Sök

Mördande konkurrens i tidningshyllorna

Tidskrifternas lösnummerförsäljning minskar i Sverige. Vad kan det bero på?


Bilden ovan är tagen i en tysk småstad av Klassikers Claes Johansson men det ser i stort sett likadant ut i svenska tidningshyllor. Den visar problemet i ett nötskal: utbudet av tidningar är för stort. Det gäller att synas men hur gör man det när konkurrensen är så mördande?


Den här tidningshyllan rymmer säkert 300 titlar; jag tappade räkningen nånstans vid 150. 


Vilken färg säljer bäst? Vilka ord på förstasidan lockar till impulsköp? Är det rött, gult, vitt med ordet "Frau" någonstans och siffran 0,4 på framträdande plats?


Det är frågor vi på Vi Bilägare lägger pannorna i djupa veck inför.


 

Inga blå toner på Blues Highway

Den 4 juli i USA, självständighetsdagen; vi hade blivit förvarnade om att då skulle det bli fira av! Fireworks. Typ syttende mai i Norge.


Na, det blev inte riktigt så...men det började lovande. 20 miles före Natchez såg vi skylten: Blues Fest, och en pil som pekade in till vänster. Vi åkte dit och hittade till slut området för denna bluesfest. En ny skylt på ett staket på vilken det stod: Bules festival.


OK, alla kan väl stava fel tänkte vi och bestämde oss för att återvända dit på kvällen efter att vi checkat in på vårt hotell.


Vi gjorde så och stannade till och betalade in oss. Tio dollar per person. Det såg öde ut och vi frågade när bluesfestivalen skulle börja.


- Den HAR börjat! Den pågår, svarade damen och försäkrade: "If you´re loooking for blues, you´ve come to the right place".


Rätt skönt med en sån inställning. Ytterligare 15 bilar hade lyckats med att komma till rätt plats. Vi var ungefär 28 människor på ett jättelikt område som lyssnade på ett band som var helt lysande. Men blues spelade dom inte, snarare soulfunk.


Bandet var alltså extremt bra och gav järnet trots den glesa publiken. De skulle släppa sin första skiva och passade på att sälja en "Greatist Hits" under spelningen.





Sammanfattningsvis: vi har rest längs Blues Highway i fem dagar och har än så länge inte hört en enda blå ton.

"If you´re loooking for blues, you´ve come to the right place"

Mästerdansörens tragiska öde

Efter Baton Rouge, ytterligare 80-90 miles västerut till Lafayette. Vi hade fått tips om Randol´s, en cajunrestaurang med levande musik varje kväll. Halv nio på kvällen var det full fart både på mat och musik. Lite påminde det om gammeldags äkta svensk logdans.


Två timmar senare, halv elva, var den stora ladan i stort sett tömd. Dansgolvet öde, orkestern hade slutat spela, matgästerna försvann.


Men innan de gjorde det - vilket drag det var! Sexmannabandet var lokalt, hade spelat ihop i 23 år och hette Jambyalaya. Sättningen: trummor, bas, gitarr, keyboard, dragspel och fiol.


Låten som spelades när vi kom in lät bekant och snart kom vi på den: Adress Rosenhill. Vid bordet intill oss satt två män i 40-årsåldern, av normalvikt med vardagskepsarna på. De fick in maten som bestod av 18 krabbor, fyra helstekta lökar, tre hela majskolvar, sex stora runda potatisar plus fyra-fem öl. De satt och åt koncentrerat (utan onödigt prat) i en timme, sen reste de sig och gick.


Hur gick det till?! De borde ha varit fyrkantiga och rullat fram.


På dansgolvet hade en mycket rund man i 45-årsåldern med stråhatt gjort entré. Han avslöjade sig snabbt som kvällens attraktion. Vilken rytm, vilken taktkänsla, vilket samspel med danspartnern!


Minsta knyck på axeln, minspelet, ögonblinkningarna... allt var en del av dansen. Damens miner pendlade mellan förtjusning och förskräckelse. Varje rörelse, varje vändning var perfekt tajmad.  


Rena parleken faktiskt och när den runde mannen lämnade ladan tillsammans med sin danspartner så verkade det vara det klassiska slutet på en lyckad dansraggning.


