Bild
Nästa artikel

Kör bil runt sjön Bodensee

Resor

Schweizisk ost, tysk blomsterprakt och österrikisk eller snarare brittisk bilnostalgi är smakfulla inslag under en biltur runt Bodensee. Tre länder samsas om Centraleuropas tredje största sjö – och på resan får vi också furstendömet Liechtenstein på köpet.

Vi startar i Zürich och tar sikte på Toggenburg, en dalgång med de allra grönaste av bergssluttningar och med hotfulla alpmassiv högre upp mot molnen. Säntis är högst, 2 500 meter över havet, men det är massivet Churfirsten med totalt 13 toppar som gör Toggenburg till det populära turistområde det är i dag.

Vintersäsongen lockar flest turister, men sommarens grönska med betande och bjällerförsedda kossor i branterna nedanför de snöklädda alptopparna är oslagbara vyer på sitt sätt. Med det betet är det inte heller konstigt att schweiziska bönder kan producera ost av världsklass.

Osten Appenzeller som görs på andra sidan Säntis är mest känd, men i alpbyarna går det att finna små familjeägda ostproducenter lite varstans, som familjen Knaus på sin gård i sluttningen över byn Unterwasser.

Toggenburger Käse är också på väg att nå världsrykte, trots ringa produktion. Det får vi klart för oss under besöket på ysteriet och ostprovningen hos familjen Knaus. Tillgång och efterfrågan styr prissättningen och eftersom familjen ”bara” kan koka 90 liter komjölk åt gången blir tillgången begränsad, men värdefull.

– Vi exporterar några av våra bästa ostar till Miami och kan ta ut 50 schweizerfrance (ca 350 kronor) kilot, avslöjar husmor Rösli.


Efter övernattning på Hotel Sternen, med en effektfullt stor och lysande stjärna på hotelltaket, lämnar vi Toggenburg med dess sommaröppna bergbanor upp mot flera av Churfirstens toppar. Från Unterwasser på 900 meters höjd ringlar sig vägen ned mot en dal av annan karaktär, Rhendalen.

Rhen har sina källor i de schweiziska alperna och rinner här norrut mot och vidare genom hela Bodensee. Rhen är också gränsflod till furstendömet Liechtenstein. Efter staden Buchs vid dalgångens botten och via en bro över motorväg och flod är vi plötsligt inne i furstendömet, utan att knappt märka det.

Liechtenstein och Schweiz är nära sammankopplade, gränserna är helt öppna och även här är det schweizerfranc som gäller. Om Schweiz är dyrt så känns Liechtenstein snäppet värre, en hundring för två koppar kaffe inne i huvudstaden Vaduz som övervakas av den pampiga fästningen där furstefamiljen bor.

Tillbaka över Rhen kör vi sedan på schweizisk motorväg norrut mot Bodensee. Rum med sjöutsikt är reserverat på Weisses Rösli i Staad. Men vid flygplatsen Altenrhein bromsar vi in vid åsynen av en färgglad och märklig byggnation.

Det är den sista av den färgstarke österrikiske arkitekten och konstnären Friedensreich Hundertwassers många skapelser i Europa. Hundertwasser dog 2000, strax före invigningen. Här ryms nu ett museum och en presentshop där reproduktioner av österrikarens konstnärliga bravader går att köpa.

– Från början ansågs Hundertwasser vara smått galen, men nu säljs hans originalkonstverk för flera miljoner schweizerfranc, berättar föreståndaren Simone Thoma.

Ett eftermiddagsbesök i kantonens huvudstad St Gallen är ett måste. I en smal dalgång ett par mil in i landet öppnar den långsmala staden upp sig. Den medeltida stadsdelen med katedral, korsvirkeshus och fantasieggande burspråk lockar turister från hela världen. De flesta kommer för att se klostret som klassas som världskulturarv – och höjdpunkten är stiftsbiblioteket, med verk från 700-talet.

Biblioteket har 170 000 böcker och manuskript, varav 2 000 handskrivna, många på fårskinn. Till en stor tung bok på tusen sidor gick det åt 250 djur. Värdefullast är Niebelungens handskrift med ett beräknat värde på 120 miljoner svenska kronor. Här råder strängt fotoförbud.

Vi besökare får hasa fram i gråa filttofflor för att skona trägolvet med inläggningar från 1700-talet. Men det är taket i utstofferad stil som är mäktigast att skåda.

Gamla Stan i St Gallen ruvar på historiska minnen, och minsann finner vi också en intressant svensk koppling nära marknadsplatsen. En uppsatt bronsskylt på väggen på en fastighet talar om att avsatte kungen Gustav IV Adolf bodde här under sina sista levnadsår under namnet Gustafsson.

St Gallen har gott om fina restauranger. Vi testar Zum Goldenen Schäfli på Metzergasse och blir glatt överraskade. Rösti, råriven potatis som formas till kakor, är förstås nationalrätt i de tyskspråkiga regionerna. Till kantonens specialitet räknas St Gallen-korven, en tjockkorv, som också går att beställa som snabbmat. Schweiziska Rieslingviner är ovanliga utanför landets gränser, men fantastiskt välsmakande.

Nästa dag kör vi utmed Bodensees södra sida. Framför allt är Rorschach inbjudande, bland annat med en strand som varje år i augusti berikas med ytterligare 120 ton sand. Sandskulpturfestivalen lockar deltagare från hela världen. Vidare finns här också ett ärevördigt badhus, byggt 1924 av trä och på pålar ute i sjön. En privat badhytt kostar 18 schweizerfranc att hyra.

