Biltest: Renault Grand Scénic, Toyota Verso

Förr var kombin det givna valet för den som sökte en rymlig och praktisk vardagsbil i ett någorlunda nätt och smidigt format. Så är det inte riktigt längre. Flexbilarna har alltmer tagit över rollen som familjernas favoriter. De erbjuder allt som en konventionell kombi gör, plus en hel del annat.   

Två av marknadens mest intressanta nya flexbilar är Toyota Verso och Renault Grand Scénic. Vi har ställt dem mot varandra i en testduell, där utrymmen och praktisk användbarhet står i fokus.

Toyota har lyckats bäst med att tvätta bort busskänslan och Verso ger det mest personbilslika intrycket. Den är nättast att hantera och upplevs aldrig som onödigt stor, inte ens när man åker ensam i bilen.     

Det japanska designteamet har också hittat ett formspråk som ger Toyotan ett, för biltypen, spänstigt och kraftfullt utseende där bussfaktorn är väl kamouflerad.

Renaultens karosslinjer är mer utslätade och försiktiga. Inte bara jämfört med Verso utan även med den tidigare Scénic-modellen, som var mer utstuderat och personligt designad. Speciellt över bakpartiet, som bokstavligen stack ut med sin säregna kantighet.          

Inget snack om saken
Men när det handlar om utrymmen och barnvänlighet är det inget snack om saken. På de punkterna är det Renaulten som tar hem spelet, även om ingen av bilarna kan betraktas som fullt sjusitsig. 5+2-sitsig beskriver bättre vad det handlar om.

Både Grand Scénic och Verso har visserligen vuxit med ett antal centimeter jämfört med sina föregångare, både på längden och bredden. Men det räcker inte. Det är ändå trångt för andra än barn och småväxta i de två extrasätena allra längst bak.

Redan ur-Scénicen, som kom 1996, var konstruerad med barnens bästa för ögonen och den tråden har Renault aldrig släppt. Följaktligen sitter ungarna i högsätet även i nya Grand Scénic. De tre fåtöljerna på mittraden är, precis som i en biosalong, monterade betydligt högre än framstolarna. I kombination med stora glasytor ger det en förnämlig utblick för dem som sitter därbak, även om de inte är så långa.

Ännu bättre blir sikten om man viker ned ryggstödet på passagerarstolen fram. Finessen är standard på Scénic i Expression-utförande och kan givetvis även utnyttjas när långa föremål ska transporteras. Prylar på uppemot 290 cm får då plats inne i bilen.      

Toyotans yttre design må se tuffare ut än Renaults, men ur barnens perspektiv är den inte lika lyckad. Karossens höga midjelinje i kombination med mittstolarnas låga sittpostion skapar en instängd känsla och små personer har svårt att se ut.

På stolarna längst bak är det riktigt illa ställt med utsikten i Verso. Den bakersta sidorutan är liten som en skottglugg och sitter dessutom långt fram. Följden blir att de åkande får finna sig att stirra rakt in karossens sidovägg när de försöker titta ut.

Däremot har Toyota förbättrat sittkomforten i mittradens fåtöljer, som var nästan kyrkbänkshårda i gamla Corolla Verso. De nya stolarna har både en skönare stoppning och är något större än tidigare. Men trots åtgärderna har Verso en liten bit kvar till Grand Scénics bekvämare säten.      

Utrymmena i bilarna är likvärdiga på de fem sittplatserna bak. Men när det handlar om lastslukarförmåga är den tolv centimeter längre Scénicen klar testvinnare, oavsett om jämförelsen görs med sätena i upp- eller nedfällt läge.   

Fast med alla stolar ockuperade är det inte mycket bevänt med bagagekapaciteten i någon av bilarna. Då ryms 155 liter i Verso och 208 i Scénic. Så för storfamiljen som vill ha med sig både barn och bagage är ingen av testbilarna något vettigt alternativ. Då krävs att man kliver upp minst en storleksklass.  

Bäst i test
Även när man räknar stuvutrymmena i kupén är Scénic bäst i test. Mängder av småfack, totalt handlar det om en volym på hela 92 liter, finns utspridda lite överallt i bilen. Den siffran kan Verso inte matcha.    
Toyotan kontrar med att erbjuda testets smartaste system för fällningen av sittplatserna bak.

Alla fem stolarna kan med ett enkelt handgrepp vikas ned i golvet. Vips, så har den sjusitsiga familjefraktaren förvandlats till en första klassens lastslukare. Hela operationen tar några sekunder och lastgolvet blir helt slätt.  

I nya Grand Scénic är det lite bökigare att rumstera om i kupén när bilen ska användas som godstransportör. Visserligen kan de två stolarna allra längst bak smidigt fällas ned i golvet. Men mittstolarna måste först vikas ihop och sedan fällas framåt för att utöka bagageutrymmet, vars lastgolv blir långtifrån slätt.

För maximal lastlängd krävs dessutom att mittsätena handgripligen lyfts ur bilen och det är inget man gör i brådrasket. Stolarna väger över 17 kilo styck och när man väl baxat ur dem gäller det också att hitta någonstans att förvara dem.

I Verso finns inte det problemet, utan här följer alla stolar alltid med på färden. Så när det handlar om smidig lastbarhet och lätthanterad flexibilitet är Toyotan klart bäst i test.