Ute på parkeringsplatsen såg jag paret igen, nu diskuterandes vid hennes bil. Han hade alltså inte nått ända fram ändå..? Kvinnan satte sig i sin bil och åkte i väg, mannen gick till sin pickup. Jag mötte hans blick, vi hälsade och fem minuter senare visste jag följande om honom:


Han var från Lafayette och älskade cajunmusiken och att dansa till den. I april hade han fått beskedet att han hade cancer i ena lungan och prostatan.


Nu levde han som om varje dag var den sista. Han dansade cajun med fyra-fem fasta danspartners, varav kvinnan vi sett honom med den här kvällen var en. De var bara vänner och ringde varandra och stämde träff på olika danshak. De hade dansat så länge tillsammans att de kunde varje rörelse och var totalt samspelta.


Han dansade sällan med okända och när det skedde och vederbörande inte var bra så koketterade han med att han mådde fysiskt illa.


Inte riktigt lika illa som han mådde av cancern, dock. Planen var att ta sig till Tyskland för alternativ behandling och samtidigt besöka sina förfäders hemtrakter i Rhenlandet.


"Men jag vet inte om jag hinner göra det. Vi får se vad Gud har planerat för min del."


Det blev lite känslosamt där på parkeringsplatsen. Cajun-mannen sa att han  blev lycklig av att dansa och jag sa att han gjort fyra svenskar lyckliga med sin dans och då blev han tårögd.


"Good luck to you",  sa jag och han tackade så mycket, gick till sin Chevy pickup och åkte hem.

"Damens miner pendlade mellan förtjusning och förskräckelse. Varje rörelse, varje vändning var perfekt tajmad."

Åk inte till Baton Rouge!

Det är väldigt beroendeframkallande det här med internet. När det inte funkar, som på Motel6 i Lafayette, trots att man betalat för det, så gäller det att bita ihop.


Nå, nu man på banan igen...


Efter New Orleans drog vi västerut till Baton Rouge, huvudstad i Louisiana. Vi gjorde det för att det stod så i boken Blues Highway.


Baton Rouge visade sig vara som en bil utan motor, en kropp utan hjärta. Det finns inget centrum, inget downtown.


Vi mötte en man från orten på en japansk restaurang. Han var amerikanskt trevlig, vänlig, hjälpsam och undrade förstås raskt var vi var ifrån.


- Sweden? What on earth are you doing HERE!?


Man kan säga så här: han var inte lokalpatriot. Han ansåg att Baton Rouge inte hade någonting av värde och framför allt inte för turister från Sverige.


Det visade sig snabbt att han hade helt rätt. Baton Rouge är förvisso Louisianas huvudstad och har ett väldigt högt utsiktstorn i delstatshuset och en imponerande brokonstruktion över Mississippi.  Men för övrigt: nada. Inget centrum, inget nav. Inga taxibilar, inga små butiker, inget liv, ingen rörelse.



Åk inte hit.

"Baton Rouge visade sig vara som en bil utan motor, en kropp utan hjärta."

Äntligen blues!

Vi rullade in i Memphis vid 15-tiden på tisdagen. Rätt in i smeten och tog in på Holiday Inn, två kvarter från Beale Street.

Äntligen en stad med ett riktigt centrum där folk rör sig, där det finns butiker och - där det finns levande musik!

Halv sex på kvällen gick in vi in på BB Kings Blues Club på Beale Street och efter åtta dagar i USA fick vi till slut live blues.

Bandet släntrade in ett par minuter innan spelningen skulle börja klockan 18.30, trummisen ett par minuter efter. Första låten var Hideaway och när den var klar tog trummisen ett samtal i sin mobiltelefon. Han var otroligt cool.

Ett par-tre låtar in i giget var det dags för den jag trodde var andregitarristen att träda fram med sin gröna planka. Upp och nedvänd. Han var vänsterhänt och spelade spegelvänt. Men som han spelade! Och vilken attityd!

Namnet var Billy Lavender (bilden) och det är bland det mest makalösa jag sett och hört. Inte bara spelet utan inlevelsen, glädjen, utagerandet. Det var helt underbart! Googla på honom, han finns naturligtvis på nätet.

