Nästa artikel
Biltest: Mini Cooper II 1,6
Nybilstest

Biltest: Mini Cooper II 1,6

Publicerad 2 januari 2007 (uppdaterad 22 september 2010)
Först gjordes en modern kopia av ur-Minin. Nu har BMW gjort en kopia av kopian. Resultatet blev Mini Cooper II. Nästan allt i bilen är nytt, men av det syns inte ett smack på utsidan. Det är så man värnar en design-ikon.

Den som parkerar en ny Mini Cooper på garage-uppfarten och tror att grannarna ska höja på ögonbrynen kommer att bli rejält besviken. 

De flesta lär inte ens märka att det är en sprillans färsk upplaga av den lilla kultbilen som står där - av den enkla anledningen att det nästan inte syns. BMW:s designers har, milt uttryckt, varit försiktiga med ritstiftet och de nya karosslinjerna är i stort sett identiska med föregångarens.

Men bortsett från utseendet har Mini Cooper II förvånansvärt lite gemensamt med den tidigare modellen. I själva verket är det bara kupégolvet, delar av hjulupphängningarna och vissa inredningsdetaljer som hängt med i generationsskiftet.

Det är bakgrunden till att BMW så envist hävdar att det handlar om en helt ny bil och inte en uppgradering av en befintlig modell, som det annars är lätt att tro. 
       
Enklast känner man igen Mini Cooper II på strålkastarna, med sina integrerade blinkers. Den som tittar extra noga - och helst har en gammal Mini till hands för en direkt jämförelse - ser också att grillen är omgjord, att fronten och midjelinjen är högre och att bakpartiet är något bulligare än tidigare.

Men det är inte bara på utsidan som den nya retrobilen ger ett välbekant intryck. Även de rappa   köregenskaperna känns igen och det gör att Mini Cooper II omgående klättrar högt på listan över småbilsklassens mest kompetenta körmaskiner.

Väghållningen är utsökt, nöjesfaktorn hög och styrreaktionerna sällsynt alerta och exakta.
Coopern är byggd för aktiv körning och ställer villigt upp på snart sagt vilka äventyr som helst på krokiga vägar.

Bilen är också en hejare på att ta sig igenom undanmanöverprovets tre brutala svängar och sveper fram mellan konerna snabbare och mer kontrollerat än de flesta konkurrenter. 
     
Allvarligaste kritiken mot de dynamiska egenskaperna kommer från testlagets mesta Mini-kännare. Han ger nya Cooper bakläxa för att styrningen inte har samma fina vägkänsla som i den gamla modellen. Förklaringen kan vara att BMW bytt ut den elhydrauliska servon mot en elmekanisk dito. Kanske är kalibreringen inte hundraprocentigt lyckad?

Även under huven har ett byte skett. Den gamla 115 hk-motorn har tjänat ut och ersatts av en direktinsprutad 1,6-litersmaskin på 120 hk, som utvecklats i samarbete med PSA (Peugeot/Citroën). Resultatet är bättre gasrespons och rivigare prestanda än tidigare.

Den nya kraftkällan är hopkopplad med en sexväxlad manuell låda och som helhet är drivlinan både effektiv och harmonisk. Men en allvarlig anmärkning finns och den gäller bränsleekonomin.

På papperet ska Mini Cooper vara snål, i deklarationen anges 5,8 l/100 km för blandad körning. Vår testbil hamnade skyhögt över den siffran och sörplade i snitt i sig 7,4 l/100 km. Det är en skillnad på mer än 27 procent! Helt oacceptabelt, även om bränsletörsten till viss del kan förklaras av att Coopern inte var inkörd när testet påbörjades.

BMW har lagt ned en hel del krut på att förbättra komforten i den nya upplagan av sin brittiska succébil. Resultatet är lyckat, åtminstone så länge man nöjer sig med att jämföra med gamla Mini. Cooper II är både tystare i kupén och behagligare avfjädrad än sin föregångare.

Ställer man däremot nya Mini Cooper mot klasskonkurrenterna blir utfallet ett annat. Då hamnar bilen en bra bit ned på listan. Den tillhör de bullrigaste och stötigaste och är dessutom oväntat känslig för dåligt underlag.

Nya Mini är sex centimeter längre än den tidigare modellen, men det är inget som kommit kupéutrymmet tillgodo. Förändringarna av karossmåtten är uteslutande gjorda för att förbättra krocksäkerheten, som enligt planerna ska upp till ett pinnhål till högsta betyg hos Euro NCAP.

Det innebär att Mini fortfarande är ett skralt alternativ för alla som uppskattar utrymmen och praktisk användbarhet. Lastkapaciteten är minimal och baksätet är oanvändbart om två fullvuxna sitter i framstolarna. Då försvinner i stort sett allt benutrymme bak och i det läget får inte ens barn plats där.

Med tanke på bilens kaxiga karaktär och de begränsade utrymmena är Mini snarast att betrakta som ett annorlunda alternativ till en sportcoupé. Då faller plötsligt alla bitar på plats och Coopern blir riktigt trivsam att umgås med.    

Fram sitter man klart bättre i nya Mini än i gamla. Stolarna är bekvämare och benutrymmet generösare tack vare att mittkonsolen bantats på bredden. BMW har också gjort en rejäl höjning av kvalitetskänslan i den tidigare ganska plastiga interiören, som dessutom är helt omarbetad.

Den mest slående förändringen är att den stora mittplacerade hastighetsmätaren vuxit till nästa moraklockliknande dimensioner. Till och med ljudanläggningen får plats i mätarens underkant.

De snitsiga brittiska vippströmbrytarna finns kvar, men en del av dem har lyfts upp till taket. Det nya ljuspaketet, som är extrautrustning, är en annan läcker historia med små ljuspunkter runt om i bilen. Med en knapp kan mysbelysningen steglöst ändras från orange till blått, via lila.

Förarmiljön som helhet är mer skojig än funktionell, men det mesta är trots allt hyfsat lättskött. Undantaget är värmeanläggningen som är både otydlig och svår att ställa in.  

Nya Mini Cooper är ganska måttligt prishöjd, det handlar om drygt 9 000 kronor. Men ytterst få lär köpa bilen utan något av de utrustningspaket som erbjuds. Så i praktiken blir bilen betydligt dyrare än de 169 900 kronor som är grundpriset.
 
Testad i Vi Bilägare nummer: 1/2007

Ämnen i artikeln

Kommentarer

Missa inget från Vi Bilägare

Genom att anmäla dig godkänner du OK-förlagets personuppgiftspolicy.