Bild
Nästa artikel

Test: A4 Avant, C-klass Kombi & V60 (2016)

Nybilstest

Audi A4 Avant, Mercedes C-klass kombi och Volvo V60 är tre stilfulla, storsäljande stationsvagnar. Sinne för detaljer, viss status och sparsamt med plats för last ingår i köpet – vilken ska du välja?

Klassklyftorna bland mellanstora kombibilar har vuxit på senare år. Förr vimlade det av medeldyra märken som Ford, Opel, Peugeot, Toyota etcetera i säljlistans toppskikt, men de är nästan helt borta från 25 i topp numera. Istället härjar märken med lågprisprofil, Kia och Skoda till exempel, sida vid sida med betydligt dyrare fabrikat. Tre av dem har vi här: Audi A4 Avant 2,0 TDI, Mercedes Benz C 220 d 4MATIC kombi och Volvo V60 D4e. Alla tre kostar runt 350 000 kronor i grundpris, ändå är alla tre ytterst vanliga syner på vägarna.

A4 Avant är nyast, lanserad kring årsskiftet och dessutom en av bilarna i årets långteststall i Vi Bilägare. Vår bil är framhjulsdriven, har den nya 190 hk-dieseln som är miljöklassad och därmed skattefri i fem år, samt sjuväxlad dubbelkopplingslåda. Bilen är måttligt utrustad med tanke på vilka möjligheter som finns, körklar kostade den knappt 385 000 kronor. Mercedes senaste C-klass kombi debuterade hösten 2014. Testexemplaret är fyrhjulsdrivet, har dieselfyra på 170 hk, sjuväxlad automatlåda och rikhaltig men inte överdådig utrustning som drar upp priset från cirka 390 000 kronor till hela 540 000 kronor. Med enbart bakhjulsdrift hade den varit cirka 15 000 kronor billigare. Volvo V60 med den fyrcylindriga ”Skövdedieseln” på 190 hk och framhjulsdrift har lägst grundpris, 340 000 kronor, men ett slutpris i paritet med Audis. Tillägget ”e” i modellnamnet betyder miljöklassning och skattefrihet i fem år, men det kräver 16-tumshjul, inte större.

Det här är snygga byggen som i viss mån signalerar ägarnas framgång och kännarblick. I de flesta vardagssituationer räcker de ganska begränsade kupé- och lastutrymmena för folk och bagage gott i alla tre, men dragkrok och takbox är två nödvändigheter för att de ska bli lika allround som en ”fullstor” kombi.

»Både Audi och Mercedes har tredelning av ryggstödet bak, bra för flexibiliteten.«

Audi är klart bredare invändigt än den gamla Avantversionen av A4. Från förarplats känns bilen skarpskuret modern, sikten snett åt sidorna är utmärkt tack vare smart ”slimmade” vindrutestolpar men de i ytterkant avsmalnande ytterspeglarna kunde gärna vara lite större. Det finns några nya extracentimeter även i kupélängd och takhöjd fram och bak, tack för dem. Karossen är dock låg, man liksom faller ned i bilen och för den med minsta kroppsstelhet är det bökigt att kliva ur den.

Lastutrymmet är bara marginellt större än i föregångaren (i läskbackar räknat till och med mindre) men det är propert utfört, liksom hela bilens inredning. Utan att vara direkt lyxig känns det modernt, genomtänkt och ordentligt åtskruvat i allting, på typiskt Audimanér.

Det gör det även i Mercedes-Benz, men stilen är helt annorlunda. Förarmiljön och dörrsidorna är vällustigt formade med ytor som böljar åt många håll och omsluter de åkande i en ”kokong” som känns lyxig, lite glittrig. Funktionerna är ändå som i vilken annan Mercedes som helst, ytterst lättskött i stort och smått och med minst lika hög finish som i Audi.

