så kom kriget. Invictas historia kunde nu vara definitivt slut, men 1946 reste sig verkligen märket igen, fast med en helt annan profil. Den nya modellen kallades Black Prince, Svarte Prinsen, och blev mycket omskriven, kanske mest för att den inte hade ett uns av de tidigare Invicta-bilarnas sportighet.

Åter hade Meadows levererat motorerna, den här gången sexor med dubbla överliggande kamaxlar och två tändstift per cylinder. Istället för växellåda hade Black Prince en hydrokinetisk turbintransmission från Brockhouse.

Den gav automatiskt vilket utväxlingsförhållande som helst mellan 15:1 och 4,27:1. Också fjädringen var avantgardistisk – torsionsstavar både fram och bak.

Men alltihop var för komplicerat och framför allt för dyrt. Omkring 25 exemplar byggdes och sen var det definitivt slut för Invicta. Om man inte räknar moderna tiders återupplivningsförsök med en bil kallad Invicta S1. Och det gör inte jag...