När Billy kommit igång vaknade även trummisen till. Han visade sig förstås vara urstyv och otroligt tajt. Inga överdrifter utan så där exakt och sammansatt i sitt spel som bara en riktigt skicklig musiker är. Han vilade tryggt i sin egen säkerhet.

BB Kings Blues Club var över huvud taget ett mycket trevligt ställe. Missa inte det om du ska till Memphis.

Det blir nog minst tre dagar i Memphis. Avslutningen blir Graceland, vilket jag återkommer till.

Nu ska jag ut och lyssna på mera musik!
"Äntligen en stad med ett riktigt centrum där folk rör sig, där det finns butiker och - där det finns levande musik!"

Den obegriplige guiden i Nashville

En liten iakttagelse i Nashville: alla pratar väldigt fort här. Allra fortast pratade guiden och city tour-chaffisen Lee Johnson som vi åkte med i dag.


En timme tog rundturen, Johnson satt bakom ratten i sin ljusa stråhatt, typ cowboy, och sprutade ur sig fakta blandat med ordvitsar av ojämn kvalitet.


Det mesta gick mig förbi eftersom han alltså satte världsrekord i att prata fort och dessutom gjorde det på en dialekt som han hade jobbat mycket på för att få den att låta cool och obegriplig.


Så mycket förstod jag i alla fall att Lee Johnson själv spelade country, hade gjort en skiva och körde turistbuss för att han behövde pengar till sitt svåra beroende - av mat. Det syntes i och för sig också att Johnson inte brukade vara sist i kön när vällingklockan ringde.


Jag tappade snart greppet om Johnsons svada och själva guideturen blev på det hela en turistfälla i sig. Han körde sin buss - och sin grej, enligt mottot: allt ljus på mig.



Jag tog revansch genom att gå förbi hans upp- och nedvända hatt med en fnysning. Dricks? Skulle inte tro det.

"En liten iakttagelse i Nashville: alla pratar väldigt fort här."

Vem klarar en trerätters i USA?

En trerättersmiddag i USA är en omänsklig utmaning, i alla fall om man har ambitionen att äta upp allt. Portionerna är groteskt stora.


Vi gick in på restaurangkedjan Ruby Tuesday i Silkston och jag beställde Wild wings som bestod av tio kryddiga kycklingvingar.


- And what would you like to eat sir? undrade servitrisen.


Det var nämligen så att de tio kycklingvingarna var en förrätt.


Det är för övrigt intressant att se hur olika vi använder kniv och gaffel, vi europeer och amerikanerna. De håller gaffeln upprätt för att hålla köttstycket på plats medan de skär lämpliga bitar. Därefter lägger de kniven åt sidan, flyttar gaffeln till höger hand, vänder den skedläge och spetsar köttet.


De har svårt att förstå vårt sätt att fösa upp mat på ryggsidan av gaffeln med kniv. Synnerligen ineffektivt i en amerikans ögon.


Vi får skylla på det franska hovet som lärde oss att äta fint på 1700-talet.

"En trerättersmiddag i USA är en omänsklig utmaning"

Davina gav mig ståpäls!

Efter utflykten till Nashville återvänder vi till Route 61, Blues Highway, via orter med namn som Paris, Dresden och New Madrid. 


Målet var St Louis, en stad som jag besökte för snart fyra år sedan och då hade en helkväll i på BB´s Jazz Blues Soups.


Under en promenad i går kväll passerade vi plötsligt just detta ställe, gick in och fick oss en riktig musikalisk kick av ett tradjazzband som hette Davina & The Vagabonds.


Sättningen var trombon, trumpet, kontrabas, trummor och keyboard. Inte en gitarr så långt ögat såg.  



Davina själv spelade keyboard och sjöng med en röst som var så uttrycksfull att man fick ståpäls.

"Davina själv spelade keyboard och sjöng med en röst som var så uttrycksfull att man fick ståpäls."

Blixtar och dunder

Vi hamnade i värsta ovädret i går fem-sex mil söder om St Louis. Och då menar jag verkligen värsta. Bilden ljuger inte; det var minimalt med sikt när himlen öppnade sig och det skakade av åskknallarna. Det enda som lyste upp var blixtarna som slog hela tiden.

