Nästa artikel
Biltest: Hyundai Sonata V6
Nybilstest

Biltest: Hyundai Sonata V6

Publicerad 3 maj 2005 (uppdaterad 22 september 2010)
Hyundai svänger mot stramare linjer och ger Sonata en mera europeisk formgivning. Efter bara 14 år i Sverige har Sonata vuxit från välutrustad mellanklassare till lyxvagn – med närapå reaprislapp.

Hyundai är en mycket ung biltillverkare. Till Sverige kom de första bilarna så sent som 1991.  Pony, Scoupe och Sonata hette de tre första modellerna.

Första Sonatan var en hyfsad bil - den gavmycket bil för pengarna. Ägarna kunde glädja sig åt allt lull-lull som ingick i standardutrustningen. Men någon riktig lyxprägel hade inte Sonata. "Musik för plånboken" skrev vi om den första Sonatan i Sverige (1991) och påpekade att Hyundais mellanklassare var lika stor som en 740, hade all tänkbar utrustning men kostade åtskilligt mindre än svensken.

De första modellerna sålde ärligt talat mest på det låga priset. Det är fortfarande lite av Hyundais strategi att ge mycket för pengarna. Och på det viset har marknadsandelen sakta vuxit sig starkare i Sverige.

Avsevärt bättre
Det första försöket att ge en egen formgivning var kanske inte helt lyckat. Sonata från 1998 hade faktiskt vissa drag från Borgward Isabella. Det var möjligen mycket bil för pengarna. Men den senaste modellen av Sonata, den fjärde i ordningen, är avsevärt bättre i alla avseenden. Inte minst utseendet.

Visserligen anar man en och annan lånad fjäder. Bakifrån kan man till exempel spåra linjer från Audi. Det är över huvud taget betydligt mer harmoni i linjerna på senaste modellen. Sonata har vuxit till sig och är faktiskt riktigt snygg.

Det är kanske förklaringen till att en och annan har hejdat sig mitt i omkörningen och tittat lite extra på den välkammade koreanen.

Hela intrycket är en betydligt mer gedigen produkt. Bara att stänga dörren och höra det mer bestämda "tjoff" i stället för en metallisk, tunn klang registreras förnöjt av örat. En närmare kontroll visar att dörrskarvarna är mycket smalare än förr, faktiskt med ovanligt små mellanrum också jämfört med de bästa konkurrenterna.

Behagligt lågmäld
Det var första gången jag upplevt att kabeln till vår testanläggning nära på klipptes av när jag stängde bakdörren. I vanliga fall finns gott om utrymme för en tunn kabel, men inte här inte.
Små skarvar kräver noggrannhet. Det man vinner är dels ett intryck av precision och en välbyggd kaross, dels förhoppningsvis mindre vindbrus och kanske lägre ljudnivå.

I alla fall upplever man Hyundai Sonata som behagligt lågmäld.

Automatväxellåda är standard och man blir snabbt bortskämd. Det finns visserligen möjlighet att rycka i spaken själv om man för den åt sidan i plus- och minusläget. Då får man också en indikering på vilken växel man använder i instrumentpanelen. Fem steg låter ju skapligt men andra lyxbilar har både sex och sju numera. Frågan är om förbrukningen verkligen blir lägre med fler växlar. Bäst tycks de nya lådorna av typen automatiskt växlad manuell växellåda vara.

Men bekvämt åker man, utan tvekan.  Numera gör Sonata verkligen skäl för benämningen lyxbil. Den mer återhållsamma men ändå samtidigt strama formgivningen gör en hel del för bilens nyvunna pondus.

Den nya motorn och växellådan ger också en helt annan skjuts på ekipaget. Omkörningar går mycket snabbt och enkelt, särskilt om man väljer rätt växel så att automatlådan slipper göra en kick-down.

Motorn är byggd helt i aluminium och levererar 235 hk vid 6 000 v/min - framför allt ett skapligt vrid på 300 Nm/3 500 v/min. Inte undra på att bilen är snabb. Ändå blev mätningen 0-100 km/tim en överraskning - 7,84 sek! En gång till. 7,82.  Sonata sprintar därmed lika kvickt som t ex BMW 525.

Förbrukningen skenade

Bränsleförbrukningen håller  inte vad man lovar. I blandad körning ska man klara sig på strax över 10 l/100 km. Men vi låg oftast på 11,5 l. Vid lugn motorvägskörning kröp förbrukningen under litern, men så fort vi hamnade i stadskörning skenade förbrukningen uppåt. Som mest tangerade vi 12,1 l/100 km men då ingår acc- och bromstest och en hel del stadskörning.

