Krocksäkerhet på katastrofnivå!
I en seriekrock på isgata vid Wennergren Center i mötande körbana runt 1970 väjde en Commodore upp på trottoaren och träffade en lyktstolpe. Den tunga motorn gick rakt in i kupén men genom ett under fick föraren behålla båda benen.
Nåja, krocksäkerheten var väl varken bättre eller sämre än sina samtida konkurrenter, däremot tyckte jag då och även nu, att Commodore var betydligt snyggare och gav ett lyxigare intryck än de andra.
Däremot var jag inte imponerad över vägegenskaperna även om de inte var lika usla som på gjutjärnsloket 164 från Volvo som utan styrservo krävde gorillaarmar.
Uppdaterat: 2024-02-11 10:15
Varje Saab är värd att vårdas och bevaras, sådana bilar görs inte längre
Brorsan hade en Commodore coupé när han fick körkort. Röd med svart tak. Lätt i baken och med så kraftig motorbroms att det kvittrade om däcken när man släppte gasen i 90.
Tja något går väl att skriva men varför det?
Rätt meningslöst...
Men Rekord C var den första modellen med direkt utvecklad deformationszon, det syns på utsidan om man öppnar motorhuven finns en extra vinklad förstärkningsbalk på skärmen inuti motorrummet den visar slutet på zonen, dit men inte längre.
"Säkerheten" i det här fallet består i att plåten är tjock som en stridsvagn, en modern bil som är avsedda att tryckas ihop, som krockar med den här blir mos medan denna inte påverkas nämnvärt - vilket märks huvudsakligen i en sidokrock - eftersom fronten faktiskt är tänkt att tryckas ihop.
Motorn är en modulmotor som kan byggas ut eller minskas efter behov, det är samma motor som den 4-cylindriga och skulle teoretiskt ha kunnat göras som en rak 8 också.
Samma grundmotor som i Lotus Omega.
Och den hade en stor fördel ur rostsynpunkt, bensintanken rostade aldrig på denna modell.
Och här hittas Opels genialiska öppning av bagageluckan som fungerar via torsionsstavar under hatthyllan istället för vanliga fjädrar och därmed inte tar någon plats alls.
Och likaså påfyllningsröret till bensintanken som är dolt bakom en fjäderbelastad lucka bakom nummerskylten, som därmed är självstängande, när man tar bort munstycket stängs luckan automatiskt och man kan köra in och tanka på vilken sida man vill på en bensinstation, praktiskt om det är kö på till ena sidan.
Och så har den ett ovanligt ventilationssystem som var alldeles underbart, och möjliggör en så gott som unik möjlighet att kombinera varm och kall luft samtidigt i de båda sidoplacerade ventilationsmunstyckena och har ett extra luftmunstycke till höger och vänster under instrumentpanelen som kunde blåsa kall frisk luft ner på golvet efter behov och manövreras med en spak under panelen.
Man kunde få varm luft ner på golvet inne vid växellådan som vanligt, men samtidigt kall luft på andra sidan som blandade sig på golvet på ett väldigt behagligt sätt.
Genom att ändra spaken kunde kalluften också i valfri mängd överföras till det vanliga ventilationsmunstycket samtidigt som det också kunde blåsa varm luft, mängden och kombinationen kunde regleras med spaken,
Man kunde därmed få en speciellt frisk uppvärmd luft på ett helt annat sätt än den mer instängda, kvalmiga värmen som man får när det är luft som gått igenom hela systemet och kommer från elementet
Det gick också att öppna friskluften för fullt och få nästan enbart kall luft i munstycket samtidigt som det blåste full värme i alla övriga munstycken,
så passageraren kunde få 80 % kall luft och föraren 100 % varm luft, om man ville.
En enkel form av en "slags..." "separat ventilation på höger och vänster sida".
Denna extra funktion var ett extra separat system med egna separata luftintag fristående från det vanliga ventilationssystemet som via spaken kunde öppnas eller helt stängas av med en mekanisk lucka.
Effekten var som att öppna ett fönster, mycket behagligt på sommaren.