Bodensee har en strandlinje som totalt mäter drygt 25 mil, men av tidsskäl avstår vi från att bila hela vägen runt för att grundligt hinna med greve Lennart och grevinnan Sonja Bernadottes blomsterparadis Mainau. Dit kommer en miljon turister om året. Bilköerna ringlar sig fram, och parkeringsplatsen är stor. En busspendel transporterar turisterna den sista biten ut till ön. Vår guide, amerikanskan Linda Lewis, har ett bättre tips.

– Den optimala upplevelsen att möta Mainau är att ta någon av turistbåtarna över Bodensee. Ljuset är som bäst tidigt på morgonen, eller sent på eftermiddagen.

En liten vimpel på slottets tak, tydligt synlig med 300 mm-objektivet, ger svensk återkoppling. Lennart Bernadotte, son till prins Wilhelm och sonson till Gustav V, gifte sig 1932 med en ofrälse och förlorade därmed sin prinstitel, men två år tidigare hade han ärvt Mainau. Parken var från början i uselt skick, men stegvisa upprustningar med planteringar hämtade från hela världen har resulterat i en anläggning av världsklass.

Lennart Bernadotte dog 2004 och hans hustru Sonja 2008, och Mainau drivs nu av en stiftelse där äldsta dottern Bettina är vd och hennes bror Björn styrelseordförande.

Tack vare ett passande mikroklimat, och rätt jordmån, är Mainau särskilt lämpat för allehanda växligheter. Här finns bland annat 30 000 rosplantor, 12 000 dahlior, minst 300 olika träd och däribland 18 meter höga palmer. Utöver planteringarna finns också Tysklands största fjärilshus inom området, med importerade arter från Costa Rica.

Efter Mainau tar vi bilfärja över Bodensee till Meersburg på sjöns nordsida. Staden som klättar på sluttningen är en liten pärla med medeltida borg, branta kullerstensgator och en uppsjö av små krogar. Hotellet 3Stuben uppe på krönet blir natthärbärge.

Det är just vid Meersburg vi blir varse de tekniska underverk som blev epokgörande från 1900-talets början och fram till andra världskriget. Ett luftskepp susar ljudlöst förbi ovan borgen på väg ut över Bodensee. Meersburg har ett mindre Zeppelinmuseum, men det är Friedrichshafen två mil längre österut som är luftskeppens födelseort.

Här byggdes det första luftskeppet av Ferdinand von Zeppelin. Mest känt, och ödesmättat, var förstås flygningarna med den jättelika aluminiumkonstruktionen LZ 129 Hindenburg som mätte 241 meter på längden och hade en diameter på 41 meter. När Hindenburg exploderade i Lakehurst utanför New York 1937 blev det också slutet för luftskeppsepoken. Inne i museet berättar en radioröst från den tiden om haveriet, där trots allt 62 av 97 passagerare ombord överlevde. 

En 33 meter lång sektion av luftskeppet har rekonstruerats, bland annat sektionen där passagerarna bodde, förvillande likt hytterna på en Finlandsfärja. En resa från Tyskland till USA tog tre dagar och en biljett med dagens penningvärde kostade drygt 40 000 kronor.

Inte sett till flygtiden, men väl till biljettpriset, känns det kanske mer realistiskt med en tur med de turistluftskepp som byggs i Friedrichshafen i dag med ny teknik. Här får man en halvtimme för drygt 2 000 kronor.

Ö-staden Lindau med sitt övervakande bayerska lejon vid hamninloppet och med svenskkopplingar som Lennart Bernadotte-huset (turistbyrån) och Alfred Nobel-torget är sista tyska destinationen innan vi åker in i Österrike. Vi avstår Bregenz för att ta oss längre inåt landet till Dornbirn.

Det är inte konstigt att britterna blir sjuka av avund när de inser att världens största Rolls Royce-museum ligger i skogarna vid den lilla österrikiska byn Gütle. Very British är nästan ett understatement i sammanhanget. Franz Vonier är upphovsmannen och de tre sönerna Johannes, Bernard och Ferdinand sköter numera verksamheten.

Det började med en privatsamling, men växte till ett komplett museum på tre våningar och med en utställningsyta på 3 000 kvadratmeter. Sedan 1999 har samlingarna varit öppna för allmänheten.

– Det är inte bara pappa utan också mamma Hilde som står bakom samlandet, är yngste sonen Ferdinand mån om att understryka när han bjuder på kaffe och ballerinakex.

Utöver 100-talet bilar, så gott som alla tillverkade för andra världskriget, finns också stilmöbler av mahogny och originalteserviser från Kina. Ferdinand Voniers arbetsuppgift är att restaurera bilar, ofta från andra samlare.

– För mig är bilarnas skick och teknik viktigast, jag bryr mig mindre om vilka som ägt dem, säger han. Men en sak är klar, det behövs mycket nerver för att jobba med äldre Rolls Royce.

Diskutera: Vad tycker du om Bodensee?

Kommentarer

#1
2011-09-13 10:23

Vore jag mångmiljonär skulle jag åka runt i vårt gamla Europa med bil nästan på heltid och insupa all denna historia och kultur som ligger lagrad i både människor och moder jord.

Hej!

Vi har förståelse för att du använder adblocker, men hoppas att du kan stänga av den för vår sajt. Annonser är en förutsättning för att vi ska kunna fortsätta att driva sajten.