Kupéutrymmena är närmast identiska med Audis, men baksätet är något rymligare och sitthöjden inte fullt så låg. Bagageutrymmet är också likvärdigt Audis men rymmer några fler läskbackar tack vare att lastgolvet inte sluttar lika mycket när baksätet fällts undan. Både Audi och Mercedes har tredelning av ryggstödet bak, bra för flexibiliteten.

Karlstads högsta bostadshus fick inte plats på sidan men vi lyckades pussla dit bilarna i alla fall.

Att Volvo är äldre än de tyska bilarna märks i inredningsstilen, dock mest som en känsla. Reglage och knappar är egentligen lika funktionella som i Audi och Mercedes men nyare presentationsmöjligheter med stora skärmar och meny-/pekskötsel har (på gott och ont) rört sig en del sedan den ansiktslyfta V60 lanserades. Kupén känns trängre och är det i mycket, men måttbandet avslöjar också att Volvo har störst främre kupébredd. Lägg till detta att alla som körde alla tre bilarna fann Volvos standardstolar klart bäst i testet. Det gällde även för baksätet. Benutrymmet är inte märkvärdigt men den välstoppade soffan är skön att sitta i. Lastutrymmet är däremot klart minst och någon möjlighet att, som i Audi och Mercedes, fälla de bakre ryggstöden från bagageutrymmets öppning finns inte, inte elmotoriserad baklucka heller.

Ingen av bilarna kom upp i "0,6 liter milen" under testet, ett gott betyg för så kraftfulla modeller.

Lång, svepande landsvägskörning är hemmaplan för den här trion. Då mumlar dieselmaskinerna på lågvarv, bränsleförbrukningen är ytterst måttlig. Audi har nästan rekordhög utväxling på sjunde växeln, cirka 75 km/tim vid 1 000 motorvarv. Av sparskäl är drivningen programmerad att snabbt lägga sig på sjuan, vilket tyvärr resulterar i en störande vibration i hela drivningen runt 90–100 km/tim. Med ”ekonomiläget” i körlägesväljaren rullar bilen på frihjul under
gasuppsläpp, då försvinner förstås vibrationen och förbrukningen kan minska ytterligare.

I fart arbetar dubbelkopplingslådan utmärkt, men från start och i lågfartsmanövrer finns också i vår långtestbil en typisk ryckighet i samarbetet motor/låda. Att finjustera pådraget vid fickparkering är inte så lätt, ofta sätter bilen dessutom i väg alldeles för abrupt från trafikljusen. Det här är en skönhetsfläck som borde ha försvunnit med tanke på hur länge VW-koncernen byggt DSG-växellådor.

I övrigt är Audis köregenskaper toppen, bilen är riktigt underhållande att köra. Den ”sportiga” känslan förstärks när vi tänjer på gränserna längs vår speciella sträcka i djupa Finnmarksskogar i Dalarna. Då framträder en särskild lätthet i rörelserna, karossen ligger platt och verkligt stabilt även när det går undan och styrningens precision lämnar inget övrigt att önska. Fjädringen är samtidigt ganska hård och på sämre underlag stöter det klart mest i Audi av de tre.

»På sämre underlag stöter det klart mest i Audi av de tre.«

Mercedes är den skönaste långfärdsbilen, dels tack vare sin låga ljudnivå, dels tack vare sin – nästan alltid – ytterst följsamma fjädring. Det finns något svårförklarligt och märkestypiskt över C-klassens sätt att röra sig över vägbanan. Alla som kört en vardags-Mercedes vet nog vad det handlar om; ett annat sätt att bemästra utmaningarna. Det spelar knappast någon roll hur fort man kör, bilen ändrar inte sitt beteende det minsta vare sig man kör i 30 km/tim eller 120, den kräver aldrig någon ny eller större insats av föraren. Styrningen är exakt i varje läge, lätta böjar eller riktiga hårnålar, och rubbas inte ur sitt lugn vare sig man slökör eller försöker plåga fram bilen. Samarbetet mellan motor och växellåda är helt invändningsfritt, växlingar och starter sker mjukt, den lilla ”rattspaken” för växelväljaren är ursmidig – det är klass och konsekvens, helt enkelt.