Fanns också i Diplomat, Admiral, Kapitän från 1969 men är där betydligt lyxigare och mer sofistikerat utfört.
Det fanns kvar i senare Rekord där den kalla friska luften överfördes till munstyckena i mitten på panelen, ett enklare system och billigare att tillverka.
Och finns kvar också I Omega.
När jag åker i bilar där munstyckena i mitten enbart kan blåsa varmluft om värmen är på, och det är omöjligt att få både varm och kall luft samtidigt, blir jag irriterad, dålig komfort.
Haft drivor av den karossen, dock ingen med 6a.
Man undrar varför ??
Jo, de fanns i drivor, var billiga och lättmekade och rostade inte särskilt mycket i bärande delar av karossen, men framskärmarna försvann fortare än kvickt.
Härlig och mycket snygg bil, skön att köra och underbar komfort för sin tid.. Inte konstigt att den numera är en åtråvärd klassiker som det betalas relativt rejäla summor för.
Mina föräldrar hade sin 69:a i 14 år, den längsta tiden de haft någon bil pga de trivdes så mycket med den. Den var även inblandad i en relativt rejäl olycka bara 6 månader gammal, på gränsen att bli inlöst men reparerades. Fyra personer i bilen, ett brutet revben var enda skadan och flera av dåtidens säkerhetsdetaljer i bilen gjorde sin nytta. Kan dock inte jämföras med dagens bilar, detta var ju 55 år sedan.
Hade tyvärr inte en Commodore men näst bäst, en Rekord Holiday -71:a. Typiskt Opel maner så kastade man på en massa lullull från Commodoren på en vanlig rekord sista året innan nya modellen. Hade den i 10 år och ångrar djupt idag att jag sålde den. Visst, rosten smög fram under vinylen men jag hade många fina ungdomsår i den. En av dom vackraste bilmodellerna tillsammans med B seriens cupéer-72 och framåt
Kommentarer
Krocksäkerhet på katastrofnivå!
I en seriekrock på isgata vid Wennergren Center i mötande körbana runt 1970 väjde en Commodore upp på trottoaren och träffade en lyktstolpe. Den tunga motorn gick rakt in i kupén men genom ett under fick föraren behålla båda benen.
Nu är söndagen räddad för N-iklas...:)
Pi: njae, först får han gå igenom sitt arkiv o leta fram "bevis" för att denna bil var lååångt före alla andra vad gäller säkerhet o sånt.....
Nåja, krocksäkerheten var väl varken bättre eller sämre än sina samtida konkurrenter, däremot tyckte jag då och även nu, att Commodore var betydligt snyggare och gav ett lyxigare intryck än de andra.
Däremot var jag inte imponerad över vägegenskaperna även om de inte var lika usla som på gjutjärnsloket 164 från Volvo som utan styrservo krävde gorillaarmar.
Var det inte Calle Carlquist som kallade Opels sexa för "hyvelbänken?"
Brorsan hade en Commodore coupé när han fick körkort. Röd med svart tak. Lätt i baken och med så kraftig motorbroms att det kvittrade om däcken när man släppte gasen i 90.
Så fin !
Tja något går väl att skriva men varför det?
Rätt meningslöst...
Men Rekord C var den första modellen med direkt utvecklad deformationszon, det syns på utsidan om man öppnar motorhuven finns en extra vinklad förstärkningsbalk på skärmen inuti motorrummet den visar slutet på zonen, dit men inte längre.
"Säkerheten" i det här fallet består i att plåten är tjock som en stridsvagn, en modern bil som är avsedda att tryckas ihop, som krockar med den här blir mos medan denna inte påverkas nämnvärt - vilket märks huvudsakligen i en sidokrock - eftersom fronten faktiskt är tänkt att tryckas ihop.
Motorn är en modulmotor som kan byggas ut eller minskas efter behov, det är samma motor som den 4-cylindriga och skulle teoretiskt ha kunnat göras som en rak 8 också.
Samma grundmotor som i Lotus Omega.
Och den hade en stor fördel ur rostsynpunkt, bensintanken rostade aldrig på denna modell.
