Bild
Nästa artikel

Långtest 2010: Hur tänker Peugeot?

Långtest

Ett nytt dimljusglas för några hundralappar, trodde vi. Men ack vad vi bedrog oss. Den knappt synliga skadan på långteststallets Peugeot 3008 visade sig kosta nästan 14 000 kronor att laga. Orsaken är en sällsynt kostnadsdrivande konstruktion av den bakre stötfångaren. Hur tänker Peugeot?

Allt började med att ett lass sommarbråte skulle dumpas på en återvinningsstation. 3008-föraren backade i snigelfart upp mot en av containrarna då det plötsligt krasade till.

Peugeoten hade rullat in i ett utstickande plåtstag, som varken chauffören eller bilens parkeringssensorer upptäckte. Staget slog sönder det högra bakre dimljuset och gjorde dessutom ett litet märke i stötfångaren, som också trycktes in någon centimeter.

Eftersom en längre semesterresa skulle påbörjas dagen efter fanns ingen tid att skaffa fram ett nytt lyktglas. Istället gjordes en provisorisk reparation.

– Jag tejpade helt enkelt fast en bit röd cellofan över dimljushålet. Lagningen höll hela sommaren och klarade både snabbtvättar och åskregn, skriver föraren i sin rapport.

– Men det såg förstås inte särskilt snyggt ut, så direkt efter semestern åkte jag till verkstaden för att beställa tid för byte av dimljuset och justering av den bakre stötfångaren. En utgift på max en tusenlapp, trodde jag.

Det var då prischocken kom. Skadan skulle kosta minst 13 700 kronor att reparera, enligt Lennart Krange på Peugeots skadeservice i Sätra. Så det var bara att kontakta försäkringsbolaget.

Förutom dimljuset måste hela stötfångaren bytas ut. Saken blir inte bättre av att denna av någon dunkel anledning är ihopgjuten med nedre delen av bakskärmarna, som också är i plast. Skärmbitarna är, till skillnad från den svarta stötfångaren, lackade i bilens färg vilket ytterligare fördyrar reparationen.
Själva delen kostar en bit över 5 000 kronor.


Sedan tillkommer drygt 1 600 kronor för nya fästen och 2 800 kronor för lackering av skärmbitarna. Ovanpå det krävs några timmars monteringsjobb och moms.

– Man kan undra hur Peugeot har tänkt, skriver en irriterad förare. Stötfångaren borde självklart gå att byta separat, den är ju till för att skydda resten av bilen från småskador. Varför ska man behöva betala för en omlackering av bakskärmarna när det egentligen bara är en gummifärgad stötfångare som ska bytas?

Vår test-Peugeot har för övrigt varit på verkstad ytterligare en gång under sommaren. Men då handlade det om en vanlig 2 000-milaservice, som gick på 3 132 kronor.

Bra att veta är också att Peugeot kortat serviceintervallerna till 1 500 mil/1 år på 3008 HDI. Men det gäller bara bilar som är byggda senare än vårt långtestexemplar, som togs ut i slutet av förra året.

En rad brister
Teststallets värsta bränslesyndare, Kia Venga, har under sommaren rullat något snålare än tidigare och snittförbrukningen har sjunkit från 6,1 till 5,9 l/100 km.

Men trots det ligger Kian fortfarande mer än 30 procent över sin deklarerade förbrukning och det är klart över gränsen för det acceptabla.

Etappens testförare skriver uppskattande om bilens praktiska egenskaper, flexibilitet och generösa utrymmen med tanke på de kompakta yttermåtten. Men protokollet innehåller också en hel del kritik och det blir tummen ned för såväl körställning (förarstolen går inte att sänka tillräckligt), prestanda, som den tröga gasresponsen.

– Man måste växla ned två, helst tre steg, för att få fart på Kian när man på sexans växel kommer från en 70-sträcka och ska accelerera upp i 90 eller 110 km /tim. Annars får förarna bakom hjärnblödning, heter det i testrapporten. 