Därför blev också förvåningen så mycket större på en del böljande underlag när bilens fjädring bak plötsligt började röra sig kraftigt i vertikalled, som om rörelsen initialt sett knappast hade någon dämpning alls innan den en tiondel senare fångades upp och gången stramades åt. Vi testade både med och utan last men fenomenet uppträdde oavsett vilket. Det är den enda plumpen i bilens körbetyg.

Vi gjorde också några lätt improviserade undanmanövrer med last på Hagfors flygfält (alla testbilarna hade dubbfria vinterdäck), där Mercedes snabbt gick ganska yvigt med bakvagnen och ville skära ur konuppställningarna redan i drygt 60 km/tim. Audi bröt också ut överraskande snabbt medan Volvo klarade drygt 65 km/tim innan den blev bångstyrig. Detta var alltså med vinterdäck och inte direkt jämförbart med andra undamanövertester vi genomför.

Låg panel och vindrutestolpar som inte skymmer sikten. Den breda mittkonsolen kan störa långbenta. Toppenfinish och lättskötta reglage.
En kaskad av design, utan att ett uns funktion gått förlorad. Skötseln är enkel, men de pianosvarta ytpartierna föll ingen av testarna i smaken.
V60 är befriande ren i stilen. En lättskött, tilltalande miljö som trots allt inte känns riktigt up to date längre. Rattspakarna är ovanligt långa.

Volvos motor och låda är minst lika bra som de tyska bilarnas. Karaktären är frisk, dieselknattret väl dämpat och förbrukningen testets lägsta. Inte mycket att klaga på precis. Ljudnivån är behaglig, enligt mätningarna den lägsta i trion. Köregenskaperna är en smula sävliga, lite åt Mercedeshållet utan att ha riktigt samma register. I tvärgående gupp och på gropig väg kan det ”slå” osnyggt i bakvagnen, men styrningen har skönt avvägd balans mellan dämpning och vägkänsla och karossen kränger bara måttligt även när det går undan. Skillnaderna är marginella, men V60 är testets axsnabbaste bil och lyckas enligt alla testförare bäst i balansen mellan ”sport och komfort”, sedan är det fråga om vilket man själv prioriterar. Även Volvo har ett ”ECO-läge” som innebär ”frihjulsrullning” – den går så lätt att det känns som om bilen skulle kunna fortsätta kilometervis. En kul och bra finess man snabbt lär sig att uppskatta.

I kvalitetskänsla har Volvo en bit kvar till Audi och Mercedes. Stolssömmarna är inte riktigt lika perfekta, dörrsidorna låter en smula ihåliga när man knackar på dem, spakarna runt ratten är inte lika solida etcetera – det behöver förstås inte betyda något i längden men ger ändå en bild, ett intryck av vilken sorts bil man har att göra med. I så måtto vill ju Volvo vara ”premium” men är det inte riktigt.

Audis bagageutrymme är måttligt rymligt men väl inklätt och försett med LED-belysning som kastar ljus i minsta vrå. Tredelat ryggstöd är smart och om man beställt utfällbart drag sköts detta enkelt med knapptryck härifrån.
Utan att vara exceptionellt är bagageutrymmet i Mercedes testets största. Utformningen är ungefär som i Audi, ett extra plus för en ovanligt lättstädad golvmatta. Audi och Mercedes har elstyrd baklucka, vilket Volvo inte kan erbjuda.
Volvos bagageutrymme är inskränkt både med uppfällt och nedfällt baksäte. Insynsskyddet är dessutom av betydligt simplare sort än i de tyska bilarna. Under golvet finns ett bra förvaringsfack och golvmattan är lätt att dammsuga ren.

Säkerhetsutrustningen är omfattande i alla tre bilarna och resultaten från Euro NCAP:s krocktester entydiga: det här är ungefär så skyddat man kan åka i en mellanstor bil just nu. Alla tre har autobroms som standard (fattas bara) och det finns gott om olika säkerhetspaket med de allra senaste finesserna att välja till, men att Mercedes slopat en så given sak som strålkastarspolningen är dumsnålt på en bil för en halv miljon.