Kliver man in i Sonata av årgång -91 och sedan byter mot nya modellen upplever man den nya som avsevärt mycket större. Ändå är inte skillnaden så rasande stor om man ser till bilarnas yttermått. Den nya har en längd på 480 cm mot  14-åringens 468. Inne i bilen känns det som avsevärt mer än tolv cm.

Framstolarnas sitsar fick gärna vara lite längre eller ha bättre möjlighet att höja framkanten eller att luta stolen för att få bättre stöd för benen. Å andra sidan hade jag inga problem att klara tre-fyra timmar i bilen. Stolarna hade lagom mjukhet och det var skönt att man också som förare kunde sträcka ut vänsterbenet. Med konstantfarthållare blir långkörning rena semestern.

Lika trivsamt är det i baksätet. Benutrymmet räcker till för fullvuxna svenskar. Man sitter bekvämt och har bra sikt ut. Däremot tar hjässan i den polstrade kanten vid bakrutan om man försöker luta sig bakåt mot nackstödet. 
 
I utförandet "exklusive" ingår bland annat läderklädsel och eljusterad förarstol, vilket förstås höjer trivseln ytterligare. Det blir däremot kallt om ändan på morgonen vintertid och man måste sätta fart på stolsvärmen det första man gör.

Vad man också måste sätta fart på är defrostern. Trots att Sonata har klimatanläggning och man väljer defrosterläget, så händer inget annat än att luftströmmen går mot vindrutan, friskluft väljs och luftkonditionering startas - om utetemperaturen är högre än 1,5 grader C. Fläkthastigheten ökar inte. Den får man höja själv genom att vrida på högra reglaget.

När kupétemperaturen stiger så startar också luftavfuktning om sensorn i kupén anser att så behövs.

Ett kupeluftfilter renar inkommande luft. Den som är lite praktiskt lagd kan faktiskt byta det själv. Ovanligt nog beskrivs hur man gör i instruktionsboken. Har man tillvalspaketet, som vår testbil var utrustad med, finns dessutom något som bäst beskrivs som en näsa,  känslig för diesel och oförbrända kolväten (avgaser). Blir luften för smutsig stängs luftintaget! "Näsan" aktiveras eller stängs av via en knapp på mittpanelen.

Stabilare än man tror
ESP kan också kopplas ur. Men systemet griper inte in förrän det verkligen behövs och man kan göra ganska snabba manövrer utan att systemet t ex bromsar för att behålla balansen. Tyvärr var det fukt och faktiskt frosthalka när vi provocerade Sonata. Den stora vagnen verkar dock stabilare och stadigare än man först tror efter komfortabla motorvägskörningar.

Styrningen är kanske inget under av exakthet och känslighet. Men med bilens karaktär av bekväm långfärdsbil duger den bra.

Under mörkerkörning konstaterar vi att halvljuset hör till de bättre. Ljuset fördelas via en projicerande lins och ger bra räckvidd och  jämnt belyst vägyta (se särskild bedömning, sid 39). Däremot hade man gärna haft belysning på de knappar i dörren som man öppnar tanklucka och baklucka med. Och backljuset är som på de flesta bilar mer en markering för omgivningen än en verklig hjälp i mörker.

Några knappar - strålkastarspolning, dimbakljus, dimmer för instrumentbelysningen -  sitter lite skymda till vänster om ratten. Man måste lära sig och sedan känna sig fram för att hitta spolningen av lysena.

Under de 14 år som Sonata funnits i Sverige har Hyundai hunnit med fyra generationer. Men det är först nu som man kan konkurrera mer på allvar som ett verkligt alternativ. Mindre exklusivt visserligen men också avsevärt billigare.

Det som fortfarande skiljer Hyundai från toppen är det där lilla extra. Sonata är inte unik på något vis. Den har det mesta av det man kan vänta sig förutom det senaste inom t ex elektronik. Det är ett rejält steg upp till Mercedes, BMW och Lexus. Inte ens en integrerad radio är möjlig utan det blir en vanlig montering, vilket ser lite visset ut i en ny modern bil.
I ärlighetens namn beror en hel del av skillnaderna på prislappen också på emblemet. Men man skulle kunna säga att Sonata är en mix av ny teknik och äldre lösningar.

Hjulupphängningen är exempelvis uppgraderad till en avancerad multilänkbakvagn och dubbla triangellänkar fram. Fler länkar håller hjulen i rätt vinkel samtidigt som man vinner både stabilitet och komfort. 

Testad i Vi Bilägare nummer: 17/2005

Ämnen i artikeln

Kommentarer

Missa inget från Vi Bilägare

Genom att anmäla dig godkänner du OK-förlagets personuppgiftspolicy.