32 olika sätt
Däremot är den inte rymligast. Grand Scénic har en lastvolym på hela 2 063 liter med alla säten ur vägen. Det är nästan 400 liter mer än de 1 696 liter som Versos lastgap maximalt sväljer.

Enligt Toyotas egna beräkningar kan sätena i Versos passagerarutrymme varieras på 32 olika sätt.  
Renault kan med all sannolikhet räkna fram något liknande för Grand Scénic. När det handlar om  användbar flexibilitet upplevs bilarna som i stort sett likvärdiga.

Toyotans tre bakre mittstolar kan var och en justeras 19,5 cm på längden, medan Scénics klarar 17 cm. I båda bilarna kan ryggstödslutningen justeras, en komfortfiness som i Verso finns även på de två sätena längst bak.

Tack vare den breda bakdörren är det också lättare att krångla sig fram till Toyotans tredje sätesrad. Dessutom känns det säkrare att ta plats längst bak i Verson, där insteget sker genom att mittradens yttersäte skjuts framåt.

I Grand Scénic fälls hela ytterstolen upp för att förenkla entrén till den sista sätesraden. När stolen sedan ska dunkas tillbaka i fästhålet i golvet gäller det att inga fötter finns i vägen. Här finns risk för klämskador.

Välgörande vässad
Både Scénic och Verso är tredje generationen i sina modellserier. Grand Scénic har sitt tekniska ursprung i senaste Renault Mégane, medan Verso övergivit Corolla-tekniken och numera bygger på en egen ny plattform.

Jämfört med den tidigare modellen är nya Grand Scénic välgörande vässad när det handlar om köregenskaperna. Största skillnaden finns i styrreaktionerna, som tidigare var märkligt simmiga och diffusa.
Numera är gensvaret från ratten både snabbt och precist. Det gör att Renaulten trivs utmärkt vid forcerad körning på testslingas kurvigaste partier. Väghållningen håller hög klass och bilen rinner genom böjarna med överraskande fin balans även när föraren pressar på lite extra med gasfoten.

Även Verson klarar den utmanande teststräckan med hedern i behåll, men känns något ovigare och klunsigare att hantera i de värsta krökarna. Toyotan understyr mer och börjar tugga lätt över framhjulen i flera av de svängar som Renaulten passerar helt obekymrat.    

Ombytta roller
Men i panikprovet, älgtestet, blir det ombytta roller. Verso är både stadigast och snabbast genom konbanans tre hårda svängar. Renaulten kränger mer och visar också tendenser att slänga ut med bakvagnen. Antisladdsystemet får jobba hårt för att hålla bilen på kurs.

Ronden körtrygghet går till Toyota, som också blev knapp favorit hos testlaget vid mer normal landsvägskörning. Verso har bäst riktningsstabilitet, är minst känslig för vind och har den bekvämaste och mest effektiva fjädringen.

Grand Scénic är sprättigare över guppen och det är något som märks tydligast på sittplatserna längst bak. Samma ojämnhet som Verso sväljer utan obehag skickar nästan upp Scénic-passagerarna i taket.
Renaults chassitekniker har av någon anledning inte riktigt fått till det i avstämningen mellan kompetenta köregenskaper och fin fjädringskomfort.

Då har de franska motoringenjörerna lyckats bättre och nya lilla bensinturbon på 1,4 l/130 hk imponerar stort. Den är mjuk, stark, snabb och passar perfekt till bilen om man inte vill lägga ut de extra tusenlappar som en diesel kostar.

Enda kritiken mot 1,4-litersturbon är att den kunde vara lite snålare. Som det nu är får den stryk av Toyotas 16 hästar starkare 1,8-litersmotor när det handlar om bränsleeffektivitet.

Även Versos avancerade sugmotor fungerar smidigt och i vår testbil var den hopkopplad med Toyotas nya steglösa automatlåda Multidrive S.

Sämre sikt i Verso
Den arbetar i huvudsak harmoniskt, men har en skönhetsfläck i form av en slirande känsla vid lite hårdare accelerationer. Problemet kan undvikas genom att använda lådans manuella program. Det har sju steg, manövreras via rattpaddlar och växlar imponerande snabbt.            

På förarplats är det Toyota som spontant ger det mest exklusiva intrycket. Men när man börjar fingra närmare på materialen avslöjas att allt inte är av högsta klass.

Det är en större andel billig plast i Verso än i Scénics renare och mer minimalistiska förarmiljö. En annan skillnad från förarposition är sikten. Den är sämre åt alla håll i Verso och speciellt besvärande är vindrutestolparna, som ger en stor död vinkel snett framåt. Renault har löst problemet genom att dra tillbaka de så kallade A-stolparna och därigenom skapat bättre siktförhållanden.

Ingen av bilarna har någon högre kvalitet på mattorna, varken på kupégolv eller i lastutrymme. Det gör dem svårstädade och det är ingen bra egenskap hos utpräglade familjebilar.  

Slutligen en fundering kring Renaults garantipaket. Nya Scénic har en nybilsgaranti på normala två år, medan den som köper en Laguna och eller en Koleos får 3 år/15 000 mils garanti.  

Vågar inte Renault lita på kvaliteten i nya Scénic, eller?