Den ekonomiska kalkylen talar helt för Audi eller Volvo, båda med en milkostnad på 38–39 kronor. Mercedes hamnar cirka sju kronor högre,
varje mil, räknat på grundpriset. Det är skatt och servicekostnad som främst drar upp det hela för Mercedes, andrahandsvärdet är tillsammans med Audis det bästa.

C-klass är en av få bilar som fått femstjärnigt betyg i rostskyddsprognosen hos vår expert Rostskyddsmetoder. Stora delar av karossen är gjord av aluminium, som förutom att ge ett närmast perfekt rostskydd också håller nere bilens vikt.

Audi har ju gått åt motsatt håll med senaste A4-generationen och minskat aluminiuminnehållet. Vad det betyder för rostskyddet på sikt återstår att se.

»I kvalitetskänsla har Volvo en bit kvar till Audi och Mercedes.«

Totalt sett är det tre bilar som både innehålls- och egenskapsmässigt kommer att ”hålla” länge på marknaden, även när förste ägaren flyktat vidare till nästa, nyare modell. Allra mest så Mercedes C-klass kombi, tycker vi. Trots den gungiga fjädringen bak vinner den testet på sin åkkomfort, sin finish och sin genomtänkta konstruktion – alltsammans tillgängligt redan i ”billigare” grundutförande.

Testvinnaren - hög klass, hög komfort

1. Som så ofta med Mercedes avskräcker prislappen på testexemplaret, men bilen behöver inte bli så dyr som en dryg halv miljon kronor. Redan i grundutförande är C-klass kombi välutrustad, bland annat med autobroms som standard. Kostnaden för de olika utrustningspaketen och möjliga tillvalen (de är oöverskådligt många!) och inte minst för fyrhjulsdriften är vars och ens ensak, kvar står det faktum att detta är en mycket välgjord bil utifrån och in. Stora delar av karossen är av aluminium och kan inte rosta. Åkkomforten är överlägsen i trion, även om fjädringen bak är väl mjuk och ställer till det vid en undanmanöver eller när vägbanan är riktigt gropig. Utrymmena är inte överdådiga men väl disponerade.

2. De goda intrycken av Audi i sedanversion består också i kombin. Spänstig att köra, stark motor, läcker inredning, utmärkta strålkastare … pluslistan är lång och milkostnaden testets lägsta. Ryckigheten i låg fart och vibrationer i landsvägfart drar ned.

3. Volvo håller jämna steg med tyskarna på de flesta områden och åkkomforten är utmärkt, vilket inte minst suveräna stolar bidrar till. Frisk motor, snål på dropparna, enkel att fästa barnstolar i. Jämförelsevis trångt bagageutrymme är egentligen bilens enda nackdel.

 

Kommentar av Erik Rönnblom, testförare: Mercedes ger mest premiumkänsla och är avancerat byggd. Men den alltför mjuka bakvagnen förvånar mig. Bästa chassie och väghållning har Audi. Men för mig är inte A4  komfortabel. Vid insteg känns det som om man sätter sig på vägen och A4 småvibrerar vid minsta ojämnhet. Volvo är absolut ett bra alternativ, men kanske inte lika nytt och spännande? V60 är annars konsekvent, säker och med bra komfort. Nya motorn och växellådan gör V60 riktigt snål.

Kommentar av Calle Carlquist, testledare: Inget lätt val. Volvos komfort och ekonomiska kalkyl håller måttet, men det går inte att komma ifrån att konkurrenterna känns modernare. Jag var mer imponerad av Audi i sedanversion än av Avant men visst har bilen vassa köregenskaper, fin finish och både spänst och komfort. Ryckighet i p-manövrer och vibrationer i landsvägsfart drar ned. Mercedes-Benz är i en klass för sig, med komfort och känsla som helt enkelt brädar de andra – at a price förstås.