Och här hittas Opels genialiska öppning av bagageluckan som fungerar via torsionsstavar under hatthyllan istället för vanliga fjädrar och därmed inte tar någon plats alls.
Och likaså påfyllningsröret till bensintanken som är dolt bakom en fjäderbelastad lucka bakom nummerskylten, som därmed är självstängande, när man tar bort munstycket stängs luckan automatiskt och man kan köra in och tanka på vilken sida man vill på en bensinstation, praktiskt om det är kö på till ena sidan.
Och så har den ett ovanligt ventilationssystem som var alldeles underbart, och möjliggör en så gott som unik möjlighet att kombinera varm och kall luft samtidigt i de båda sidoplacerade ventilationsmunstyckena och har ett extra luftmunstycke till höger och vänster under instrumentpanelen som kunde blåsa kall frisk luft ner på golvet efter behov och manövreras med en spak under panelen.
Man kunde få varm luft ner på golvet inne vid växellådan som vanligt, men samtidigt kall luft på andra sidan som blandade sig på golvet på ett väldigt behagligt sätt.
Genom att ändra spaken kunde kalluften också i valfri mängd överföras till det vanliga ventilationsmunstycket samtidigt som det också kunde blåsa varm luft, mängden och kombinationen kunde regleras med spaken,
Man kunde därmed få en speciellt frisk uppvärmd luft på ett helt annat sätt än den mer instängda, kvalmiga värmen som man får när det är luft som gått igenom hela systemet och kommer från elementet
Det gick också att öppna friskluften för fullt och få nästan enbart kall luft i munstycket samtidigt som det blåste full värme i alla övriga munstycken,
så passageraren kunde få 80 % kall luft och föraren 100 % varm luft, om man ville.
En enkel form av en "slags..." "separat ventilation på höger och vänster sida".
Denna extra funktion var ett extra separat system med egna separata luftintag fristående från det vanliga ventilationssystemet som via spaken kunde öppnas eller helt stängas av med en mekanisk lucka.
Effekten var som att öppna ett fönster, mycket behagligt på sommaren.
Fanns också i Diplomat, Admiral, Kapitän från 1969 men är där betydligt lyxigare och mer sofistikerat utfört.
Det fanns kvar i senare Rekord där den kalla friska luften överfördes till munstyckena i mitten på panelen, ett enklare system och billigare att tillverka.
Och finns kvar också I Omega.
När jag åker i bilar där munstyckena i mitten enbart kan blåsa varmluft om värmen är på, och det är omöjligt att få både varm och kall luft samtidigt, blir jag irriterad, dålig komfort.
Haft drivor av den karossen, dock ingen med 6a.
Man undrar varför ??
Jo, de fanns i drivor, var billiga och lättmekade och rostade inte särskilt mycket i bärande delar av karossen, men framskärmarna försvann fortare än kvickt.
Härlig och mycket snygg bil, skön att köra och underbar komfort för sin tid.. Inte konstigt att den numera är en åtråvärd klassiker som det betalas relativt rejäla summor för.
Mina föräldrar hade sin 69:a i 14 år, den längsta tiden de haft någon bil pga de trivdes så mycket med den. Den var även inblandad i en relativt rejäl olycka bara 6 månader gammal, på gränsen att bli inlöst men reparerades. Fyra personer i bilen, ett brutet revben var enda skadan och flera av dåtidens säkerhetsdetaljer i bilen gjorde sin nytta. Kan dock inte jämföras med dagens bilar, detta var ju 55 år sedan.
Hade tyvärr inte en Commodore men näst bäst, en Rekord Holiday -71:a. Typiskt Opel maner så kastade man på en massa lullull från Commodoren på en vanlig rekord sista året innan nya modellen. Hade den i 10 år och ångrar djupt idag att jag sålde den. Visst, rosten smög fram under vinylen men jag hade många fina ungdomsår i den. En av dom vackraste bilmodellerna tillsammans med B seriens cupéer-72 och framåt
Observera att det konto du använder för att kommentera artiklar skiljer sig från det konto som används för att logga in och läsa Premium-innehåll.