Det sägs ju att det är säkrast att befinna sig i en bil när åskan går. Falskt trygghet kändes dom som eftersom vår bil befann sig i åskvädrets epicentrum.

Det var det absolut värsta åsk- och blixtväder jag upplevt någonsin. Dom är "bäst" även när det gäller oväder, amerikanerna.
"Bilden ljuger inte; det var minimalt med sikt när himlen öppnade sig och det skakade av åskknallarna."

Konstfuling

Konstnären Bengt Lindströms skulptur i form av ett jättestort Y (Medelpads länsbokstav) intill Sundsvalls norra infart längs E4 är inte vackert. Kanske är det rent av bland de minst vackra offentliga utsmyckningar vi har i Sverige.  
Ursäkta mig, alla sundsvallsbor och andra medelpadingar men nu måste det sägas:

Fel tidtagning?

I Vi Bilägare nr 16/2007 testade vi Peugeot 207 mot Mazda2. 207:an (med 1,4-litersmotor och 88 hk) klockades för 12,9 sekunder noll till hundra.


I det perspektivet är inte min tid på vår tjugo år gamla Peugeot 205 Junior med 60 hästkrafter trovärdig. Det inser jag nu. 12,16 sekunder skulle innebära att den klår den nya 207:an med nästan en sekund!


Det måste ha blivit något knas med mätningen. Gör rätt - gör om! Återkommer inom kort.


 

"Det måste ha blivit något knas med mätningen. Gör rätt - gör om!"

Inte en siffra rätt

Nog blev det fel alltid... Härom dagen klockade jag vår Peugeot 205 -89 till 12,13 sekunder på 0-100 km/tim. Det var, som man brukar säga, inte en siffra rätt.


Vid omtest i dag blev tiden tre sekunder långsammare, 15,18 sekunder, vilket förefaller betydligt rimligare. Sträckan som krävdes för att komma upp i hundra knyck var 273,59 meter.


 


 

Aftonbladets Collin - en drömmare?

Jag köper inte kvällstidningar mer än i undantagsfall. När jag gör det känner jag mig inte sällan lurad och svär på att inte göra samma tabbe igen.


Nå, i går, söndag, gjorde jag det i alla fall. Aftonbladet hade följande rubrik på sidan ett: "Uppgifter i natt: KINA KÃ-PER VOLVO".


Formuleringen "Uppgifter i natt" fick förstås varningsklockorna att ringa. Det där är bara ett lösnummerknep för att spetsa till det, få det att låta som att nu är det minsann allvar.


På insidan, under vinjetten "Aftonbladet avslöjar" var rubriken: "Volvo säljs till Kina".


Och? Det har vi hört och läst massor av gånger sen det blev klart att Ford satte Till salu-skylten på Volvo.


Bilreportern Robert Collin på Aftonbladet hänvisar till källor som säger att affären mellan Ford och kinesiska Geely "i princip är klar". Uppgörelsen sägs dessutom innebära att kinesiska lågprisbilar för den europeiska marknaden ska tillverkas i Göteborg och Gent.


Man väntade förstås på massiva uppföljningar i dag i Aftonbladet och andra medier. Men inte ett ord.


Det ligger nära till hands att tro att  uppgifterna "sent i natt" härrör från en dröm som den gode Collin hade natten mot söndagen. Jag gör dock den reservationen att en del drömmar faktiskt blir verklighet.


 

SMS-hälsningar

"Vad glad jag blir att den ska få återse sitt hemland! Hälsa Paris från mig. Bon voyage!"
Vi fick ett SMS  till Pegan från förra ägarinnan, Charlotta Mörk i Kävlinge:

Fel rytm för Pegan

Här gäller det att köra med framförhållning i vetskap om att man kör en bil med tjugo år gammal teknik.

205:an klarade visserligen bromsprovet utan anmärkning hos Bilprovningen men för den här trafikrytmen är den svag både i acc och broms.
Bromsprovet på bana gick ju inte så lysande för Pegan, 56 meter från 100 till 0. Det är en brist som märks i det ryckiga tempot på Autobahn.