Audi A4 avant 2,0 TDI
Instrumenthus packat med information och med åtskillig visning i färddatorn mellan rundlarna. Mycket tydlig grafik som känns fräsch.
Snål och stark, dessutom med väl dämpat dieselknatter – Audis nya 190-hästare är riktigt lyckad.
Här och var finns i Audi och Mercedes lösningar som tyder på extra omsorg. Den automatiska upp- och nedfällningen av insynsskyddet till exempel.
Standardstolarna blev lite av en besvikelse bland testarna. Det var svårt att få till ryggstödet riktigt bekvämt. Insteget i bilen är dessutom väldigt lågt.
Mercedes-Benz C 220 d 4Matic Kombi
I Mercedes råder omvänd ordning mellan hastighets- och varvräknare jämfört med Audi. Mätarna sitter i djupa holkar, mellan dem en färddator med sällsynt skarp grafik.
En harmonisk maskin som samarbetar mycket fint med automatlådan. Fyrhjulsdriften drar upp förbrukningen marginellt.
I körprogram "Eco" kan man samla bonuskilometer genom att köra snyggt. "Frihjul" som i Audi och Volvo finns dock inte.
Sportstolarna i "AMG-line" ger utsökt stöd på långfärd. Lårpartiet är utdragbart, skjutmånen stor.
Volvo V60 D4E
Stort centralinstrument med olika "lager" information samt två mindre skalor vid sidan av – en välbekant och fortfarande fräsch syn i Volvo.
Volvos egen diesel förtjänar mycket beröm och är fullt i paritet med de tyska. Stark karaktär, snålast i testets.
Möjligheten att fälla passagerastolens ryggstöd framåt för last är nog bra men det går inte att göra särskilt långt.
Än en gång höll alla testförare Volvos stolar som de bästa. Mycket inbjudande att slå sig ned i, håller för riktigt långa körpass.

Klassklyftorna bland mellanstora kombibilar har vuxit på senare år. Förr vimlade det av medeldyra märken som Ford, Opel, Peugeot, Toyota etcetera i säljlistans toppskikt, men de är nästan helt borta från 25 i topp numera. Istället härjar märken med lågprisprofil, Kia och Skoda till exempel, sida vid sida med betydligt dyrare fabrikat. Tre av dem har vi här: Audi A4 Avant 2,0 TDI, Mercedes Benz C 220 d 4MATIC kombi och Volvo V60 D4e. Alla tre kostar runt 350 000 kronor i grundpris, ändå är alla tre ytterst vanliga syner på vägarna.

A4 Avant är nyast, lanserad kring årsskiftet och dessutom en av bilarna i årets långteststall i Vi Bilägare. Vår b

Är du tidningsprenumerant? Skapa din digitala inloggning.

Registrera
Digital prenumeration
Läs allt – Testa en månad för 1 krona!

Det här är en del av vårt premium-innehåll. För att läsa vidare behöver du starta en prenumeration eller logga in ifall du redan har ett konto.

Läs mer

ÄGARNA TYCKER

Volvo hamnade totalt på sjätte, Audi på sjunde och Mercedes på åttonde plats bland 26 märken vid senaste AutoIndex där privata bilägare själva sätter betyg på sitt bilinnehav, årsmodell 2008–2014.

I bilenekäten, kvalitet/egenskaper, rankades Mercedes femma, Audi sexa och Volvo sjua. Lojalitetspoängen gav Mercedes femte, Audi sjätte och Volvo åttonde plats. Bedömningen av återförsäljarna resulterade i fjärde plats för Audi, femte för Volvo och 14:e plats för Mercedes. I verkstadsenkäten rankades Volvo som sjätte märke, Audi som tolfte och Mercedes som 19:e märke.

Undersökningen genomfördes januari–mars 2015.

Hej!

Vi har förståelse för att du använder adblocker, men hoppas att du kan stänga av den för vår sajt. Annonser är en förutsättning för att vi ska kunna fortsätta att driva sajten.