I protokollet noteras även en rad andra brister som naggat Venga-chaufförens förtroende för Kias byggkvalitet i kanten. Följande punkter noteras i protokollet:

  • * Vänster högtalare fungerar inte.
  •  
  • * Plastkåpan som täcker insidan på den högra främre takstolpen har lossnat i överkant och glipar fult. Den går heller inte att trycka på plats.
  •  
  • * Det dubbla lastgolvet är för vekt. Placeras lite tyngre bagage på den övre hyllan sviktar den och viker sig och lasten trillar ned på den nedre hyllan.
  •  
  • * Panelen på insidan av vänster bakdörr sitter inte fast i underkant. Den går att försiktigt trycka på plats, men lossnar igen så fort man stänger eller öppnar dörren.
  •  
  • * Stopp/startsystemet fungerar inte som det ska. Ibland startar inte motorn automatiskt när man trycker ned kopplingspedalen efter ett stopp vid rödljus, utan man måste ta till tändningsnyckeln. Vi har tidigare påpekat fenomenet för generalagenten, som också fått tillfälle att kontrollera vår långtestbil. Då hittade man inget fel på systemet.
  •  

Ser inte allt
Övriga långtestbilar har fungerat i stort sett klanderfritt under sommarens semesteräventyr. Enda allvarliga anmärkningen gäller Opel Astras överkänsliga farthållarkontakt (se artikel i förra numret), som fortsätter att hoppa ur när bilen körs i ett gupp eller skakar till av någon annan anledning. Irriterande!

Opel Eye, som via en kamera håller reda på aktuell fartgräns, är heller inte hundraprocentigt pålitlig och ibland visas fel hastighet i displayen.
Men i övrigt har Astran imponerat stort under sommaren.

Åkkomfort och köregenskaper håller mycket hög klass och den är en ren njutning att ge sig av på långresan i den snitsigt designade Opeln.

”Min favorit”
Vår Skoda Yeti har under en stor del av sommaren fått agera lastbil i samband med vindsröjning och reparationer på ett fritidshus. Det har den klarat galant.

– Skodan är i mitt tycke utmärkt som dragbil, skriver han i sitt protokoll. Jag hade en kärra på släp under en 40-milatur och tänkte knappt på att den fanns där.

– Men även utan släp sväljer Skodan mängder av last. Jag har vid några tillfällen lyft bort de bakre stolarna och slagits av hur lätt det är, både att montera ur och i dem. Yeti har även en rad andra positiva egenskaper och är hittills min absoluta favorit i årets långteststall.

Klart snålast
När det gäller VW Polo finns inte så mycket att rapportera om efter sommarens äventyr. Den har fun-gerat klanderfritt och hunnit med 962 mil under etappen och ligger fortfarande kvar på en förbrukning under 5,0 l/km.

Därmed är den långteststallets klart snålaste bil, även om det är bit kvar till bränsledeklarationens 4,3 l/100 km.

Polon är också ovanligt vuxen för att vara en småbil och erbjuder fin komfort även på långresor. Kvalitetskänslan är hög och bilen är dessutom rapp och skojig att köra, åtminstone så länge man håller sig utanför tullarna.

Men i stadstrafik fungerar bilen betydligt sämre. Den ryckiga drivlinan, 90 hk diesel i kombination med sjustegad DSG-låda, sänker körintrycket rejält. Den lilla VW:när värd en smidigare växelföring

Testinformation

Modeller i det här testet:

Kia Venga 1.4 CRDI
Opel Astra 1.4 Turbo
Peugeot 3008 1.6 Hdi
Skoda Yeti TDI 110
Volkswagen Polo TDI 90

Betyg

  • 5 = Utmärkt
  • 4 = Mycket bra
  • 3 = Bra
  • 2 = Godkänt
  • 1 = Underkänt

Läs mer om: Kia Venga, Opel Astra, Peugeot 3008, Skoda Yeti, Volkswagen Polo

Kommentarer

#1
2010-10-12 10:37

Jag reagerade redan när jag läste rapporten i tidningen. Hur ända in i glödheta h-e dum får en bilkonstruktör bli?!
Det är illa nog att modet föreskrivit att stötfångarna, som borde vara något oömt för att klara sin uppgift, ska vara lackerade i karossens färg. Det här är ju rena vansinnet!
Volvo hade en klumpig men fungerande lösning - så länge stöten tog rakt framifrån, annars kunde stötfångaren vicka och trycka ut blinkersarmaturerna. Saabs konstruktion, som ju var först, var och förblev den bästa. Men vad hände...

#2
2010-12-19 22:28

Mycket dumt!! Här har till och med Saab bättre lösningar.

Hej!

Vi har förståelse för att du använder adblocker, men hoppas att du kan stänga av den för vår sajt. Annonser är en förutsättning för att vi ska kunna fortsätta att driva sajten.